Amanda84

Äldre 30 Sep 20:13

29 svar

3,5-åring som ofta sticker- springer- försvinner iväg från oss! Idag plockade en alkis upp honom!

Jag har en snart tre-och-ett-halvt-åring som sticker iväg, utan någon eftertanke kring vart vi är. För någon vecka sedan låste han upp ytterdörren och gick ut i trapphuset och tog hissen, bara för att han ville leta upp sin pappa som hade gått ut med soporna. Till mig sade han bara "jag kommer snart", precis som han gör när han ska gå på toaletten så jag märkte först inte att han försvann.

Idag hände något som hade kunnat gå illa: ungen pinnade iväg i en park, utan att meddela vart han skulle, varpå en A-lagare lyfte upp honom och först vägrade ge tillbaka honom till min man, utan "skojade" genom att försöka hindra min man från att ta tillbaka barnet. Vår son däremot, tog det hela med en klackspark och tyckte att det var väl inget att den där mannen i den vita tröjan ville kramas.

Sedan igår vågar jag knappt gå och handla med min son, eftersom han "försvann" på olika vis, i samtliga 3 butiker som vi besökte i ett köpcenter, under bara ett tidsspann på 40 minuter. Jag vet verkligen inte hur jag ska nå min son, så att han lär sig förstå att man inte bara ska sticka iväg. Normalt sett är han snäll och försiktig och i alla andra lägen är han väldigt mycket "polis" och värnar det som är rätt eller fel. Han mår till och med dåligt när han ser Pippi Långstrump eftersom hon gör så mycket "dumma saker", som han säger. Han är också klok och förståndig och går alltid att resonera med, men inte i de här fallen, eftersom han inte tycker att han är "borta."

Igår upplevde vi alla tre typer av "smitningar" som han utför. I affär 1, stod han mellan mig och min man och tittade på pärlor, eftersom han behövde nya. När han hade riktat vår uppmärksamhet mot just de pärlor som han önskade sig, så gled han ljudlöst iväg och försvann. Vi hittade honom i andra änden av affären, där han försvarade sig med att han hade gått dit för att han så gärna, gärna ville titta på de nyckelringar som fanns där (det var första gången han var i den butiken, så det var bara en bortförklaring.) Jag tog honom i handen och förklarade att han gärna får titta på nyckelringar, men att han måste fråga oss först. Så jag tog honom i handen och gick tillbaka till pärlorna och frågade vad han ville titta på. Han svarade att han ville se nyckelringarna, så jag svarade att det får han gärna och berömde honom för att han sade vart han ville gå, och att jag följer med honom.

I affär 2 köpte vi en mössa. Sonen var mycket glad och stolt frågade om han fick ha den på huvudet och jag svarade att han fick ha den fram till kassan, men att vi måste betala den där och sedan får han tillbaka den igen. Vi började gå mot kassan, men innan jag visste ordet av så fick han upp världens fart och for iväg och sprang det snabbaste han kunde genom butiken, förbi kassorna, med mig efter som faktiskt inte hann upp i den farten han hade. Inte lyssnade han när jag ropade efter honom, förrän jag fick till ett riktigt avgrundsvrål som fick hela affären att stanna upp, och ungen att tvärnita en halv meter ifrån larmbågarna.

I leksaksaffären fanns en lekhörna. Här skulle vi köpa självlysande pärlor och lät honom leka en bra stund innan vi gick för att betala. Vi förvarnade i god tid att vi snart skulle gå och han följde med till kassan. Han blev besviken över att vi skulle gå men höll mig självmant i handen och när vi kom ut ur affären, gjorde han en lov och sprang in igen, fort, fort genom hela affären och lade sig sedan på golvet och gallskrek så att min man fick bära honom ut därifrån.

Vi har pratat, pratat och pratat om att man inte får springa, eller smita, smyga iväg, men det går inte in. Vi har blivit arga, vi har blivit ledsna, vi har varit pedagogiska, beroende på situation. Vi har tvingat honom att hålla handen nästan hela tiden; vi har tvingat honom att åka vagn "som en bebis" eftersom han sticker ifrån oss, men ingenting hjälper. Han har två böcker hemma om barn som försvinner på olika vis och vi berättar sagor om barn som försvinner och vad som kan hända då, men ingenting hjälper. Han tänker helt enkelt inte på det i de situationer han är i, när han väl vill ljudlöst smita iväg eller springa iväg.

