Rydell

Äldre 2 Sep 21:30

30 svar

Meningsskiljaktigheter uppfostran

Hej.

Har ett litet problem/utmaning.

Jag är 38 och har inga egna barn och tror inte att jag vill ha det heller.

Har varit ihop med min flickvän, som är 6år äldre, i 2år.

Nu ligger vi i startgropparna att bli sambos, jag ska flytta in till henne.

Problemet är att hon har 2 barn, grabbar 9 och 7 år gamla och hon curlar dom nått fruktansvärt.

Deras ord är hennes lag, säger hon nån gång nej så brister dom ut i tårar och får sin vilja igenom.

Jag kommer själv från en uppväxt som var rätt hård och jag tycker att barnen ska lära sig konsekvens av sitt agerande.

Varje gång vi diskutera detta så får jag höra att jag är för sträng och att det inte är mina barn.

Ska jag bara göra som hon vill eller ska jag avsluta innan det är för sent.... ????

Mvh

Clever12345

Äldre 3 Sep 09:24

#11

Kusin Krakel skrev 2017-09-03 09:15:14 följande:

.

Det är tråkigt att män och kvinnor som är frivilligt barnlösa ska behöva bli bemötta så respektlöst av andra.

Jag håller med dig för det mesta om det men det är viktigt att visa att samhälls och generellt sett destruktiva val inte ska vara norm.

AndreaBD

Äldre 3 Sep 09:44

#12

Det finns stor potential för konflikter där. Så ni kanske ska försöka reda ut det lite innan ni flyttar ihop. Det är väldigt känsligt om den parten som inte har barn blandar sig i och vill att man ska vara hårdare mot barnen. Om jag vore du, skulle jag inte kritisera det hon gör och inte blanda mig i. Däremot kan du försöka bygga upp en bra kontakt med barnen själv. Det krävs då att du gör något positivt med dem, så att de verkligen ser dig som en tillgång. DÅ kan du själv "uppfostra" barnen om du har vunnit deras respekt.

Jag pratar av erfarenhet. Min man flyttade in med oss, jag har tre barn. De var redan tonåringar då och är vuxna nu. Men de gillar honom verkligen och har respekt för honom, så om han föreslår för mina söner att de kan hjälpa honom i trädgården så gör de det! Om jag säger något sånt, försöker de kanske smita. Kan hända att jag också har varit lite mesig där. Situationen var dock mer komplicerad än så, men det ska jag inte gå in på nu.

Alltså: Mitt tips är att få en så pass bra relation till barnen att de gör som du säger. Var dock förberedd på att det kräver en insats! Min man gjorde sig populär hos mina barn dels genom att ge dem datorgrejer och gamla mobiler (han får nya genom jobbet). Men man kan förstås inte bara köpa barns sympati. Han satt också och hjälpte dem med dataproblem, diskuterade vetenskap, gjorde når experiment i trädgården med ena sonen, lägger upp byxor åt dem (han är duktig på att sy). Han även sydde nåt plagg med/åt min dotter. Så, fundera om du är beredd att satsa. Det kan verkligen vara värt det men det kräver en del också.

nevermind

Äldre 3 Sep 09:45

#13

Barnen kommer i alla fall hata dig TS. Antingen kommer du må jättedåligt för att de får bete sig hur som helst och behandla dig hur som helst, eller så ändrar mamman beteende och det kommer barnen INTE gillar och skylla på dig.

Rydell

Äldre 3 Sep 11:46

#14

Tack för alla svar.

Det sätter allt i ett annat perspektiv när man läser frågan och svaren.

Eftersom jag tycker att jag har testat det mesta under 2 år, från att vara deras kompis till att vara "sträng" mot dem utan det resultat som jag kanske önskat (varken från barn eller deras mor) så verkar det dömt att misslyckas.

Och med den insikten blir det nog att vandra vidare i livet själv.....

Clever12345

Äldre 3 Sep 13:14

#15

Rydell skrev 2017-09-03 11:46:50 följande:

Tack för alla svar.

Det sätter allt i ett annat perspektiv när man läser frågan och svaren.

