Anonym (jill) skrev 2017-10-19 09:32:54 följande:
Snälla berätta mer?! Mina föräldrar drack aldrig men hade en kompis vars pappa söp men jag var så liten då att jag inte förstod.
Jag kan berätta om min barndoms två alkohol-världar. Lite kort i alla fall.... Jag har nämligen växt upp med en förälder som inte kunde hantera alkohol alls om en som kunde ahantera alkohol utan problem.
Min mamma och min mormor hade ett väldigt avslappnat förhållande till alkohol, på det sättet att de inte gjorde en grej av att någon tog en drink på ålandsbåten (familjetradition att åka ålandsbåt varje sommar....), drack en öl eller ett glas whiskey på fredagkvällen eller tog en nubbe till både påsk- midsommar- och julsillen. Även på större fester (som alla agusti-brakkalas) visste min mamma att dricka vad hon klarade av. EN gång har jag sett/uppfattat henne onykter. Onykter, alltså, lite mer än salongsberusad, men absolut inte full, men trots det tog det mig ganska hårt. Det bara kändes fel, det var inte trygga mamma som doftade whiskey, det var något annat, som kanske inte är så superenkelt att förklara. en del var säkert att hon kom hem onykter och jag hade inte varit med under processen, men hon hade säkert varit lika onykter vid andra tillfällen, på fester där jag varit med.
Pappa å andra sidan, han var enkel att förklara. han var nämligen stupfull i princip 24/7 sen jag var 10-11. Han var väldigt "duktig" på att dricka innan också, men det var från och med då det var riktigt illa. han kunde vara nykter i några timmar om mammas jobb krävde det (representation osv), men sen lockade alkoholen igen. Han kunde inte ta hand om sig själv pga alkoholen. När min mamma blev sjuk igen så tog jag på mig själv att städa upp efter pappa, för att skydda mina syskon från spektaklet. Det var ett evighetsgöra att torka spyor och gömma och hälla ut flaskor, dra in honom i dushen eller ett rum där han fick sova ruset av sig (tacka gudarna för alla våra små rum....), hålla hans händer borta från vissa av mina kroppsdelar (nej, min pappa var inte pedofil, han var full....) och hitta på ursäkter och förklaringar för diverse saker som berodde på att pappa inte kunde hantera alkohol. Ja, på sätt och vis skyddade jag säkert pappa, men framför allt skyddade jag mina syskon, vilket också har gjort att de i viss mån inte förstår varför jag hatar våran (nu sedan länge bortgångne) pappa. Eller, hatar är ett starkt ord. Inte bryr mig om att minnas är väl mer rätt....
Två olika alkoholvanor under samma tak.