Hur ska vi gå vidare?! Min mamma hade en tanke kring att vi skulle kunna tappa bort honom "under kontrollerade former." Typ välja en liten butik, prata med personalen och ha flera "spanare" som gömde sig för att hålla koll på honom, så att han skulle bli riktigt rädd någon gång när han inte hittar oss, men jag vet inte hur man ska lösa det praktiskt. Är det någon som har någon idé kring hur man kan göra? Finns det andra vis?

Anonym (Säkerhetstänk!)

Äldre 30 Sep 21:02

#11

Jag förstår att det tar emot att sätta "koppel" på sitt barn, men faktum är att det var bra mycket vanligare och helt accepterat för bara 20 år sen.
Har ni honom i koppel så KAN han inte dra och varje gång han försöker så förklarar ni varför man inte gör så, förr eller senare lär han sig (förhoppningsvis) att hantera sina rymningsinfall.
Och drar han i en park så blir det ingen mer park. Punkt!
Vad har du för alternativ? Att hoppas på att han inte blir kidnappad eller påkörd?

koppelkanske

Äldre 30 Sep 21:17

#12

Sätt ett koppel på ungen,borde vara koppeltvång på alla barn så dom inte stör

Amanda84

Äldre 30 Sep 21:21

#13

Anonym (Säkerhetstänk!) skrev 2017-09-30 21:02:50 följande:

Jag förstår att det tar emot att sätta "koppel" på sitt barn, men faktum är att det var bra mycket vanligare och helt accepterat för bara 20 år sen.
Har ni honom i koppel så KAN han inte dra och varje gång han försöker så förklarar ni varför man inte gör så, förr eller senare lär han sig (förhoppningsvis) att hantera sina rymningsinfall.
Och drar han i en park så blir det ingen mer park. Punkt!
Vad har du för alternativ? Att hoppas på att han inte blir kidnappad eller påkörd?

Sticker han iväg i en park så går vi faktiskt hem. Det har vi gjort varje gång det har hänt och han har bra koll på vilka gränser som finns i de närliggande parkerna. Nu ska vi flytta till en annan kommun om en månad och "övar" i den nya parken nära den nya bostaden någon gång varannan vecka (det var där situationen med alkisen uppstod) så där hade han inte riktigt lärt sig de gränser som vi annars har i de parker som vi annars är i.

Anonym (Mamma)

Äldre 30 Sep 21:22

#14

Jag skulle säga att är han så pass verbal och mogen att ni kan resonera med honom, gör det. Fråga ut ordentligt varför och få honom att förstå att ni blir ledsna och rädda när han gör så. Fejkgråt eller något. Det var effektivt på mitt barn i den åldern... då fick han dåligt samvete.

Är han för liten för sånt så borde sele gå bra. Det hade jag också på min son när han var äldre än er. Sedan gick vi till förskolegårdar efter stängningsdags/på helgen för där kunde han leka fritt då det var inhägnat.

Amanda84

Äldre 30 Sep 21:40

#15

Anonym (Mamma) skrev 2017-09-30 21:22:26 följande:

Jag skulle säga att är han så pass verbal och mogen att ni kan resonera med honom, gör det. Fråga ut ordentligt varför och få honom att förstå att ni blir ledsna och rädda när han gör så. Fejkgråt eller något. Det var effektivt på mitt barn i den åldern... då fick han dåligt samvete.

Är han för liten för sånt så borde sele gå bra. Det hade jag också på min son när han var äldre än er. Sedan gick vi till förskolegårdar efter stängningsdags/på helgen för där kunde han leka fritt då det var inhägnat.

