Särbegåvat barn/särskilt begåvat

Jag hade också lätt i skolan, kallades lat genom hela skolgången då de tyckte att om jag skulle anstränga mig hade jag haft toppbetyg men det var ju dötrist. Skillnaden är att jag tror inte att mitt barn gör något alls av det som är tänkt utan istället hamnar i roligare tankar medan jag iallafall gjorde minsta möjliga.

Ditt barn ar val bara 6-7 ar sa det kan ju vara en mognadsfraga ocksa. Sarbegavning ar ju inte en diagnos och inga sarskilda insatser satts in for att ett barn ar smartare an genomsnittet. Sen ska ju skolan anpassas efter individen, med till exempel svarare eller mer utmanande uppgifter. Jag kommer ihag att jag fick det, men inte att det gjorde nagon skillnad. Fick ocksa gora mattebockerna for hogre arskurser, vilket var bra. Nar jag borjade gymnasiet var jag dock mer intresserad av att umgas med vanner och dricka alkohol typ, sa jag var inte intresserad av extrauppgifter langre...

Råkade trycka fel först, så ursäkta för dubbelciteringen.

Hur som helst, känner verkligen igen det där med att det är de stökiga samt de barnen som behöver mer hjälp som får all uppmärksamhet i skolan. Minns att jag var väldigt duktig på matte när jag var yngre. Resultatet? Jag lärde mig absolut ingenting nytt i matten mellan 1-5 klass i grundskolan. Detta för att jag hela tiden fick nya matteböcker på exakt samma nivå som innan.

När jag sedan kom upp i högstadiet spenderade 2/3 av tiden på mattelektionerna med att inte göra ett skit eftersom jag blev klar med uppgifterna (alla rätt) så snabbt och inte fick några nya.

Sedan har jag varit på MVG-nivå på alla andra ämnen med, även om jag kanske inte var direkt särbegåvad på det, så var inte direkt så att jag behövde jobba upp mig med andra ämnen.

Målsättningen under utvecklingssamtalen på högstadiet handlade om att jag skulle vinna vårjoggen i skolan nästa år med, vilket är ett rent skämt. Inte en tanke ägnades åt att man kanske skulle ge mig lite mer utmanande uppgifter i skolan med matten eller liknande.

Summa summarium: Det pratas så mycket om att lägga resurser på de som behöver extra hjälp i skolan. Extra hjälpfröknar sätts in för de med exempelvis koncentrationsproblem. Men att lägga 5 min/vecka åt att ge begåvade elever mer utmaningar, det ägnas inte en tanke åt! Tyvärr är det därför många duktiga elever som totalt skiter i skolan för att de aldrig utmanas.

Men hur gör ni som har särskilt begåvade barn? Hur sysselsätter ni dem? Hur handskas ni med prestationsångesten de kan ha? Hur märkte ni detta?

Tycker du ska gå med i Mensa GCP och Filurum som båda har grupper på Facebook. Där finns många föräldrar med särbegåvade barn att byta tankar och erfarenheter med.

Sysselsätta - inga problem, man bara följer barnet. De är otroligt vetgiriga. Det gäller att våga ta ut svängarna och lita på barnets förmåga anser jag. I vårt fall så har vi t ex köpt andra saker att "leka" med än leksaker från tidig ålder, eftersom det var annat han ville göra. Men även beställt barnanpassade saker från Usa där det finns ett annat utbud än här. Lånat böcker på vuxenavdelning. Läst faktaböcker istället för godnattsaga. Hjälpt till att översätta från engelska när barnet var litet och vi inte hittade info på svenska. Lyssnat i hundra och åter hundra timmar. Man får lov att intressera sig för det som barnet vill. Min son har sysselsatt sig själv för fullt från att han var liten till idag :) . Nackdelen är att det är kostsamt och tar upp halva husets yta.

Det svåra är avvägning mellan barnets intressen och att ge barnet det som de flesta andra barn är intresserade av tycker jag. Viktigt att de kan relatera till andra även om de tycker att det är dödens trista saker.

Prestationsångest - där har vi misslyckats totalt och går nu i terapi tillsammans för att skolgången förhoppningsvis ska fungera någon gång framöver. Plus att vi jobbar ihop med skolan. Om någon skulle ha något tops här skulle jag bli glad. Jag har läst så mycket om detta och försöker på flera olika vis med nya aktiviteter där sonen kan misslyckas utan att det känns viktigt och på så sätt lära sig att det är ok.

