Varför kan inte du gå ner i vikt?

Varför jag inte kan gå ner i vikt? - för att jag är sockerberoende. Jag måste ha 200g chokladkaka varenda jävla kväll och jag är så arg på mig själ så om du bara visste, TS.

Om jag inte äter nåt på hela dagen så har jag inget godisbehov alls. När jag sen äter middag så hinner jag inte ens lägga ner kniv och gaffel förrän kroppen skriker efter choklad. Fast jag är proppmätt. Hjälp! Vad ska jag ta mig till? Om jag inte äter alls så kommer inte godisbehovet men jag kan ju inte sluta äta.

Åhh, vad jag önskar att man kunde ta ett piller ist för att äta. Jag kommer inte ur det här.....

Varför jag inte kan gå ner i vikt? - för att jag är sockerberoende. Jag måste ha 200g chokladkaka varenda jävla kväll och jag är så arg på mig själ så om du bara visste, TS.

Om jag inte äter nåt på hela dagen så har jag inget godisbehov alls. När jag sen äter middag så hinner jag inte ens lägga ner kniv och gaffel förrän kroppen skriker efter choklad. Fast jag är proppmätt. Hjälp! Vad ska jag ta mig till? Om jag inte äter alls så kommer inte godisbehovet men jag kan ju inte sluta äta.

Åhh, vad jag önskar att man kunde ta ett piller ist för att äta. Jag kommer inte ur det här.....

Du kan komma ur det här...

Vi hjälps åt!

Men först ska du sluta var arg på dig själv...

Du skall börja med acceptans.

Insikt har du redan - att du är sött beroende (vem fasen är inte det egentligen, det är ju så gott!). Men du måste acceptera det också. 

Du är arg på dig själv och i och med det kommer bestraffning. 

Du tänker: "nu har jag för hundra femtionde gången sabbat mina planer på att inte äta choklad, lika bra att jag fortsätter resten av kvällen!"

Du själv beskriver så klockrent ditt problem "Om jag inte äter nåt på hela dagen"!

Där har vi det... 

Du svälter och under tiden känner dig duktig. "Tänk jag har klarat mig så bra i 12 timmar!"...

Sedan kommer smällen - psykologiska och fysiologiska effekter av hunger.

Kroppen tar över, sundförnuft får vika...

Men du kan lura kroppen och få sött ändå efter maten. Inte i form av helt värdelösa chokladkakor. Finns helt fantastiska alternativ.

Men först du skall sluta vara arg.. Ingenting görs bra på ilska varken i ett förhållande, i relation till sina barn eller på jobbet och definitivt inte vad gäller övervikt/mat/kropp.

Är jag fel ute?

PCOS och diabetes verkar hjälpas åt att hålla min vikt uppe, fick förklarat för mig att PCOS påverkar metabolismen och överskottet av insulin påverkar kroppens fettinlagring.

Jag väger 63 kg till mina 158 cm, skulle gärna komma ner under 60 kg och hoppas att det går vägen när vi fått bukt med mitt blodsocker.

Det var så lite så.

Är det din lunch? Ett glas nyponsoppa?

Var medveten redan nu att sockerbehovet kommer ikväll. Eller när den nu brukar komma. Tänk redan nu att detta är bara kroppens sätt att lura i sig snabba kolhydrater, en kick med en kortvarig effekt.

Du vet att det kommer eller hur. Så var inte arg eller ångestfylld utan beredd.

Och om och när den kommer så försök att kontrollera första impulsen i 5 minuter. Sätt äggklocka på fem minuter och under tiden försök att tänka ut vad du skulle kunna äta istället för 200 g chokladkaka. Kanske en knäckesmörgås med keso och jordgubbssylt på, eller några dadlar (de är söta) med lite nötter. 

Under den tiden (i början i alla fall) när det värsta suget kommer är det ingen idé att försöka låta bli att ta något, begäret är starkare än vi tror. Du kan dock kompromissa och välja ANNAT istället. Annat som inte är rena rama 200 gram onyttig skräp.

Du lurar ditt sockersug med andra ord.

Du har det riktigt kämpigt.

Hur länge har du haft diabetes?

Hur är din sambos vikt, hur mår han? Han kanske kan hjälpa dig mera än du tror.

Har jag förstått rätt så behöver du en matschema, vart och när du skall äta?  Det hade underlättat för dig att planera dina dagar gällande måltider? Stämmer det? 

Grejen med mat är drygt på ett sätt. Man behöver variation och INPIRATION. Dessutom behöver man att se resultat...

Vem fasen vill käka rotfrukter om man kan aldrig se resultat!? Eller hur?