Det konstiga är att i de här situationerna går det inte att resonera med honom, trots det alltid går annars. Han säger att det är jobbigt att vi pratar om det här och att han inte vill prata om det. Om vi "tvingar" honom att lyssna så blir han antingen ledsen eller låtsas att han är sjuk eller bara skrattar och örlar runt samtidigt som han säger att han inte vill prata, vilket i sin tur innebär att han faktiskt inte lyssnar. Vid några tillfällen har han sagt (om vi pratar om något "jobbigt") han att han bara kan lyssna om han hade en sten i handen. Som tur var så råkade jag ha en sten i fickan just vid rymningssituationen, så han blev ganska perplex, och verkade lyssna, men tyckte att det var jobbigt, vilket han uttryckte. Vi hade en dialog kring det och det kändes som att han förstod. Han var också mycket intresserad vid ett tillfälle då jag berättade för min man om en artikel i tidningen om ett barn som hade kommit bort men blivit hittat, och då ville han att jag förklarade för honom igen, så jag lade nivån snäppet under så att han förstod och vi hade en lång och vettig dialog om vad som händer om man som barn försvinner. Problemet är att de här resonemangen inte verkar finnas i hans huvud när han själv försvinner. När man får tag i honom och antingen är arg eller resonerande så tycker han att det är riktigt jobbigt och han säger att han vet att man inte får springa iväg, men att själv inte tycker att han var borta. Vi säger att han måste försöka hålla koll på oss, för ser han inte oss, så är han borta. Han förstår, men det är som bortblåst när han ser något roligare, eller bara liksom får ett ryck och börjar springa. Jag har sagt många gånger att han är snabb och att jag inte hinner efter alltid, men det verkar han ha mycket svårt att förstå, trots att vi har springtävlingar där han förstår att jag inte hinner med helt enkelt, men då är han bara stolt över sin egen prestation och skulle jag då försöka mig på en liknelse när han springer iväg i affären, så blir han irriterad och säger att det är jobbigt att prata om sådant samt att han inte ska springa iväg fler gånger. Ändå gör han ju det.

Jasmin Karlsson

Äldre 30 Sep 21:41

#16

Jag har också en smitare som jag tappat bort ordentligt tre gånger (en gång var jag nära att ringa polisen efter hjälp, men hittade honom sen). Det enda som hjälper är hålla handen hela tiden! Att skrämma honom genom att "låta" honom tappa bort oss hjälper inte. Han har blivit ledsen ibland när han tapoat bort oss, men det har inte hindrat honom från att springa iväg nästa gång. Nu är han större och springer inte bort längre, tror jag... Till lillasyster har jag införskaffat ett koppel (köpte på wish). Man fäster det på ens egna och barnets handled och är en spiral som kan bli längre. Ser inte ut som ett koppel.

Amanda84

Äldre 30 Sep 21:46

#17

Jasmin Karlsson skrev 2017-09-30 21:41:33 följande:

Jag har också en smitare som jag tappat bort ordentligt tre gånger (en gång var jag nära att ringa polisen efter hjälp, men hittade honom sen). Det enda som hjälper är hålla handen hela tiden! Att skrämma honom genom att "låta" honom tappa bort oss hjälper inte. Han har blivit ledsen ibland när han tapoat bort oss, men det har inte hindrat honom från att springa iväg nästa gång. Nu är han större och springer inte bort längre, tror jag... Till lillasyster har jag införskaffat ett koppel (köpte på wish). Man fäster det på ens egna och barnets handled och är en spiral som kan bli längre. Ser inte ut som ett koppel.

Tack för tipset om sprialen. Jag funderar på om det kanske kan vara en hyfsad lösning trots allt. Jag tänker att om man exempelvis köper den och går tillbaka till köpcentret och där pratar om att han försvann så många gånger (för det pratar han om själv, även om han har försvunnit många gånger efter det) så kan man säga att nu ska jag betala och då står du härintill och då tar vi av det. Och står han då kvar, så kan man liksom fasa ut det. Och så gör man så på alla platser där han tappar fokus och bara sticker eller "glider iväg."

Amanda84

Äldre 30 Sep 21:47

#18

Jasmin Karlsson skrev 2017-09-30 21:41:33 följande:

Jag har också en smitare som jag tappat bort ordentligt tre gånger (en gång var jag nära att ringa polisen efter hjälp, men hittade honom sen). Det enda som hjälper är hålla handen hela tiden! Att skrämma honom genom att "låta" honom tappa bort oss hjälper inte. Han har blivit ledsen ibland när han tapoat bort oss, men det har inte hindrat honom från att springa iväg nästa gång. Nu är han större och springer inte bort längre, tror jag... Till lillasyster har jag införskaffat ett koppel (köpte på wish). Man fäster det på ens egna och barnets handled och är en spiral som kan bli längre. Ser inte ut som ett koppel.

Vad ska man skriva in i sökrutan på wish för att hitta produkten?