Tack för ett bra svar! Vad är kännetecken vid 2-3 års åldern? Har ditt som ett särskilt intresse? På vissa ställen står det är begåvning i särskilt ämne som är utmärkande medan på andra ställen verkar det bara vara beteende som spelar roll (typ väldigt komplexa tankar om saker, umgås hellre med äldre, hög energinivå...)

Jag tycker det är väldigt svårt att utgå från någon checklista när det gäller att identifiera särbegåvade barn. De flesta barn blir ju faktiskt inte upptäckta som särbegåvade. Jag hade själv ingen aning om att jag var det förrän nu i vuxen ålder. Min dotter är särbegåvad och det var inget som jag ens visste fanns förrän hon började skolan. Hon var visserligen tidig med mycket. Lärde sig läsa och skriva när hon var tre helt på egen hand men för mig var det inget som förvånade. Hon var ju bara som jag själv i den åldern. Nu några år senare och med mer kunskap så hade jag säkert kunnat förstå tidigare.....

Ta kontakt med förskolans/skolans specialpedagog. De kan hjälpa till med en kartläggning över elevens kunskaper och särbegåvning. Det kan ju till exempel handla om att eleven är särskilt begåvad i typ matematik, men ligger på en "normal" nivå när det gäller att skriva/läsa. Specialpedagogiska insatser ska ju läggas på både de elever som har svårt att nå målen, men även de elever som behöver svårare utmaningar. Till exempel kan barnet få extra svåra uppgifter i skolan, läsa matte med en högre årskurs, jobba i mindre grupper tillsammans med en specialpedagog och andra barn som behöver extra utmaning osv.

Men tänker att det kan vara svårare att avgöra om det är en särbegåvning i tidig ålder. Det kan ju lika gärna vara att barnet är tidig i utvecklingen och att de jämnåriga barnen sedan "kommer ikapp" när de blir lite äldre. Det är nog enklare att göra en kartläggning när barnet börjat skolan.

Känns som om jag kommer in lite som en katt bland hermeliner, för jag har inget särbegåvat barn (tror jag), däremot är de smarta och högpresterande båda två.

Men tänkte berätta om när ena barnet gick i förskoleklass. Hen hade sett fram jättemycket emot att börja skolan, men det blev något av en besvikelse. En dag sa hen, gråtande: "Jag trodde man skulle få lära sig saker i skolan, men de berättar ju bara saker jag redan vet!"

Jag kontaktade pedagogen och hon satte sig i möte med mig och mitt barn. Jag upplevde att hon tog mitt barn på allvar, och hon bemödade sig om att ge svårare uppgifter till mitt barn, och några barn till som också låg före.

Nu för tiden står det tydligt i läroplanen att pedagogerna ska göra konkreta planer för elevernas utveckling och lärande. För båda mina barn har utvecklingssamtalen lett fram till att de fått extra uppgifter eftersom de uppnått kunskapsmålen och inte behöver stöd med dem.

Barnen har fått önska lite själva (och jag har låtit bli att styra eller lägga mig i). Ena barnet ville lära sig skrivstil (!) och träna på svårare multiplikationstabeller än de egentligen skulle göra i den årskursen. Andra barnet ville träna på att skriva kreativt, och fick övningar i det.

Både jag och barnen har varit nöjda med hur skolan bemött att de är "duktiga". Sen är det ett kapitel för sig att det ofta är stökigt i klassrummen och att arbetsron blir väldigt lidande av det... :((

Det finns den där listan som skiljer mellan högpresterande och särskilt begåvad som är rätt så tydlig, tycker jag. Tror den finns på Mensa hemsida också, kommer inte ihåg. Jag var själv "högpresterande barn" och min son är "särskilt begåvad". Jag har svårt att beskriva skillnaderna men det är helt olika hur man som barn förhåller sig till omvärlden, till fakta och ny kunskap liksom. Ja hur hjärnan funkar, skulle jag nästan säga.

Som flera andra i tråden så var jag duktig och lärde mig saker jättesnabbt och enkelt och jag trivdes väldigt bra i skolan och var lärarnas favorit. Fick svårare uppgifter osv utan problem. Var nöjd med det. Kunde slappa i gymnasiet när jag var ointresserad av utmaningar. Behövde inte anstränga mig förrän på universitetet. Osv osv.