Eftersom jag tycker att jag har testat det mesta under 2 år, från att vara deras kompis till att vara "sträng" mot dem utan det resultat som jag kanske önskat (varken från barn eller deras mor) så verkar det dömt att misslyckas.

Och med den insikten blir det nog att vandra vidare i livet själv.....

Grattis! Rätt beslut! Du kan få bättre!

KlunsSmurfen

Äldre 4 Sep 06:47

#16

Clever12345 skrev 2017-09-03 09:24:45 följande:

Jag håller med dig för det mesta om det men det är viktigt att visa att samhälls och generellt sett destruktiva val inte ska vara norm.

Och dina åsikter om hur allt ska vara i samhället är en norm eller är folk helt enkelt bara idioter när de inte gör som du tycker?

Förklara vad som är destruktivt och vad som är idiotiskt att ha ett förhållande med en ensamstående mamma.

AndreaBD

Äldre 4 Sep 09:08

#17

Rydell skrev 2017-09-03 11:46:50 följande:

Tack för alla svar.

Det sätter allt i ett annat perspektiv när man läser frågan och svaren.

Eftersom jag tycker att jag har testat det mesta under 2 år, från att vara deras kompis till att vara "sträng" mot dem utan det resultat som jag kanske önskat (varken från barn eller deras mor) så verkar det dömt att misslyckas.

Och med den insikten blir det nog att vandra vidare i livet själv.....

Ja, jag tror du är helt enkelt inte den typen som vill engagera sig i barn och då är det dömt att misslyckas. Det går om man är beredd att lägga ned arbetet, men om man inte är det, så är det bättre att inse det och gå vidare. Bara det att du förväntar dig resultat av att testa olika sätt - det visar någonstans att du inte är beredd att verkligen ge dig in på det.

NELJ

Äldre 4 Sep 10:05

#18

Rydell skrev 2017-09-03 11:46:50 följande:

Tack för alla svar.

Det sätter allt i ett annat perspektiv när man läser frågan och svaren.

Eftersom jag tycker att jag har testat det mesta under 2 år, från att vara deras kompis till att vara "sträng" mot dem utan det resultat som jag kanske önskat (varken från barn eller deras mor) så verkar det dömt att misslyckas.

Och med den insikten blir det nog att vandra vidare i livet själv.....

Är dina ena alternativ att bo med barnen eller göra slut? Då undrar jag om du inte börjat tappa känslorna dör tjejen och använder barnen som en ursäkt för att komma ut ur relationen utan att vara the bad guy...

queww

Äldre 4 Sep 16:37

#19

Hej.

Har ett litet problem/utmaning.

Jag är 38 och har inga egna barn och tror inte att jag vill ha det heller.
Det är ju en knepig sist eftersom man inte vet hur det är att ha barn innan man har egna barn. Fast många barnlösa tror att de vet allt om uppfostran och vet att de skulle aaaldrig..., och deras barn skulle aaaldrig få... etc.

Har varit ihop med min flickvän, som är 6år äldre, i 2år.

Nu ligger vi i startgropparna att bli sambos, jag ska flytta in till henne.

Problemet är att hon har 2 barn, grabbar 9 och 7 år gamla och hon curlar dom nått fruktansvärt.
Det som du uppfattar som curling kan för en annan vara vanligt mjukt och inkännande föräldraskap, eller så är det curling men med dålig insikt hos föräldern.

Deras ord är hennes lag, säger hon nån gång nej så brister dom ut i tårar och får sin vilja igenom.

Jag kommer själv från en uppväxt som var rätt hård och jag tycker att barnen ska lära sig konsekvens av sitt agerande.
En hård uppväxt tycker inte jag är att rekommendera för något barn. Att lära sig konsekvenser är en annan sak, men många förväxlar konsekvens med straff och konsekvens med hård principfast. Och återigen, många som är barnlösa tror att de sitter på alla svaren men har egentligen varken erfarenhet eller kunskap om barn.

Dessutom måste fostran komma ur kärlek och förtroende för att fungera. Det går inte att komma som styvpappa och bara genomdriva en hårdare linje sådär.

Varje gång vi diskutera detta så får jag höra att jag är för sträng och att det inte är mina barn.
Det har hon ju rätt i - det är inte dina barn, och hon kanske tycker att du är sträng och hård på fel sätt.