Guapa

Äldre 30 Sep 21:54

#19

Jag har också haft en rymling och har varit nära att köpa sele många gånger men tack och lov slutade han plötsligt rymma för ett par månader sedan. Jag tror det berodde på mognad snarare än något vi sa eller gjorde. Han är 3,5 år men har börjat leka mycket med 5-åringarna på förskola och tror det har påverkat hans "mognad". Oerhört skönt för jag kunde omöjligen hinna ikapp honom med lillasyskon i barnvagn. Nu kan han springa runt fritt i lekparken med de äldre barnen, vilket var en omöjlighet i somras.

Jag hoppas det vänder snart för er med! Annars tror jag att sele faktiskt är en bra idé, jag tror inte det hindrar barnets mognad på något sätt.

Annelie 76

Äldre 1 Oct 06:33

#20

Amanda84 skrev 2017-09-30 21:40:12 följande:

Det konstiga är att i de här situationerna går det inte att resonera med honom, trots det alltid går annars. Han säger att det är jobbigt att vi pratar om det här och att han inte vill prata om det. Om vi "tvingar" honom att lyssna så blir han antingen ledsen eller låtsas att han är sjuk eller bara skrattar och örlar runt samtidigt som han säger att han inte vill prata, vilket i sin tur innebär att han faktiskt inte lyssnar. Vid några tillfällen har han sagt (om vi pratar om något "jobbigt") han att han bara kan lyssna om han hade en sten i handen. Som tur var så råkade jag ha en sten i fickan just vid rymningssituationen, så han blev ganska perplex, och verkade lyssna, men tyckte att det var jobbigt, vilket han uttryckte. Vi hade en dialog kring det och det kändes som att han förstod. Han var också mycket intresserad vid ett tillfälle då jag berättade för min man om en artikel i tidningen om ett barn som hade kommit bort men blivit hittat, och då ville han att jag förklarade för honom igen, så jag lade nivån snäppet under så att han förstod och vi hade en lång och vettig dialog om vad som händer om man som barn försvinner. Problemet är att de här resonemangen inte verkar finnas i hans huvud när han själv försvinner. När man får tag i honom och antingen är arg eller resonerande så tycker han att det är riktigt jobbigt och han säger att han vet att man inte får springa iväg, men att själv inte tycker att han var borta. Vi säger att han måste försöka hålla koll på oss, för ser han inte oss, så är han borta. Han förstår, men det är som bortblåst när han ser något roligare, eller bara liksom får ett ryck och börjar springa. Jag har sagt många gånger att han är snabb och att jag inte hinner efter alltid, men det verkar han ha mycket svårt att förstå, trots att vi har springtävlingar där han förstår att jag inte hinner med helt enkelt, men då är han bara stolt över sin egen prestation och skulle jag då försöka mig på en liknelse när han springer iväg i affären, så blir han irriterad och säger att det är jobbigt att prata om sådant samt att han inte ska springa iväg fler gånger. Ändå gör han ju det.

Fast det här är inget att diskutera eller resonera om. Det är bara ett fett NEJ DU GÖR INTE SÅ! Ingen diskussion. Han kan vara hur verbal och "mogen" som helst men han är 3,5år, han kan inte resonera och dra slutsatser och framförallt är han helt impulsstyrd. Det som gäller är klara och tydliga regler som upprepas hela tiden så impulsen stävjas.

Jasmin Karlsson

Äldre 1 Oct 07:30

#21

Amanda84 skrev 2017-09-30 21:47:56 följande:

Vad ska man skriva in i sökrutan på wish för att hitta produkten?

Det var visst på ebay som jag köpte den. Sök på "child safety leash". På wish finns olika typer av selar på samma sökord.

Gunegnica

Äldre 1 Oct 12:23

#22

Sluta resonera med honom. Spelar ingen roll att han är verbal. Ge honom instruktioner på vad han ska göra istället: lek nära mig och pappa, lek inne på lekplatsen, prata med oss om du vill hitta på något annat.

konichiwa

Äldre 1 Oct 20:30

#23

Min son fyller 4 i november. Jag skulle aldrig få för mig att släppa honom med blicken när vi är ute i en park. Det är väl inget konstigt att så små barn vandrar iväg?