Jag sög åt mig kunskap som en svamp, medan min son ifrågasätter och kommer med idéer om utveckling hela tiden. Han ser alltid förbättringsmöjligheter på ett sätt som jag inte gör.

När det gäller min son som liten så var vuxna i förskolan/skolan oftast irriterade på honom, för att de förstod sig inte på honom. Det var så stor skillnad mot de andra barnen, det gick aldrig att behandla honom som ett barn i den åldern som stod på pappret vilket de envisades med och det resulterade i konflikter. Svårt att beskriva. Han har resonerat på samma nivå som vuxna länge nu och behövt bli bemött på samma sätt som man möter en vuxen helt enkelt. Samtidigt har han varit som ett barn i andra delar, känslomässigt t ex. Skolpersonal trodde aldrig på att han själv hade tillägnat sig den kunskap som han hade på egen hand och de trodde inte heller på att han hade rätt. Det kunde bli dumma situationer när läraren sa felaktiga saker (om t ex energi och miljö när de höll på med det i lågstadiet, sånt som hör tills hans områden men som en lärare kanske inte har ett eget intresse av). Han kom ofta med frågeställningar som läraren inte kunde besvara och läraren blev irriterad. Han kom med egna förslag på vad han ville göra som låg utanför lärarens kompetens och som läraren därför struntade i. Han lärde sig att skolan är värdelös och det är bäst att vara tyst och göra sitt eget på lektionerna. Han fick ändå aldrig svara när han räckte upp handen för att hans svar var för långa, han hade svårt att begränsa sig till det enkla svaret som läraren frågade efter. När han hade samtal med skolsköterskan i åk 2, så uppmärksammade hon det här och föreslog att han skulle få ha teknik tillsammans med åk 5 för att han skulle få något som kunde utmana lite. Men hans lärare motarbetade detta så det aldrig blev av.

Hemma hade vi många samtal om hur man beter sig i skolan för att göra lärarna nöjda. Jag var helt inne på att han måste anpassa sig till skolans struktur. Vilket gav ett enormt bakslag senare.

Så många gånger har han sagt att "tänk vad mycket han hade kunnat lära sig om han slapp skolan".

Hemskt att det ska bli så, att det inte finns större acceptans för att barn (och människor överlag!) är olika...

Tack för svar! Jätteintressant tråd. Jag undrar dock fortfarande om det här med om särskilt begåvning måste följas av ett specialintresse i ett särskilt ämne? Talar om ett barn i 2,5-3 års åldern cirka och ej märkt någon ovanlig begåvning (så som läsa tidigt). Tvärtom känner hen stor prestationsångest så fort det handlar om att skaffa kunskap typ i matte eller alfabetet.

Nej, de måste inte finnas ett specialintresse. Det är lika stora skillnader på de särbegåvade som det är på de som inte är särbegåvade. Endel har specialintressen, andra inte. 

Jag kom i kontakt med begreppet särbegåvning för ungefär ett år sedan, och har läst på ganska mycket om det sedan dess. Innan trodde jag att det var så barn skulle vara, för det var ju så jag själv hade varit som barn. Hade jättesvårt att förstå varför folk inte kunde se att dagiset där min äldsta gick gjorde henne deprimerad. eller varför min mamma sa: "Du kan inte jämföra andra barn med dina barn" när jag nämnde att jag inte förstod vad en släktings barn sa (båda mina har pratat tydligt, och i långa meningar sedan de var i 2-års åldern).

Det är alltså inte alltid självklart om ett barn är särbegåvat eller inte, speciellt inte om det handlar om ett litet barn. Endel särbegåvade barn försäker även dölja att de är särbegåvade för att inte sticka ut lika mycket.

Gör inte någon stor sak av särbegåvningen. Folk är så inihelvets avundsjuka och jävliga så du vill helt enkelt inte berätta sånt. Det gäller både lärare och andra föräldrar i klassen.

Dessutom kan man inte säkert veta om man inte blivit undersökt och det blir man bara om man har stora problem. T.ex. om man också har ADHD eller autism. Vanliga begåvade barn utan andra symptom brukar inte utredas alls.

Beskriv istället ditt barns behov. Har de tråkigt i skolan så säg det till läraren. Vill de ha svårare matteböcker skå googla upp något eller någon som kan hjälpa er. Fixar man det själv slipper man kommunanställda som lägger näsan i blöt. 

