Hur är det att få barn?
Jag är 29 och vill givetvis (!) ha barn.
Men samtidigt skrämmer det mig, tänk om jag tycker det bara är jobbigt? Tänk om jag ångrar mig?
Såna tankar cirkulerar hela tiden! Jag är rädd.
Så, hur är det egentligen? :)
Det var lite som Stockholmssyndromet, antar jag. Som att bli kidnappad och satt i ett fängelse där man torteras genom att hållas vaken i ett halvår, inte får äta eller duscha, förlorar all kontakt med den riktiga världen - och trots allt det hemska ville jag inte vara någon annanstans, inte ens under de allra värsta stunderna. Jag tror det är svårt att förstå innan man upplevt det.
Säger som du!
Förutom att jag visst önskade mig bort när det var som värst....
Jag har en pojke i mellanstadiet och en bebis, så det är många år emellan. Men ibland undrar man vad det är för cirkus man hamnat i. Tills man inser att det är ens familj och att man skapat de här små barnen alldeles själv
Jag hade inte varit människa om vi skaffat barn tätt för det sliter både på en själv och på relationen!
Det är både underbart och jobbigt.Och det största som hänt mig.Helt fantastiskt upplevelse att få vara gravid,se sitt barn för första gången och sen se sitt barn utvecklas.För mig var båda barnen exakt samma stora upplevelse.
Det är både underbart och jobbigt.Och det största som hänt mig.Helt fantastiskt upplevelse att få vara gravid,se sitt barn för första gången och sen se sitt barn utvecklas.För mig var båda barnen exakt samma stora upplevelse.
Coolt!
Men hur kände ni när ni väntade första?
Omställningen och förändringen i livet?
Måste tillägga,jag hade inte riktigt förstått hur intensivt det är att få ett barn.Det kändes som dygnet runt jobb.Det förstod sen när jag hade fått mitt barn.
Coolt!
Men hur kände ni när ni väntade första?
Omställningen och förändringen i livet?
Att vänta barn är magiskt. Den känslan har varit densamma vid båda mina graviditeter. Det är så häftigt att två människor kan "göra " en tredje människa och att den växer, lever och sparkar inuti ens mage. Man förstår verkligen inte hur det går till!
För mig blev den stora omställningen den absoluta förlusten av kontroll. Jag är ingen kontrollmänniska alls egentligen. Men att inte få sova så länge man vill (och inte sammanhängande), inte veta om du kommer hinna med en dusch, eller överhuvudtaget komma hemifrån pga barnet kanske får för sig att skrika hela förmiddagen så att du är helt slut sen... Det tyckte jag var tufft. Allt hängde på bebisens humör typ.
Och om jag ville få en stund för mig själv så var det beroende av om min man kunde ta barnet.
Det är för övrigt skillnaden nu med två barn tycker jag, en måste ta BÅDA barnen om den andra ska träna till exempel. Eller så får man ta varsin.
Sen är det många som får lugna och snälla barn som liksom bara "det här var ju inte jobbigt, vad gnäller folk om". Bebisen sover, relationen är bra och man är sams. Då kommer den dagen då man ska skola in på förskolan och börja få ihop en vettig vardag, då sätts relationen verkligen på prov!. Vem handlar, vem lagar mat, vem hämtar, vem lämnar, vem ser till att det finns extrakläder på förskolan, vem håller koll på att stövlarna börjar bli för små, vem vabbar om det behövs, vem ska få lite egentid ikväll och dra till gymmet, vem har koll på föräldramöten, vem ska eventuellt gå ner i tid om barnet ska ha kortare dagar på förskolan... Den stressen! Är man inte överens eller kan prata om saken så har man en del härliga frågor att deala med
Man fixar det (för det måste man) men det är en sport att få till det!
Jag håller verkligen med om det här med att inte ha kontroll! Har heller inte varit någon kontrollmänniska (eller så har jag det bara att ingen har "stört" kontrollen innan...) men när mitt första barn kom så wow vad oförberedd man är på just det. Minns typ första promenaden. Solen sken och jag o min sambo tänkte vi går ut med barnvagnen till centrum, tar en kaffe och glass.
Vi började gå.. Ser hur bebisen börjar skruva på sig och bara skriker hysteriskt där i vagnen, å vi är nästan framme i centrum. Folk går harmoniskt med sina barnvagnar.. Men vi står där med en bebis som skriker för sitt liv. Får stanna, ta upp bebisen, tänker "Du åt ju precis innan vi gick?" Men sätter mig stressad och svettig på en bänk och försöker amma för det är då han brukar bli tyst, patten i vädret, folk tittar, jag stressad... Den promenaden blev inte riktigt som tänkt... Och detta är inte enda gången kan jag lova.. Hysteriskt oförberett skrik på bussen, i affären, ute, café...stress,svettig.. Så ibland kan man behöva ändra sina förväntningar.. Å Det blev ingen glass..
Men, DET GÅR ÖVER!! :) (och vissa får superlugna bebisar såklart)
Å hjälp..... :)
Ja, men jag tror jag kanske har mycket att "vinna" om jag är lite förberedd på att det blir jobbigt, för att inte tala om risken för förlossningsdepressioner....
Många bra och intressanta svar! Jag undrade samma som du TS. Blev sen oplanerat gravid vid 28 års ålder turligt nog med stora kärleken (numera gifta trebarnsföräldrar). Blev deprimerad under graviditeten och ville inte längre. Födde och mådde mycket bättre, älskade lilla pyret! Det tog dock lång tid innan jag fattade att jag var någons mamma... den där "identiteten". Sen fick lilla pyret kolik... och skrek i 4 månader. Jag ville bara dö till slut och maken min fattade verkligen ingenting, han hade det ju ganska bra som jobbade heltid... Blev deprimerad och ville inte vara med. Men det gick också över. Vi överlevde alla tre och idag är vi fem :) Jag och maken har blivit erfarna och lugna föräldrar och idag delar vi mer lika. Hans brist på förståelse med barn nr 1 hade faktiskt kunnat bli en skilsmässa.
Ja du, att få barn var en känslomässig berg och dal bana för mig och ibland som en jävla cirkus. Men jag älskar barnen och livet med dem, iallafall 95% av tiden. De övriga 5% saknar jag att vara mer fri, utvilad och egoistisk.
Samma för mig. Hon är så jävla lat.
Som många redan skrivit, så är det helt underbart att få barn samtidigt som det kan vara väldigt tufft.
Den första att tiden är det bra att veta att tröttheten ibland kan göra en lamslagen kännslomässigt. Ingen fungerar ju särskilt bra när sömnen blir helt rubbad. Då tycker jag att det är viktigt att tänka på hur många som har gått igenom samma sak och hur många som gör det just nu också. Jag tror faktiskt att det är viktigt att vi får kämpa hårt i början. Det viktigaste för det hjälplösa lilla barnet är sin mamma och pappa vilket vi inte kan bortse ifrån ens en enda timme.
Under tiden växer sig bandet till barnet starkate och starkare och tillslut är det obegripligt hur livet kunde ha någon mening innan ?
Sammanfattning: Glädje, trötthet, kärlek, frustration, lycka, tårar, skratt mm.