Hur bemöter ni era barn när dom pratar extremt mycket om irrelevanta saker och du är helt ointresserad, utan att förminska dom? Barn är ju oftast ganska narcissistiska och det kan bli tröttsamt att lyssna.
Att inte lyssna eller säga att man är ointresserad kan ju även det upplevas narcissistiskt/arrogant och inget beteende man vill att dom ska ta efter.
Spelar i regel ingen roll vad man säger, de fortsätter prata ändå
Pratar de i 3-4 timmar eller? För en halvtimme kan man väl ta sig att lyssna till barnen. Sedan har man kanske andra sysslor, men är tydlig med det. "Jag måste diska nu"
Jag stoppar in Jaså, Jaha, Oj och liknande. Rätt tonfall bara, så funkar det mycket bra och alla blir nöjda.
Jag stoppar in Jaså, Jaha, Oj och liknande. Rätt tonfall bara, så funkar det mycket bra och alla blir nöjda.
Våra barn pratar konstant, ber man dem respektfullt att vänta lite så att jag får prata 2 min med pappan så säger de: OK, varpå de i samma andetag fortsätter prata om något helt annat.
Kan vara en hel dag som de pratar eller sjunger konstant, knappt ens tysta när de har mat i munnen.
Jag har en mycket verbal 3-åring som pratar dygnet runt (till och med i sömnen!) I början tyckte de på förskolan att det var sååå charmigt att han var så lillgammal och kunde så många svåra ord, nu beklagar han sig hemma över att det kan hända att fröknarna ibland säger att de inte vill sitta bredvid honom eller att det inte är dags att prata just nu.
Jag förstår dem. Ibland är jag så trött i huvudet när jag kommer hem (jobbar själv på förskola) och så har jag hans babblande i örat dygnet runt tills det är dags att gå tillbaka till jobbet igen.
Jag har lite olika strategier när jag bara inte orkar mer. Ofta gör jag som andra här: stoppar in ett ja, jasså, och hummar lite, men han har börjat genomskåda det och kräver efter en stund att jag ska lyssna på riktigt. Då säger jag att jag inte riktigt har tid just nu. Jag måste koncentrera mig på matlagningen/tvätten eller vad det nu kan vara och sedan säger jag till när jag är klar. Det brukar funka i någon minut, sedan är han igång igen, om jag inte har sagt till att jag är klar innan dess. Då brukar jag försöka vända samtalet till något som JAG tycker är intressant. Ibland tröttnar han och vill inte prata mer, eftersom han tycker att mina samtal är ointressanta och han sätter sig istället med någon leksak i FEM minuter (men sedan pratar han ju förstås i leken istället, men då har han inte alltid krav på att jag ska svara.) Men ibland tycker han att det jag säger är intressant och då får vi ett samtal som båda parter är nöjda med. Det är faktiskt oftast den absolut bästa lösningen, så den brukar jag köra med flera gånger per dag. Jag har ju liksom ingenting emot att han pratar, bara jag får ut något av samtalet också och att det mer är en dialog än att han håller en timmeslång monolog.
Den svåra biten är om jag och hans pappa behöver prata, utan att han involveras i samtalet till 100%. Ungen klarar helt enkelt inte ut det, utan då får man till slut ryta till (för det är precis som om han stänger av öronen och är helt oförmögen att ta in när man gång på gång säger att han måste vänta lite) och så säger vi att nu är det faktiskt vår tur att prata och att han måste vara tyst, en liten, liten stund. Han brukar bli arg då. Gå in i sitt rum och skrika, eller kasta någon grej där inne, men under tiden har vi hunnit avhandla den lilla, korta grej som vi behöver avhandla och sedan går vi in till honom, ber om ursäkt över att vi blev arga och säger att nu har vi tid att lyssna igen, men att vi också måste få tid att prata med varandra ibland.
Den senaste tiden har det - tack och lov - råkat bli så att sovrummet är vår fredade zon. Min man arbetar natt, så när jag väcker honom på eftermiddagen, så sätter jag mig en stund på sängkanten och vi avhandlar snabbt allt som vi måste prata om sedan dagen innan då han gick till jobbet. Vi har under ett tag hållit stenhårt på den rutinen (på grund av att vi förr aldrig hann med att prata med varandra, så att vi missade viktiga tider, viktig information kom aldrig fram etc.) och vår son har börjat tycka att det är så fruktansvärt tråkigt att han går iväg och hittar på något eget i 10 minuter så fort jag säger att jag ska väcka pappa. Visserligen brukar han försöka förhala eller förhandla för att jag inte ska gå och väcka hans pappa, men det börjar den biten brukar också gå lättare nu.
Amanda, känner verkligen igen min äldsta i din beskrivning, skillnaden är att hon nu är nästan 7 och det har varit så här sedan hon började prata... Börjar ge upp hoppet om att någonsin få ha 5 minuter i tystnad.