Hjälp mig, jag går sönder! ????

Vad ger sonen för specifika anledningar han inte vill till 1) skolan, 2) pappan?

Han kan inte förklara känslan till skolan. Han tycker att allt går bra där men det låser sig.

Pappa vill han bara inte. Har sagt tidigare att pappa inte bryr sig eller visar kärlek. Men pappa är också mycket bättre på att ställa krav o inte vika sig

Vad händer om du erbjuder honom att följa med till skolan och vara där med honom en dag?

Jag har åkt med varje dag i 3 veckor nu :(

Gått ner i arbetstid så jag kan hämta och lämna

Oj jobbigt! Vet hur det känns. En förälder fick följa med min son hela årskurs två för att han inte ville gå... :/

Men skumt att bägge saker kommer samtidigt för er.

Mestadels kommer vi inte ens ut i bilen.

En timme senare är det över.

Ångesten börjar vid läggdags o håller på tills jag låter honom stanna hemma.

Det är fruktansvärt

Kanske det inte alls har att göra med att han inte vill till pappa eller till skolan, utan att han inte vill bort från dig?

Han kanske har ett litet trauma efter skilsmässan trots allt, och din ex-mans två ganska raska förhållanden efter varandra kanske har förstärkt känslan av att saker kan förändras väldigt fort och att inget går att lita på.

Nu är det, som du skrev, stora förändringar på gång. Han ska få ett syskon. Han "delar" dig med din nya man. Så han är på något plan rädd att förlora dig och tryggheten, och släpper inte dig/ hemmet ur sikte.

Ni borde kanske tala med någon professionell.

Och jag är säker på att du har gjort det (du låter som en fantastisk mamma), men kan du jobba ännu mera på att se till att pojken förstår att han alltid kommer att vara lika viktig och din ögonsten, också efter att småsyskonet kommit?

Så klart har jag egentligen ingen aning, men det här var mina spontana tankar.

Hur yttrar sig barnets ångest rent konkret?

Vad händer när han vägrar skols eller pappa? Låser han sig, lägger sig på golvet, springer iväg?

Finns den här problematiken enbart kopplat till skola och pappa eller har han svårt för andra förändringar med?

När han är hos pappan är det samma sak då - att han inte vill åka till skolan eller dig?

Hos Pappa tar han ständigt kontakt med mig och talar om hur han mår.

När han inte kan sova, när han har vaknat av mardrömmar osv.

Jag tolkar det som om att han inte får vara liten där. Mycket eget ansvar.

Ångesten ter sig just nu i tystnad. Han sluter sig. Sen får han väldigt ont i magen.

Det går över på ett par timmar.

Tidigare har han varit arg o ledsen.

Enbart skola och pappa utlöser detta.

Men han har alltid haft svårt för separationer, vid förskolestart osv.

Då vi levt tillsammans.

Ta kontakt med bup igen, alternativt kuratorn i skolan.
Blir han mobbad? Vill han byta klass? Har något hänt hos pappan?
Är han rädd du ska försvinna när du får ett nytt barn? 

Hej . Jag vill bara dela med mig av min egen erfarenhet. När jag va liten hade jag också ångest utav att gå till skolan och till vissa andra ställen detta tog inte mina föräldrar på allvar och viftade bort det bara och trodde att det var för att dom flesta barn inte gillar skolan men så va det inte nu är jag 23 år och fick panikångest vid 14 årsåldern och har medicinera sen dess och kämpar än idag med ångest och sömnsvårigheter .. Ont i nacken av att jag spänner mig hela tiden och andra symptom.. Jag förstår att du har det väldigt svårt och försöker göra allt du kan för din son men jag har bara ett tips tvinga han aldrig till något han har ångest över jag kommer ihåg hur mycket detta sårade mig när jag var barn att Mina föräldrar inte förstog mig och tvingade mig til vissa saker som jag absolut inte ville göra... Det är viktigt att bup förstår hur allvarligt det är eftersom skolan kan man inte låtabli men samtidigt måste det finnas andra lösningar till studier iallafall tills ångesten har lungnat sig och sen får man se hur man går vidare med detta.. Lycka till nu hoppas det löser sig, det är inte lätt att vara mamma jag vet!

Se till att ha koll på vilka skoluppgifter han missar och se till att han gör dem när han är hemma.

Se till att göra det tråkigt att vara hemma från skolan; inget spelande eller tv-tittande om han stannar hemms.

Jag tänker att en kombination av flera saker har blivit för mycket för honom.

