17 år och ensamstående

Jag har en adekvat utbildning. Är du utbildad inom området, eller är du just en självutnämnd expert?

Förlossningsdeprission och annan form av depression/stress/nedstämdhet är inte samma sak och hänger inte ihop. Det är vetenskaplig fakta som vi senast tog del utav under en handledning i maj. Fakta lär ju inte ha tvärvänt på 4 månader. Men som sagt, du får tjafsa emot hur mycket du vill, dina övertygelser ändrar tyvärr inte fakta.

Slå dig förbi negativ respons och personers förutfattade meningar.

Ingen känner dig, din levnadsmiljö, hur du lever och under vilka exakta förutsättningar.

Gällande din graviditet är det ett vägande mål du själv dock måste bestämma.

Och som andra menar här att man måste tänka själv och skydda sig.

Man KAN bli gravid trots skydd. 

Men nu till dig TS.

Har du kontakt med barnmorska?

Har du det så samtala med din barnmorska genom att boka in ett akut besök gällande din situation. Dom har således tystnadsplikt också och är ditt stöd och har du ej någon barnmorska så boka direkt och bara snarast du kan för du kan ha anonymt besök nämligen och ta upp alla dina frågor.

En barnmorska kan även hjälpa dig att etablera en kontakt med kurator under tystnadsplikt och du kan även där vara anonym då du ingår i det som kallas högrisk med tanke på du har/haft skyddad adress pga misshandel, hot o.s.v

Vilken vecka är du i nu?

Man har ju en viss tid på sig för eget val och betänkande sen måste man söka tillstånd via sociala myndigheter för att få genomföra eventuell abort och det måste då bero på synnerliga skäl/speciella förhållande.

Om du har en trygg och väl etablerad kontakt inom sociala myndigheter är det deras skyldighet att stödja och hjälpa dig i sån här situation.

Via kommunen har du även rätt till kostnadsfri hjälp via det som heter PO - Personligt ombud som hjälper dig med alla former av kontakter, myndigheter m:m och dessa har arbetsuppgifter som deras klient(Du) vill ha hjälp med och dom arbetar helt under tystnadsplikten och skriver inga anteckningar som sker mellan dig och denne.

Sen vill jag gärna påpeka till andra här som kastar ut sig ett och annat som inte har någon aning om hur sårbar TS kanske just nu är i detta läget.

 

Till andra som säger att föräldrar är försörjningsskyldiga tills hon fyller 18 år.

NEJ det är ingen regel eller rättighet utan beror på flera faktorer om TS bor hemma och är folkbokförd på den adressen. Är hon EJ folkbokförd har inte föräldrar någon rätt att försörja henne utan försörjningen åligger på den person som hon är folkbokförd hos just nu om denne uppbär inkomst som täcker hushållets ekonomi 

Jag flyttade själv hemifrån första gången när jag va 16 år gammal och där och då försvann även mina föräldrars försörjningsrätt för mig och jag fick själv ansöka om hjälpmedel för levnadsnorm utefter mitt studiebidrag då förutsättningen va sådan att jag va tvungen att flytta för att klara mina studier jag hade.

Finns ganska tydligt att läsa om i bl a socialtjänstelagen. 

Lever TS även under risk av misshandel och hot ska det även prioriteras i högre grad och OAVSETT om hon väljer att ta bort sitt barn pga svåra situationen eller väljer att behålla har ingen som helst betydelse då hjälp och stöd ska ges oavsett hennes egna val. Hon har självbestämmande rätt.

Riskerna som finns är att hon kan hamna under stöd genom LVU men görs den bedömningen under rätt förutsättning och utredning kommer hon få väldigt god och väl trygghet att bygga upp. Jag själv har dock ingen bra erfarenhet gällande LVU.

Annat är att hon kanske kommer till skyddat boende för utsatta kvinnor den första tiden där man i flesta fall får tillgång till rum att bo i och trygg miljö och samtidigt får anpassning och stöd.

Ja jag kan ge tusen olika tips för hjälp och jag hjälper hellre än stjälper.

Döm aldrig en person förens du vet dess bakgrund :) 

Man kan aldrig tvinga någon till abort. Men snälla, tänk dig för nu.

Du har ingen utbildning? Ingen fast inkomst, ingen lägenhet och kommer bli ensamstående. Inget stöd från familj eller vänner av det jag läst.

I januari detta året blev jag gravid. Jag är 22. Min dåvarande och jag var ense om att behålla detta barnet. Vi skulle ordna det exemplariskt tillsammans. Saker på vägen hände där och han betedde sig så illa. 6 månader gravid blev jag utslängd från honom och sen dess ensamstående. Fått stå i och fixa för allt. Jag hade en liten inkomst (timvik) men inget fast ännu. Fick snabbt flytta hem till min mamma i hennes lilla lgh på 35kvm.

Jag sökte jobb som en dåre, som tur va har jag en utbildning och tro de eller ej så anställde de mig, en 6 månader gravid tjej. Fick en fast anställning. De återstod att fixa en lägenhet så snabbt som möjligt, jag ringde typ hela jävla stan. Hyresvärdar, privata hyresvärdar, annonser. Varje dag. Jag ringde även soc, grät i panik och sa att jag kan försörja mig men behöver bara hjälp med att HITTA en bostad så jag och bebis kan få ett tryggt och bra hem. Vet ni va de sa? "Imed att du har inkomst så kommer du kunna ta in på vandrarhem eller hotell, vi kan inte göra något för dig tyvärr". De sket i mig totalt. Så iskallt, har aldrig behövt ta hjälp från dom innan och nu Så fick man bara en käftsmäll. Så soc är inget större val, tro mig. Man kan inte alltid förlita sig på dessa. Jag va livrädd, de skulle inte gå.

Låg i som fan, när jag går in i 9onde månaden så får jag en lägenhet. Precis när min bebis är beräknad har jag tillträde. Vet inte om jag bara haft tur men VILKEN jävla resa. Tack vare detta jävlaranamma från min sida och framförallt stöd från mina nära och kära så kommer min bebis få en suverän start i livet. Från att leva i en underbar dröm med min älskade sambo till att bli utkastad när halva graviditeten gått samt bli ensamstående på det gav mig panik.

Förlåt för att jag är hård men du har knappt något att gå på här, du vill inte låta ditt barn växa upp otryggt. Du är fortfarande så ung. Tänk! Man behöver alla dessa grundläggande sakerna som inkomst, ett hem och helst ett bra kontaktnät. Du ska liksom kunna ge din bebis allt den behöver och även mycket av dig själv, De kommer att stressa ihjäl dig när du knappt har några grunder att gå på.

Lycka till hur du än gör! Men förlita dig inte på att allt löser sig av sig självt eller att nån annan kommer vara skyldig att hjälpa dig för tyvärr så är man så jävla ensam.

Hur kunde han göra så här mot dig, hur kan man vara så grym?? Du hade ju inte ens ett val och kunde inte ångra dig så sent. Och han bara skiter i dig, fy alltså. Har ni kontakt idag? Får jag fråga vad det var som hände som gjorde att ni bröt så hastigt? 

Så himla bra kämpat av dig! Önskar dig all lycka med din bebis :) 

Sen vill jag bara säga när det gäller soc (jobbar själv där nämligen) att det i alla fall i min kommun inte är så att vi kan hjälpa med boende till "vanliga" människor. Det var så förr. Det är på politikernivå så att vi inte kan hjälpa är inte något som vi själva kan styra över. Det är i ytterst få fall vi kan hjälpa med bostad och det är vid exempelvis missbruk och svåra psykiska problem.