För mig så handlar det om psykologiska orsaker som har hindrat mig (som så många andra i denna tråden). Det går tillbaka till min barndom då jag började redan som 9-10 åring att smygäta sötsaker så fort jag var ensam i huset. Anledningen till det kan debateras, och är något som jag sedan 6 månader bakåt har börjat berarbeta ordentligt. Jag drabbades även av en depression i ungefär samma veva, mest troligt sammankopplat.
Det var dock inget som syntes utanpå kroppen då jag tränade 7 dagar i veckan. Slalom, fotboll, löpning, längdskidor, ridning osv. Innan och efter det så spelade jag hockey, volleyboll, tennis osv med min storebror och hans kompisar.
Mitt självhat för min kropp började i mellanstadiet. Jag tyckte jag var jättetjock, att jag vägde på tok för mycket (nu efteråt så har jag insett att jag inte var tjock, men då jag tränade extremt mycket så vägde jag mer än de andra tjejerna i klassen, 165cm och runt 60 kilo vid 11 års ålder).
I högstadiet slutade jag träna då det inte fanns lag för äldre tjejer där jag växte upp. Jag rasade i vikt då mycket av muskelmassan försvann. Vid det sista besöket till skolsköterskan i 9an så uppmärksammades detta ganska starkt. Hon uttryckte det ungefär som att hon måste boka in ett möte med mig, mina föräldrar och en läkare för att diskutera min anorexia. Detta var alltså en kvinna som hade träffat mig en hand full gånger under en 10års period. Jag blev flyförbannad, vilket jag fortfarande blir när jag tänker på det där mötet med henne. Jag var då 169cm och vägde 55 kilo.
Det i samband med att jag smygåt/hetsåt sötsaker sedan tidigare, och att jag började få kommentarer från släktingar osv om att jag var mager satte sig på hjärnan ordentligt. Jag flyttade hemifrån när jag började gymnasiet, hade de sämsta möjliga matvanorna du kan tänka dig, festade mycket, och gissningsvis gick jag upp ungefär 20 kilo under de tre åren.
I vuxen ålder så har jag fortsatt med hetsätandet/smygätandet, även om jag har haft bättre matvanor. Jag har pendlat mycket i vikt, haft två problematiska graviditeter, där jag gick upp 30 kilo under den senare. Jag väger idag på tok för mycket, men det är ingenting jag tänker på direkt. Jag blir ledsen då jag ser kort på migsjälv över att jag har låtit det gå så långt. Men när jag inte ser kort på mig själv så har jag inget problem med min övervikt. Jag har gått hos psykolog för att få ordning på min underliggande depression, som aldrig riktigt lämnat mig (är 36 år idag), men inte riktigt lyckats sätta fingret på vad det var som var fel. Efter att ha gått större delen av sitt liv och känt att något är fel så är det svårt att sätta fingret på vad, och tillslut så tog jag en random tragisk händelse i mitt liv som var ungefär i den åldern för att komma med någonting som "anledning".

Först för ett halvår sedan, då jag sökte information och hjälp för att hantera min dotter (7 år), och se till att hon inte hamnade i samma onda cirkel som mig, så hittade jag vad jag tror var den utlösande faktorn. Till både depressionen och hetsätandet/smygätandet.

Jag har slutat gömma godis och chips överallt, och har börjat prata mer öppet om mina känslor. Men det som framförallt hjälpet är att fortsätta läsa om andra som genomgått samma som jag har, och vad man kan göra för att förhindra att ens barn går igenom samma saker.

Jag har nu gått ner ca 7 centimeter i midjan sedan i juni, och sedan jag vägde mig för första gången på länge i slutet av september, så har jag gått ner 4 kilo. Jag försöker att inte fokusera på "gå ner i vikt" utan fokusera på att äta bra, att dra ner på hetsätandet. Smygätandet har jag mer eller mindre slutat med. Men jag har en lång väg att gå innan jag skulle kalla mig för frisk.

Jag är normalviktig men hade gärna tappat ca3 kg, för att passa i kläderna jag hade innan jag blev mamma. Varför jag inte går ner? Jag är tvåbarnsmamma och orkar inte göra någon livsstilsförändring. Det får vänta tills de är större. Jag har en skada som hindrar mig från att promenera, hoppa, springa etc. Och gymträning är sååååå tråååååkigt!!!

Jag har varit normalviktig i många år men pga överarbetning, orkeslöshet och sen sjukskrivning = ingen träning och kroppen skriker efter socker så har jag nu gått upp säkert 5-6 kilo mer än jag vill, på bara ett år.

Jag har gjort två större viktjusteringar i livet, vid 30 samt efter graviditet, och det var inga problem då. Men det är svårare att ta tag i sig efter 40 också, dvs jag gör samma saker men får mindre effekt av dem än förut.

Ibland känns det som om det är klimakteriehormoner som konspirerar för att göra en till en stor soffpotatis.