Måste föräldrarna ha kontakt?

Den andra tråden som snurrat ett tag. Om det inte är din tråd bör du och den mamman ta kontakt med varandra eftersom ni har exakt samma problem med exakt lika gamla barn, samma värdelösa ex och samma problem med att släppa er ilska gentemot exet och all skit han utsatt er och barnen för.

Jag skriver samma sak här som jag skrev där.

Du behöver få hjälp med att hantera den ilska exet väcker i dig, annars kommer du att gå under.

Ni behöver ett umgängesschema och ett regelverk kring hur schemat får ändras.

Ditt barn har behov av att ha kontakt med sin pappa för sitt eget måendes skull, och det är ditt jobb som mamma att pusha barnet till att faktiskt träffa pappan. Du behöver inte ha kontakt med pappan för det, det är tvärtom bättre om du inte har det. Ditt jobb som mamma är att inte låta barnet bryta umgängesschemat bara för att något roligare dök upp.

Så länge ditt barn inte riskerar misshandel eller vanvård är det ditt jobb att knipa käft om vad du vet om pappan och vad han har gjort mot dig och övertala barnet att fortsätta ha regelbunden kontakt.

I korthet - väx upp och hjälp ditt barn att få det som är bäst för barnet oavsett vad exet utsatt dig för.

och det var inte meningen att vara elak, men det är jätteviktigt att du lägger dina egna känslor mot exet åt sidan, det är jätteviktigt att du släpper det som varit och inte låter det påverka dig och barnet resten av livet, och det är jätteviktigt att du pushar barnet att träffa pappan.

Nej, det är inte rimligt att lägga över ett sånt ansvar på barnet. Det är ni somvuxna föräldrar som får fixa det, med utomstående hjälp om det skulle behövas.

För dig kanske, men inte för er son. Om pappan inte slutar messa; stäng av din tfn. Byt nr och låt pappan ha kvar det gamla och stäng av den i värsta fall, om du inte kan stänga av tfn av andra skäl.

Följande är nu bestämt mellan mig och sonen. Första umgänget ringer sonen och bestämmer tidpunkt och försöker därefter att känna efter lite hur ofta han skulle vilja träffa sin pappa. Därefter sitter vi tillsammans (jag och sonen) och skriver ihop ett lämpligt umgängesschema som sedan skickas över till pappan. Detta schema kommer bara att handla om 3-4 tillfällen till att börja med för att se så att alla är nöjda och glada. Verkar allt vara till belåtenhet ökar vi då på schemat med fler tillfällen och så fortsätter vi. Dessutom så kommer upphämtnings/lämningsplatsen från pappan av ändras så att sonen själv kan ta sig dit och hem. Detta kände vi att det var ett bra sätt.

Du vet väl om att du inte får ändra umgänget utan att ni är överens? Ett förslag till dig är att du ska växa upp och ta ansvar istället för att tycka synd om dig själv och lägga ansvar på barnet. Skärpning.

Vet hur det känns,vill ochså slippa den destruktiva samarbetet med barnens pappa."våra ex är till salu",ingen vill köpa..."gäspar "

Som det är nu så finns det inget schema alls så förstår inte varför jag är omogen som nu försöker att fixa något så att sonen blir nöjd?

Jag förstår dig ts då jag har lite samma problematik. Har försökt i så många år att ha en bra kommunikation... Jag har problemet att barnet inte heller vill vara ensam med pappan så jag måste vara med. vi har inget umgängesschema då det är omöjligt pga pappans liv för tillfället. Vi försöker få ihop det så gott det går.

Problemet här är att jag mår dåligt av vår kommunikation då pappan oftast blir otrevlig och jag få ångest av vår kommunikation.

Mitt råd till dig är att vara tydlig. Även om barnet inte vill ha nåt fastställt schema så var tydlig till pappan. Fixa en mail som bara är till honom. Be honom att all kommunikation ska ske genom den så slipper du ha att det plingar på mobilen hela tiden... sedan kollar du den mailen nån gång i veckan. Det underlättade för mig.

Jag var också tydlig med att all kommunikation ska BARA handla om barnet och den ska vara kort. Om han mailar om nåt annat eller inte är kort och koncis så kommer du inte svara alls. Detta har gjort att vi har rakare och kortare kommunikation som fungerar mkt bättre :)

Vi försöker hitta ett umgänge som funkar för alla, men just det där "tjafset" har minskat drastiskt. Samtidigt lägger vi inte ansvaret på barnet. Barnet är 11 år men vill absolut inte ha den kontakten med pappan och därför valde jag att fortsätta ha ALL den kontakten själv eftersom jag är den vuxna. 

Litet tips som kanske funkar?

Mina föräldrar slutade i princip prata efter jag fyllde 12 o flyttade till pappa. Allt gick i princip genom mig, vilket bl.a. ledde till att de skällde på mig om det framkom info från en ena som den andre inte gillade. 
T.ex. mamma frågade om jag kunde fira jul ett visst datum i mellandagarna (var pappajul det året). Jag kunde inte för jag skulle fira mitt syskon hos pappa som fyllde år i mellandagarna. Jag blev utskälld för att datumen krockade. 

Jag hade nog mått bättre om de iallafall hade haft kontakt angående såna saker så jag sluppit hamna i kläm emellan.

Tack för era tips.

Jag kommer inte att lägga allt ansvar på sonen men jag kommer inte själv att prata med pappan (om än i absoluta nödfall och det har jag svårt att se att det skulle kunnat bli). Vi upprättar ett schema som tilldelas pappan och om han har några invändningar dvs inte kan alla tillfällen så får han meddela detta och isåfall får dessa tider bli överhoppningsbara alternativt om sonen går med på att byta dom mot andra tillfällen.

Det känns som du försöker och det är en bra början.

Det viktigaste är som sagt ett umgängesschema. Tack vare det kommer du slippa kommunicera med pappan. Det är viktigt att det är ni vuxna (ena eller båda) som fixar umgängesschemat för det är ett alldeles för stort ansvar att lägga på en 12-åring. Du kan lyssna på honom men det ska vara tydligt att det är du som bestämmer.