Ska jag bara göra som hon vill eller ska jag avsluta innan det är för sent.... ????
Jag skulle göra det ena eller det andra av dina förslag; antingen lever ni tillsammans och hon fostrar sina barn som hon ser bäst, eller så avslutar du nu innan det är försent.

Om jag var kvinnan/mamman i sammanhanget skulle jag ha oerhört svårt för att en barnlös man kom och hade synpunkter på mitt föräldraskap utan att ha en susning om vad det innebär att vara förälder. Om han dessutom hade synen att barnen skulle ha hårdare tag skulle jag backa direkt och aldrig utsätta mina barn för ett sånt styvföräldraskap.

Mvh

enmamma

Äldre 4 Sep 16:47

#20

Nej det är inte kört men det kommer bli en utmaning.

Om ni ska bli sambos med nytt boende innebär det nya regler för alla om ska flytta in tillsammans . Barn i den åldern är inte dumma de har en möjlighet att se sin mamma lycklig.

Avsätt en hel helg prata om framtiden först ni vuxna sedan enade med barnen.

queww

Äldre 4 Sep 17:10

#21

enmamma skrev 2017-09-04 16:47:37 följande:

Nej det är inte kört men det kommer bli en utmaning.

Om ni ska bli sambos med nytt boende innebär det nya regler för alla om ska flytta in tillsammans . Barn i den åldern är inte dumma de har en möjlighet att se sin mamma lycklig.

Avsätt en hel helg prata om framtiden först ni vuxna sedan enade med barnen.

Frågan är om hon blir så lycklig om han tänker köra den hårda stilen mot hennes ungar.

Rydell

Äldre 4 Sep 20:02

#22

Nu måste vi hålla rätt på begreppen.

Att min uppväxt varit hård betyder INTE att jag straffar barnen på ett fysiskt sätt.

Jag är bestämd/hård i mitt sätt att förmedla konsekvenserna baserat på deras handlande.

Säger jag "ingen surfplatta på hela kvällen" så är det det som gäller, inga om men eller kanske.....

Medans mamma gärna tummar på det när dom gnäller...

Att dalta med barnen kommer inte att gynna dom i vuxen ålder...

Och visst är det hennes barn men går inte en relation ut på att kompromissa? Inte ska väl jag sätta mig i ett hörn och vara tyst för att det är hennes barn. Då faller ju hela VI tänket pga att det inte är mina barn.....

AndreaBD

Äldre 4 Sep 23:18

#23

Rydell skrev 2017-09-04 20:02:22 följande:

Nu måste vi hålla rätt på begreppen.

Att min uppväxt varit hård betyder INTE att jag straffar barnen på ett fysiskt sätt.

Jag är bestämd/hård i mitt sätt att förmedla konsekvenserna baserat på deras handlande.

Säger jag "ingen surfplatta på hela kvällen" så är det det som gäller, inga om men eller kanske.....

Medans mamma gärna tummar på det när dom gnäller...

Att dalta med barnen kommer inte att gynna dom i vuxen ålder...

Och visst är det hennes barn men går inte en relation ut på att kompromissa? Inte ska väl jag sätta mig i ett hörn och vara tyst för att det är hennes barn. Då faller ju hela VI tänket pga att det inte är mina barn.....

Det ÄR hennes barn. Det går INTE att tumma på det. Det enda sättet är som sagt om du kan vinna barnens respekt och förtroende. Då har du något att säga till. Annars inte.

KlunsSmurfen

Äldre 5 Sep 06:23

#24

AndreaBD skrev 2017-09-03 09:44:04 följande:

Det finns stor potential för konflikter där. Så ni kanske ska försöka reda ut det lite innan ni flyttar ihop. Det är väldigt känsligt om den parten som inte har barn blandar sig i och vill att man ska vara hårdare mot barnen. Om jag vore du, skulle jag inte kritisera det hon gör och inte blanda mig i. Däremot kan du försöka bygga upp en bra kontakt med barnen själv. Det krävs då att du gör något positivt med dem, så att de verkligen ser dig som en tillgång. DÅ kan du själv "uppfostra" barnen om du har vunnit deras respekt.

