Mobbare bad om ursäkt

Tror det är oerhört svårt att uttala sig om om man inte varit utsatt själv, vilket jag inte har. Det måste verkligen ha varit hemskt. Men jag tänker att oavsett vad du känner i situationen så har du full rätt till dina känslor och du ska inte känna dig tvungen att förlåta något om du inte vill. Du behöver inte ens lyssna. Samtidigt tycker jag det är bra och modigt av henne att be om ursäkt. Men som sagt är det helt upp till dig att ta emot ursäkten eller inte. Tror de flesta har förståelse för om du inte gör det. Hoppas ändå du kan känna lite upprättelse, även om det såklart inte på något sätt tar bort det som hände.

Jag hade bett henne dra åt helvete. Hade inte förlåtit flera år av terror så lätt.

Jag tycker att det var fel av henne att komma fram som gubben i lådan så där. Du fick ju ingen chans att landa i situationen och komma ifrån den gamla känslan av ångest i hennes nörvaro. Dvs, förmodligen helt omedvetet, satte hon sig åter i en situation dör hon hade övertag över dig.

Jag kan förstå det ur hennes perspektiv. Det är nåt som hon har tänkt på och har ångest för och så ser hon dig och tar chansen att lätta sitt hjärta.

Jag tror att om det skulle Ha hänt mig, i synnerhet nu (för mig är skoltiden mer än 20 år bort) skulle jag helt enkelt bara se det som något som hon brgövde göra för sin skull. Och jag skulle nog "bjuda" på det eftersom jag tänker att hon knappast är den personen som hon var då nu. Man utvecklas ju en del på 20 år. I själva situationen skulle jag nog bara lyssnat och låtit henne säga sitt. Jag tänker att det hela handlade mer om henne än om ts och hennes behov att få lätta hjärtat. Men jag skulle se mig som en "kuliss" i sammanhanget, dvs det handlade om henne ej om mig.

I övrigt skulle det nog inte påverka mig på något sätt, mer än att det förstås vore jobbigt de närmaste dagarna. Jag skulle möjligtvis vara rädd för att hon skulle få för sig att vilja börja hälsa och stanna och småprata (för att hon vill gå vidare). Det skulle jag inte bjuda på däremot. Jag skulle ta emot ursäkten utan att säga något särskillt men sedan aldrig mer vilja prata med henne.

Har själv varit i samma sits.
Var mobbad av både killar och tjejer på högstadiet.
Jag vantrivdes så otroligt. Min räddning var stallet där jag spenderade massa tid.

På avslutningen i 9:an var det faktiskt några som bad om ursäkt med alkohol i kroppen varför jag tror att dem inte menade det.

Jag beslutade för att lägga det bakom mig och började i en ny klass i gymnasiet och fick nya vänner och var inte mobbad längre.

Har jag förlåtit dem? Nej det har jag inte. Dock är det ingenting jag tänker på längre, men glömt har jag inte.

 

Hade jag träffat dem idag hade jag nog skällt ut dem efter noter..

Idag är jag lyckligt gift med två barn och mycket självsäker...

Jag bor dock i en annan stad sedan över 20 år.

 

Jag har själv varit mobbad under högstadiet, inte dagligen, men då och då på grund av mitt utseende, att jag var smal, lite blyg och nördig. Men det var väldigt jobbigt under perioder och jag minns det väl än idag. 

Jag personligen skulle nog tycka det vore skönt om någon av de som var taskiga under högstadiet kom idag och genuint bad om ursäkt, kanske förklarade varför de gjorde det.

Å andra sidan beror det ju på hur mobbaren uttrycker det - om de tigger om att jag ska förlåta dem för att de själva ska må bra, eller om de genuint visar på ånger och bara vill berätta hur de är ledsna för vad de gjorde då. Jag tror i varje fall mer på förlåtelse än straff.

Mellan och högstadieelever har heller inte alltid utvecklat empati och förståelse för andras känslor, de kan vara påverkade av grupptryck och sådant.  Att få höra hur de känner och tänker idag skulle kännas bra för mig.

Ska bara tillägga det jag skrev om att mellan och högstadieelever inte utvecklat empati och kan vara påverkade av grupptryck när de mobbar ursäktar förstås inte deras beteende. Men jag menade att mobbaren idag kan ha förändrats och vara en bättre människa, och att få höra hens tankar och känslor hur de är idag skulle kännas bra för mig.

Jag har inte själv varit mobbad men som mamma till ett mobbat barn svarar jag i tråden ändå.

Jag kanske är en hårdhjärtad människa men det finns inte i min värld att jag skulle förlåta de individer som så totalt knäckte mitt barn. Allra minst kan jag förlåta deras föräldrar.

Nej, jag förlåter inte dessa människor som fick mitt barn att inte vilja leva. Hat är en svår känsla att leva med och jag vet att det förmodligen är jag som lider värst av den men då får det vara så. Förlåtelse finns inte.

Mitt barn mår bra idag och har lyckats bra i livet, jag är oerhört stolt över denna starka, modiga person som överlevt och segrat över dessa små kryp. Men nog märks följderna av de hemska åren (sju var det) i den skrämda blicken ibland. När självkänslan brister och den ständigt underliggande ångesten tittar fram.

Nej, någon förlåtelse kan jag inte förmå mig till.

Jag hade sagt till idioten "du ber bara om ursäkt för att du ska må bättre, du har inte mitt mående i åtanke. Du bevisade redan som barn att du är en hjärtlös, empatistörd idiot. Du förstörde mitt liv med glädje. Jag kommer aldrig förlåta dig"

Jag tänker så här. Går man runt och känner sig förbannad och arg på dessa människor så mår man bara dåligt själv. Ingen mår bra av att ha dessa känslor. Så jag som vart mobbad mer eller mindre hela grundskolan känner absolut inget agg mot dessa människor nu. Finns liksom ingen anledning. Trots att det är hemskt att ha gått igenom det så har den tiden ändå format mig till den jag är idag.

Så ja jag hade förlåtit. Man tjänar inget på att hålla kvar vid gammalt skit

Jag skulle inte förlåta, men berätta för mobbaren att det skulle kännas bra om hon på något sätt skulle vilja motarbeta mobbing aktivt idag. Typ gå med i Friends.