Guapa

Äldre 1 Oct 21:15

#24

konichiwa skrev 2017-10-01 20:30:28 följande:

Min son fyller 4 i november. Jag skulle aldrig få för mig att släppa honom med blicken när vi är ute i en park. Det är väl inget konstigt att så små barn vandrar iväg?

Vet inte hur det är med ts barn men när min son var rymningsbenägen handlade det inte om att "vandra iväg" utan han tokkutade iväg åt slumpmässigt håll så fort han fick chansen utan att stanna eller vända sig om trots rop och skrik. Under och efter graviditeten med hans lillasyskon hade jag inte en chans att hinna ikapp. Väldigt stressande. Vi slutade helt gå till oinhängnade lekplatser vilket så klart var trist för alla barn.

Anonym (Förskolan)

Äldre 1 Oct 22:29

#25

Går han i förskola och har det i så fall hänt där också? Om ni inte redan gjort det, så berätta där för personalen så de vet om det och be dem se till att alla får veta det och även vikarier. Mycket viktig information för inte ens ni föräldrar hinner nu med ett eller kanske ett par barn förhindra honom och då är det mycket viktigt att förskolan vet om det så de hinner märka det genast om han sticker och ha någon som har koll på honom extra när de är någonstans utanför den ingärdade förskolegården.

Troligt ni berättat redan, men inte alltid man tänker på det så vill för säkerhets skull uppmärksamma er på det.

Anonym (df)

Äldre 2 Oct 10:14

#26

Han är bara 3 år och man kan inte förvänta sig det av honom ännu. Som förälder måste man förutse och förebygga. I detta fall blir det till att alltid hålla honom i handen eller ha sele. Det måste ni fortsätta med till han blir äldre och lyssnar på vad ni säger.

Anonym (xyz)

Äldre 2 Oct 13:46

#27

Synd att det är det sånt stigma med sele i Sverige. Jag bor i UK och nästan varenda förälder har en sele till sina småttingar. När min son precis lärt sig gå så vägrade han hålla handen och istället för att stå på trottoaren och försöka "övertala" honom att hålla handen varenda dag så tog vi på selen och pojken gick nöjt ett par steg före. Nu är han tre men om han börjar krångla med att hålla handen i folksamlingar eller nära vägar igen tänker jag köra med sele.

Amanda84

Äldre 2 Oct 23:28

#28

Guapa skrev 2017-10-01 21:15:03 följande:

Vet inte hur det är med ts barn men när min son var rymningsbenägen handlade det inte om att "vandra iväg" utan han tokkutade iväg åt slumpmässigt håll så fort han fick chansen utan att stanna eller vända sig om trots rop och skrik. Under och efter graviditeten med hans lillasyskon hade jag inte en chans att hinna ikapp. Väldigt stressande. Vi slutade helt gå till oinhängnade lekplatser vilket så klart var trist för alla barn.

Ja, precis så är det. Det vanligaste är att han tokspringer iväg. Men som sagt, det här är inget som händer varje dag. Det sker några gånger per månad och man blir lika chockad varje gång eftersom det är så oväntat, då det kan ha gått flera veckor sedan det hände sist och han liksom har visat att han kan gå hur fint som helst och lyssna hur bra som helst.

konichiwa

Äldre 3 Oct 06:53

#29

Amanda84 skrev 2017-10-02 23:28:07 följande:

Ja, precis så är det. Det vanligaste är att han tokspringer iväg. Men som sagt, det här är inget som händer varje dag. Det sker några gånger per månad och man blir lika chockad varje gång eftersom det är så oväntat, då det kan ha gått flera veckor sedan det hände sist och han liksom har visat att han kan gå hur fint som helst och lyssna hur bra som helst.

Det enda ni kan göra är att alltid ha koll på honom. Visa att ni blir rädda när han springer iväg, men bli inte arga när ni hittar honom! Om man blir arg när man hittar ett barn kan det leda till att de inte vågar komma fram. Göm er inte för honom för att skrämma honom! Det lär honom ingenting, det är bara taskigt.

Jag släpper som sagt inte min 3,5-åring med blicken. Han har aldrig sprungit iväg, men han är för liten för att förstå konsekvenser och för liten för impulskontroll.

3,5-åring som ofta sticker- springer- försvinner iväg från oss! Idag plockade en alkis upp honom!

INNEHÅLL