Jag pratar av erfarenhet. Min man flyttade in med oss, jag har tre barn. De var redan tonåringar då och är vuxna nu. Men de gillar honom verkligen och har respekt för honom, så om han föreslår för mina söner att de kan hjälpa honom i trädgården så gör de det! Om jag säger något sånt, försöker de kanske smita. Kan hända att jag också har varit lite mesig där. Situationen var dock mer komplicerad än så, men det ska jag inte gå in på nu.

Alltså: Mitt tips är att få en så pass bra relation till barnen att de gör som du säger. Var dock förberedd på att det kräver en insats! Min man gjorde sig populär hos mina barn dels genom att ge dem datorgrejer och gamla mobiler (han får nya genom jobbet). Men man kan förstås inte bara köpa barns sympati. Han satt också och hjälpte dem med dataproblem, diskuterade vetenskap, gjorde når experiment i trädgården med ena sonen, lägger upp byxor åt dem (han är duktig på att sy). Han även sydde nåt plagg med/åt min dotter. Så, fundera om du är beredd att satsa. Det kan verkligen vara värt det men det kräver en del också.

"DÅ kan du själv "uppfostra" barnen om du har vunnit deras respekt"
Helt rätt. Gör man det på ett bra sätt så vinner man förhoppningsvis också förälderns förtroende och respekt.

Men är det så att mamma curlar så kommer det antagligen ändå att bli problem om man blir sambo. Det finns så mycket man kan störa sig på när det kommer till bortskämda barn, man kan inte riktigt sätta sig över förälderns regler.
När barn frågar mej om lov eller om jag tycker att de går över gränsen frågar jag vad mamma har sagt eftersom det är det som gäller.

"Om jag vore du, skulle jag inte kritisera det hon gör och inte blanda mig i"
Det kan vara väldigt känsligt men jag brukar göra det själv med konstruktiv kritik och att visa vad som funkar.

KlunsSmurfen

Äldre 5 Sep 06:51

#25

Rydell skrev 2017-09-04 20:02:22 följande:

Nu måste vi hålla rätt på begreppen.

Att min uppväxt varit hård betyder INTE att jag straffar barnen på ett fysiskt sätt.

Jag är bestämd/hård i mitt sätt att förmedla konsekvenserna baserat på deras handlande.

Säger jag "ingen surfplatta på hela kvällen" så är det det som gäller, inga om men eller kanske.....

Medans mamma gärna tummar på det när dom gnäller...

Att dalta med barnen kommer inte att gynna dom i vuxen ålder...

Och visst är det hennes barn men går inte en relation ut på att kompromissa? Inte ska väl jag sätta mig i ett hörn och vara tyst för att det är hennes barn. Då faller ju hela VI tänket pga att det inte är mina barn.....

AndreaBD gav bra råd som handlar om hur du kan vara med barnen "DÅ kan du själv "uppfostra" barnen om du har vunnit deras respekt" men du verkar vilja förändra hur mamma uppfostrar sina barn.

Jag tycker givetvis att mitt sätt är mest rätt så jag kan ha synpunkter på hur andra uppfostrar sina ungar men det är oftast en kompromiss mellan förälder och barn så det handlar inte om mej. Hade det varit mina ungar hade du först fått övertyga mej om varför ditt sätt skulle bra och vara bättre eftersom jag inte skulle ha någon större lust att kompromissa med mitt sätt är mest rätt för mej och mina barn.

Man inte kompromissar uppfostran med tredje part eftersom man inte vill ta in några nackdelar i uppfostran för att det ska passa andra.
Vad som är nackdelarna är subjektivt, allt som inte är rätt för mej blir negativt eftersom det är mina ungar.
Det enda som funkar är något man ser som positivt. Man har inte mer utrymme att lägga sig i eller bestämma än vad föräldern och barnen ger.

Man får kompromissa med tid så det finns över till partnern och hur ungarna beter sig mot den men uppfostran i övrigt har inte med saken att göra.

"Jag är bestämd/hård i mitt sätt att förmedla konsekvenserna baserat på deras handlande"
Vilka konsekvenser tycker du är bra?
Vad är curling?

Kusin Krakel

Äldre 5 Sep 08:13

#26

Rydell skrev 2017-09-04 20:02:22 följande:

Nu måste vi hålla rätt på begreppen.