Känner igen mig i min son på 9 år, som lätt hamnar i olika låsningar och reagerar med stark ångest när hans energi är slut.

Liksom hos er har pappan varit mer "hård", strukturerad och krävande eftersom han ansett att det är ett bra sätt att lära barnen ansvar och rätt och fel. Det fungerar bra så länge sonen orkar svara upp mot kraven, men när energin saknas utlöser det bara ångest.

Samma sak med skolan. Han älskar skolan, och går gärna dit, så länge orken finns. När orken tar slut blir han ett väldigt litet barn, nedbruten av ångest. Han låser in sig, sluter sig, pratar inte, äter inte, skakar i hela kroppen och slår sig själv.

Kraven som utlöser ångesten kan komma från olika håll. Hos oss är det numera oftast skolan. Men det händer också att det är idrottsaktiviteter, kamrater eller annat.

Pappan har med tiden lärt sig att det finns andra vägar att lära barnen än att ställa direkta krav. Förklaringar och motivation fungerar ofta lika bra

Fritidsaktiviteter har vi minimerat, så att han bara är med när han orkar.
Skolan fungerar tyvärr fortfarande inte, men det får vi lära oss att leva med. Hellre en frisk och glad kille, än ett barn sjukt av ångest.

Tänker att din son kan ha massor av oro och rädsla inom sig som tar energi. I kombination med tuffa krav från pappan och skolan, kan det kanske vara just de situationerna han inte klarar.

Mitt tips till lindring är då att bara göra allt du kan för att underlätta för honom här och nu, för att han ska kunna fylla på med tillräckligt med energi för att orka ta tag i de egentliga orsakerna - sin oro och rädsla.

Att börja i andra änden genom att försöka få honom att berätta vad som är fel och förklara att allt blir bra riskerar du bara att han känner ännu större krav på att vara lycklig och ansvarstagande, och kanske till sist känner sig tvungen att låsa ute dig också.

Ok, det var lite det jag funderade på, om han har svårt med förändringar /separationer generellt. Jag har ett barn i min närhet som började få ångestproblemati1k kring skolan vid din sons ålder, som yttrade sig lika som det du skriver. Men dett barn började ocskå tycka att det var tufft att komma iväg till träningar och liknande, inte uttalad ångest kring det, men svårt att komma iväg.

Även i detta barns fall fanns det större förändringar runt om när detta började.

I vilket fall visade det sig att barnet i fråga hade aspergers. Detta var inte någotmsom drt funnits misstankar alls om innan utan det uppmärksammades i denna ålder i samband med skolångesten.

Jag menar inte att ditt barn har aspergers, det kan jag naturligtvis inte uttala mig om. Jag vill bara öppna för möjligheten att det kansek inte är förändringarna i sig som är orsak till barnets ångest utan att det kan finnas bakomligande faktorer som blir tydliga iochmed förändringarna och åldern. I vilket fall tänker jag att ett barn i den åldern intenskolvägrar i normalfallet, de flesta kommer nog inte ens på tankennatt det går. Så att det sker skullemjag ta som en ganska stor varningssignal och jag skulle absolut propsa på fortsatt kontakt med bup.

Sen håller jag med dig kring förhållningssätt, att försöka hota bort ångest är knappast den

bästa metoden. Samtidigt måste man förstås hålla på skolplikten, men om det handlar om ångest lär inte hot ge npn effekt ändåm annat än att barnet kanske mår sämre. Finns det nån möjlighet att få ett gemensamt föräldrasamtal på bup om hur man kan bemöta ett barn med ångest?

Tack för alla tankar..

Det är så tungt. Min lilla plutt som jag märker bara känner efter mer och blir sämre ju mer jag "daltar" pratar och tycker synd om. Fick ändra strategi och vara mer bestämd, vilket har gjort att han gått 2/3 dagar denna vecka men mår inte alls bra på kvällen. Skoldagen går utmärkt!

Känns som att vi bara samlar närvarotimmar...

Just att älta och dalta mår inte vår son bra av heller. Korta, enkla samtal, i lugn miljö, som fokuserar på just det som är viktigt i stunden är det enda som hjälper. Och att försöka hitta de situationer som ger honom vila. För vår son är det att få vara ensam i ett rum, med dator/TV/telefon eller pyssel av olika slag. Att inte bli störd utan att han kan slappna av med att bara sitta för sig själv.
Känner igen det att skolan fungerar jättebra. Men för vår son handlar det mycket om att hålla masken inför kompisar och lärare för att inte sticka ut. Det tar massor av energi, och när han kommer hem är han helt slut.