Använder lärarna ditt barn som resurs för att hjälpa andra barn? Det är OK i någon utsträckning. Man kan få kompisar den vägen t.ex. Men det får inte bli för mycket. Ditt barn får ingen lön och går i skolan för att själv lära sig så det får inte vara barnets huvudaktivitet att hjälpa andra.

Skolan har ibland svårt att hantera att barn hinner klart skolböcker före alla andra. Att börja på nästa årskurs böcker kanske inte fungerar i längden eftersom avståndet mellan vad ditt barn sysslar med och övriga klassens verksamhet kan bli för stor. Flytta upp en klass är oftast inte en bra lösning. En smart 7-åring kanske har intellektuell förmåga som en 10-åring, men psyke och känsloliv som en sjuåring och behöver umgås med barn i samma ålder. Försök hitta saker att fördjupa sig i som skolan inte har och försök hitta likasinnade barn i samma ålder att leka med.

Det kan också vara bra att förklara att människor inte tycker om att bli rättade eller får små föreläsningar i perifera ämnen. Jag vet inte vid vilken ålder det är lämpligt att börja, men någon gång bör man börja förklara hur andra människor tänker om saker och ting och att man håller käft även när de säger de mest dumma saker.

Jag tycker alldeles bestämt du ska undvika att tala om särbegåvning utanför familjen och ev BUP om ni hamnar där. Allar hatar påstridiga föräldrar som tror att just deras barn är bättre än andra och ingen accepterar att andras barn särbehandlas.

Har du guldtackor under sängen berättar du det inte och det gör man inte med begåvning heller. Punkt. Tro inte att du kan skydda ditt barn. Alla fattar att föräldrar kommer försöka skydda så de jävlas när du inte är där. 

Vår 10-åriga dotter är särbegåvad. Vi föräldrar har märkt att något har varit annorlunda ända sedan hon var liten. Testades av skolpsykologen efter att 2 lärare hade framfört både till oss föräldrar och psykologen att hon "verkade ha ovanligt lätt för sig". Dottern hade då börjat prata med både oss föräldrar, lärare och skolkuratorn om att hon kände sig annorlunda/tänkte annorlunda. Testet som skolpsykologen använde heter Wisc5 och är ett intelligenstest som är särskilt anpassat för barn. Dottern tyckte det var väldigt roligt att göra testet och det blev ett par odramatiska och roliga timmar för henne. Ofta har barn som är SB en ojämn begåvningsnivå dvs över/väldigt mycket över jämnåriga inom vissa ämnen men lika nivå eller ibland svårigheter i ett eller flera andra ämnen. Det gör att det kan vara svårt för en lärare att upptäcka begåvningen. Får de inte rätt anpassningar och möjligheten att accelerera (läsa med högre årskurs i ngt ämne/särskilda uppgifter / flyttas upp i klasser) visar sig deras "intellektuella rastlöshet" ofta som stökighet i klassrummet. Många av SB barn blir därför diagnosticerade med tex adhd istället. SB är ingen diagnos och det enda objektiva "beviset" på att ett barn är SB är intelligenstest. Förutom testet görs en bedömning av barnets allmänna beteende mm som komplement. Sen gäller det att kämpa för barnets rättigheter att få undervisning på den nivån som behövs. Litet lättare nu när Skolverket äntligen kommit med riktlinjer inom detta som skolor - enl lag - är skyldiga att följa. 

Har två söner som är särbegåvade. Gällande den äldsta som är 11 är han testad med bl a Wisc. Detta gjordes i samband med NPF - utredning. Hans särbegåvning har "gömt" sig lite i andra svårigheter han har eftersom han samtidigt har Asperger och ADD. Skolan fungerar tack vare särbegåvningen skulle jag säga. Han har otroligt dålig koncentration och motivation men hör han en sak en gång minns han den och han lär sig fort när han väl vill. Så han hänger med men inte så mycket mer tyvärr. Har däremot specialintressen han håller på med hemma där hans kapacitet är långt över jämnårigas. Hans lillebror som är 7 år är inte testad med Wisc men är uppenbarligen likadan förutom att han inte har NPF. Han nådde målen för åk 1 redan på dagis. Han går i åk 1 nu men får uppgifter för åk 3 bla matematik, svenska och engelska. Hans lärare anpassar efter honom så uppgifterna blir lagom svåra.