Att min uppväxt varit hård betyder INTE att jag straffar barnen på ett fysiskt sätt.

Jag är bestämd/hård i mitt sätt att förmedla konsekvenserna baserat på deras handlande.

Säger jag "ingen surfplatta på hela kvällen" så är det det som gäller, inga om men eller kanske.....

Medans mamma gärna tummar på det när dom gnäller...

Att dalta med barnen kommer inte att gynna dom i vuxen ålder...

Och visst är det hennes barn men går inte en relation ut på att kompromissa? Inte ska väl jag sätta mig i ett hörn och vara tyst för att det är hennes barn. Då faller ju hela VI tänket pga att det inte är mina barn.....

Är ni överens om att surfplattan ska ryka till att börja med. Annars kanske problemet ligger där? Hon kanske ä inkonsekvent med straffen eftersom hn egentligen inte tycker att det är rimliga straff utan bara försöke anpassa sig till dig, och så blir det tokigt.

Om ni ska vara två om att fostra barnen behöver ni ju först prata ihop er om hur det ska göras. Har ni gjort det? Annars är det ju som bäddat för problem.

erk23

Äldre 5 Sep 08:49

#27

Nu måste vi hålla rätt på begreppen.

Att min uppväxt varit hård betyder INTE att jag straffar barnen på ett fysiskt sätt.
Det finns många sätt att vara olämpligt hård mot barn. Hårda ord, hård ton i rösten, hårda rigida regler utan eftertanke, bara FÖR ATT JAG SÄGER DET!

Jag är bestämd/hård i mitt sätt att förmedla konsekvenserna baserat på deras handlande.
Mamman och hennes barn kanske uppfattar ditt sätt att vara som onödigt hårt och bestämt. Och att du efter bara två års bekantskap med barnen ska komma in och sätta nya hårda regler utifrån ditt eget huvud för barn som inte ens är dina.

Säger jag "ingen surfplatta på hela kvällen" så är det det som gäller, inga om men eller kanske.....
Knäckfråga i det här är varför du säger att de inte får ha surfplattan på hela kvällen?

Har de varit oaktsamma med själva plattan? Ja då är det en lämplig konsekvens att inte få ha den.

Som straff för att de varit uppkäftiga eller inte ätit middagen? Mindre okej, en konsekvens bör höra ihop med felhandlingen.

För att främja läxläsning eller fysisk aktivitet? Ja det kan vara en god anledning, men den bör förankras och diskuteras med barnen och det bör vara en överenskommelse om skärmfri tid och när det är ok att ha skärm.

Medans mamma gärna tummar på det när dom gnäller...

Att dalta med barnen kommer inte att gynna dom i vuxen ålder...
Eller så är det inte daltande som mamman gör utan modernt demokratiskt inkännande föräldraskap.

Och visst är det hennes barn men går inte en relation ut på att kompromissa? Inte ska väl jag sätta mig i ett hörn och vara tyst för att det är hennes barn. Då faller ju hela VI tänket pga att det inte är mina barn.....

En mamma som kompromissar när det gäller hennes egna barn är inte mycket till mamma tycker jag. I det här fallet riskerar hon ju att kompromissa med barnens hela välmående om de tvingas bo med en man som ska komma in i familjen och vara hård och bestämd och anser att hennes föräldraskap är daltande.

Vad tycker mamman själv i det här? Vill hon flytta ihop med dig och ge dig fri lejd att fostra hennes barn med hårdhet och rigid konsekvens? Eller börja hon också tveka om ifall du är den rätta för henne?

AndreaBD

Äldre 5 Sep 08:59

#28

KlunsSmurfen skrev 2017-09-05 06:23:33 följande:

"DÅ kan du själv "uppfostra" barnen om du har vunnit deras respekt"
Helt rätt. Gör man det på ett bra sätt så vinner man förhoppningsvis också förälderns förtroende och respekt.

Men är det så att mamma curlar så kommer det antagligen ändå att bli problem om man blir sambo. Det finns så mycket man kan störa sig på när det kommer till bortskämda barn, man kan inte riktigt sätta sig över förälderns regler.
När barn frågar mej om lov eller om jag tycker att de går över gränsen frågar jag vad mamma har sagt eftersom det är det som gäller.

