När sa ni "Jag älskar dig" till ert barn första gången?

Men det är ju jättekonstiga människor du umgås med då?! Kanske du borde reagera och nämna att det de gör inte är typ ok? Att döma folk som säger "Jag älskar dig" till sina barn som ngr som kompenserar för dåligt föräldraskap grundat på detta blir bara så fel. Skulle faktiskt aldrig få för mig att säga en av de konstiga sakerna du radar upp, och jag säger till mina barn att jag älskar dem. Skulle heller aldrig falla mig in att kräva att de skulle säga det tillbaka till mig som ett krav.

Vad tänker du om det? Om föräldrar som ärligt säger till sina barn att de älskar dem, inte för att kompensera för "dåligt föräldraskap", som behandlar sina barn med resoekt och som inte kräver att få höra det som en rekyl tillbaka? Någon teori?

Har en inte reflektetat över det förut faktiskt men jag säger inte heller jag älskar dig till mitt barn, med exakta ord. Jag säger älskling och älsklingsgumma och massa smeknamn och puss och kram osv osv. Så har mina egna föräldrar gjort också och jag har aldrig tvivlat på att de älskar mig. Det är inte de exakta orden som är det viktiga utan att man visar det, på det sätt som känns mest naturligt.

Lyckliga barn som är älskade och behandlas med respekt! Fler barn skulle ha det så ...

Mammor som ger barnen konsekvenser vid dåligt uppförande menar du?

En del grejer du tar upp som exempel håller jag med om att man inte bör säga till ett barn - men mkt är helt normala saker. Och även de bästa föräldrarna kan ibland tappa tålamodet.

Tycker åbd0 det verkar som om du försöker bortförklara varför du inte sagt det själv med att trycka ner de som säger det ofta. Varför få det att låta som om man är en dålig förälder för att man ofta uttrycker sin kärlek till sitt barn? Jag vet att vissa har behov av att trycka ner ändra föräldrar men för att man säger att man älskar barnet? Allvarligt?

QED är ett mycket bra uttryck i bland. Det säger dig antagligen inte heller så mycket, eftersom själva innebörden i mina inlägg verkar gå dig förbi.

Det är nog det vanligaste för de som ofta får höra "jag älskar dig " ofta :)

Tycker inget av exemplen är normala. Värdelöst i min mening att hota ett barn till lydnad. ENBART om man ämnar att driva igenom det bör det lämna läpparna. Och ja, jag kan bli arg och visa känslor, positiva som negativa, men jag har faktiskt ALDRIG sagt ngt av det Lövet2 skriver. Helt sjukt att hota att ex lämna ett barn ngn stans, eller att det aldrig skall få följa med ngn stans igen osv. Tycker själv att du bortförklarar dåligt föräldrabeyeende genom att hänvisa till att man som förälder tappar tålamodet ibland.

Varje dag sedan dagen de föddes.

Har tre barn varav en bevis. Säger inte just "jag älskar dig" så ofta till honom men jag pratar med honom o kallar honom för min lilla älskling. Var samma när de andra barnen var bebisar. Dom är nu 5 och 7 och jag säger varje dag att jag älskar dom. :)

*bebis

Jag använder inte heller mig av de uttrycken och jag skrev att en del av dem är sådant man aldrig bör säga till ett barn. Men man blir inte automatiskt en dålig förälder för att man tillslut säger att barnet måste äta innan det blir någon tv.. Eller att man samlar ihop leksakerna om barnet inte plockar undan efter sig.. Och Ja, när min son skrek sig igenom hela affären blev konsekvensen att han nästa gång inte fick följa med när jag skulle handla utan fick stanna hemma med pappa. Hemskt?

Har svårt att förstå vad orden spelar för roll. Mina föräldrar har aldrig sagt det till mig och jag har heller aldrig hört dem säga det till varandra. Däremot visar de det i handling hela tiden. Jag kramas mycket med mina föräldrar (är 40 år gammal) och de ställer upp för mig och hjälper mig på alla möjliga sätt. Har inte minsta uns av tvivel på att de älskar mig. De är också det mest kärleksfulla paret jag känner, även efter 50 år tillsammans. De pussas mycket och grälar i princip aldrig. För mig låter orden "jag älskar dig" ofta påklistrade och känns som en fasad. Som människor som har ord som "lycka" och "kärlek" uppsatt på väggen. Säg det om du känner för det, men låt det i så fall komma naturligt. Ditt barn kommer känna att du älskar honom ändå!

Jag är en verbal person som sätter ord på alla mina känslor. Mina barn och bonusbarn är högt älskade och det får de höra mest hela tiden. 

Jag är också verbal med mina känslor och säger till våran son att jag älskar honom varje dag. Även till min sambo. Min mamma har alltid sagt att hon älskar mig hela min uppväxt och i vår familj säger vi alla till varandra att vi älskad varandra, inga konstigheter alls. Man ska inte spara på fina ord och komplimanger utan man ska slösa på sånt!

Tack för era svar! Känns skönt att höra att alla verkar göra olika och att det i grunden är handlingarna som är det viktiga.

Det är ju laddade ord tycker jag, jag säger dem till min sambo ibland, men inte direkt ofta... Vill inte slita ut orden liksom, vill att han ska förstå att jag verkligen menar det när jag säger det, och inte bara säger det för att säga det. 

Att det tagit ett tag innan jag sagt det till min lilla son på 8 månader har nog att göra med att jag är lite hämmad när det gäller att sätta ord på mina kärleksfulla känslor....även om jag kallat honom älskling och massa söta smeknamn förstås... Men det kanske också beror på att kärleken liksom har växt fram mer och mer och att jag nu upplevde att det kändes som rätt tid att säga det, då det allt mer börjar kännas som att han förstår lite vad jag säger och menar...och om jag inte är personen som slänger ur mig en sådan fras enkelt, så kanske det behövde ta sin lilla tid... Men nu känner jag iaf för att säga det ofta till honom, och det känns ju bra att det är så. 

Det är lätt att bli lite nojig kring hur man är mot sitt barn, då man själv känner att man behövde mer kärlek och bekräftelse som liten...Så tänker man att man ska bli annorlunda än sina föräldrar, mer av det som dom inte alltid var, såsom kärleksfulla, och så sitter man här och inser att man inte sagt de viktiga orden till sitt barn....då blir det jobbigt...men hur som helst så tycker jag att jag har visat mycket ömhet och kärlek ändå, genom pussar, kramar, prat, närvaro och glädje. Så jag hoppas att jag är inne på rätt spår ändå, att jag är kärleksfull i mina handlingar, och att jag bara behöver börja sätta ord på mina kärleksfulla känslor lite mer kanske...

Ibland måste man tillrätta visa sitt barn men farför inte sluta tillrättavisningen med ett: Jag älskar dig.

Ens partner är ju så pass mogen att även om vi bråkar så vet hon att jag fortfarande älskar henne. Men ett barn kan behöva en påminnelse efter att man bråkat lite.

Minns inte att jag sa det öht INNAN mina bebisar kunde prata! Man jollrar och gosar och "tramsar" med sin lilla baby men liksom "jag älskar dig" låter ju väldigt högtravande.

Jag sa det till min dotter ganska direkt efter att hon fötts. Säger det flera gånger om dagen och menar det varje gång. Fick aldrig höra det av mina föräldrar under min uppväxt och tycker det är otroligt viktigt att få veta att man är älskad.