"Om jag vore du, skulle jag inte kritisera det hon gör och inte blanda mig i"
Det kan vara väldigt känsligt men jag brukar göra det själv med konstruktiv kritik och att visa vad som funkar.

Jo, det är känsligt, därför skulle jag inte göra det i nuläget. Min man däremot som har mina barns förtroende och som har visat att han har en vettig inställning där - han kan komma med konstruktiv kritik. Oftast behöver han inte ens det, utan jag märker själv om något inte har fungerat så bra och säger då: Jo, jag vet att det inte funkade så bra.... Tvärtom förekommer också förstås. Att han gjort nåt som inte var så bra. Vad jag menar: Man börjar inte med att kritisera, man kan kritisera när man också har bidragit med en hel del positivt.

LFF

Äldre 5 Sep 09:07

#29

Rydell skrev 2017-09-04 20:02:22 följande:

Nu måste vi hålla rätt på begreppen.

Att min uppväxt varit hård betyder INTE att jag straffar barnen på ett fysiskt sätt.

Jag är bestämd/hård i mitt sätt att förmedla konsekvenserna baserat på deras handlande.

Säger jag "ingen surfplatta på hela kvällen" så är det det som gäller, inga om men eller kanske.....

Medans mamma gärna tummar på det när dom gnäller...

Att dalta med barnen kommer inte att gynna dom i vuxen ålder...

Och visst är det hennes barn men går inte en relation ut på att kompromissa? Inte ska väl jag sätta mig i ett hörn och vara tyst för att det är hennes barn. Då faller ju hela VI tänket pga att det inte är mina barn.....

Du har rätt och du har fel. Om du skulle flytta ihop med din flickvän och hennes barn och börja styra och ställa med hur saker och ting ska vara så kommer ni antingen att bli väldigt olyckliga, barnen kommer inte att gilla dig och vips så är det slut mellan er.

Ja, många barn behöver tydliga regler. Ja, hon skämmer måhända bort sina barn och styr sitt liv alltför mycket efter dem (enligt din utsago, den enda vi hört).

På vilket sätt curlar hon barnen? Eller är det för att hon ger efter menar du som hon curlar dem? Hur länge har hon och barnen varit själva? Finns deras pappa med i bilden alls? Kan det måhända vara som så att hon ger efter för att hon har dåligt samvete när det gäller barnen?

Det kan finnas så många olika orsaker till det hela. Men, av din text i huvudinlägget och det jag citerat så känner jag att det enda som kommer att hända OM ni skulle flytta ihop är att det blir 4 olyckliga människor istället. Så håll fast vid beslutet att inte flytta ihop.

KlunsSmurfen

Äldre 5 Sep 10:01

#30

AndreaBD skrev 2017-09-05 08:59:58 följande:

Jo, det är känsligt, därför skulle jag inte göra det i nuläget. Min man däremot som har mina barns förtroende och som har visat att han har en vettig inställning där - han kan komma med konstruktiv kritik. Oftast behöver han inte ens det, utan jag märker själv om något inte har fungerat så bra och säger då: Jo, jag vet att det inte funkade så bra.... Tvärtom förekommer också förstås. Att han gjort nåt som inte var så bra. Vad jag menar: Man börjar inte med att kritisera, man kan kritisera när man också har bidragit med en hel del positivt.

Det var så jag menade men jag kan vara dålig på att förklara.

Jag brukar tycka att barn är väldigt förutsägbara så jag kan säga något och ge förslag om föräldern gör si eller så sen kan jag få jag vänta tills jag får rätt och det kan ta längre än två år för att kunna bygga något slags vettigt av kritiken. Det är oftast först när föräldern själv tycker att det inte funkar den är motaglig för förslag. Det kan bli många förslag om jag inte fått prova själv och sållat bort det som inte funkar och föräldern måste anpassa det efter sej själv.
Att jag har förtroendet betyder ju inte att föräldern gör som jag tycker.
Jag tror att det blir en kombination av utvecklingen som förälder och fler idéer.

Meningsskiljaktigheter uppfostran

INNEHÅLL