Inte nu igen! Gjort allting rätt och nu går det åt helvetet ändå!

Men jisses! Varför stöta bort sina barn i så tidig ålder?!! Det mysigaste som finns är att ha den där gosiga lilla varma kroppen bredvid sig. Att man får några få timmars sömn per natt är så värt det! De söker trygghet och vi som föräldrar ska se till att ge dem all trygghet vi bara kan. "Hon kommer till oss under natten" Wow! Vilket problem ni har... lär er att njuta av era barns närhet istället! Vissa föräldrar är nog inte skapta för att vara föräldrar!

Det har ingenting att göra med att vissa inte är "skapta för att vara föräldrar". Det har att göra med att man analyserar sig själv som förälder och tar till sig allt som står om barnuppfostran. "Hur ska man göra?" och så finns det de som lyssnar på "proffsen" i stället för sig själva och bara använder sig av sunt förnuft.

Det är märkligt och fullständigt fel att utgå ifrån att TS inte är skapt som förälder. Det är inte så lätt alla gånger. Däremot tror jag att många föräldrar måste stanna upp och ställa sig själva en enkel fråga då och då. 

Varför går mitt barn upp ur sängen och in till oss hela tiden?

Svar: Barnet vill vara nära.

Så vad gör man åt det? Man låter barnet vara nära. Varför? För att det är ett barn och våra barn behöver närhet, trygghet och kärlek.

Sedan att det finns vissa forskare, professorer och så kallade experter som påstår både det ena och det andra om att barn blir si och så om de inte sover i sina egna säng helt ensamma efter att ha tagit sitt första andetag, det är bara att kasta i en papperskorg eftersom att det är fullständigt skitsnack. 

TS. Analysera inte så mycket. Ni har inte gjort mer fel än att övertänka problemet. Om er dotter inte somnar utan er så tvinga henne inte att göra det. Som någon skrev ovan så kommer en tid när er dotter inte ser er som annat en en vagel i ögat. Ta vara på närheten ni får.

Man får vara beredd på att barnen hamnar i en ny fas då och då som gör att de får nya sovmönster eller svårare att sova. Rätt var det är så händer massor av saker i hjärnan som barnet måste bearbeta eller så växer det ut en tand som kliar eller så är en förkylning på gång osv osv då är det inte alltid så lätt att somna.

Mitt tips är att ni lägger er med henne tills hon somnat. Kommer hon upp så går ni in och lägger er igen tills hon somnat. Tids nog blir det bra ett tag igen och då får man passa på att vila ut sig om man behöver det.

Inget barn är en robot som går att lära något för att barnet sedan alltid ska görs exakt så. Så fungerar det inte så nej ni har varken gjort allt fel eller allt rätt.

Här hemma har vår snart 2 åring helt plötsligt börjat ta 1-2 timmar innan hon somnar. Trist för oss för tillfället men vi resonerar att våra behov får stå tillbaka lite eftersom hon har fått större behov av oss.

Så sjukt! Friska människor med friska, sunda barn som har helt normala reaktioner, sitter och tycker synd om sig själva för att barnen inte lägger sig själva och sen sover själva hela natten. Ni får tro vad ni vill just nu, men den här tiden går fort. Och ni kommer minnas den med nostalgi.

Ja vet du, jag tror det är ett ganska bra wake up call ibland. Ta alla föräldrar som har barn med olika nedsättningar och diagnoser som har dessa problem hela livet. De är ganska många. Här pratar vi om en övergående period, ganska kort också, relativt sett. Sen kan man säga att man ger sina barn närhet osv, men uppenbarligen tycker inte barnen det räcker. Precis som att ni vill umgås med er partner en stund på kvällen och sen ändå sova ihop...

Med Nr 1 gjorde vi alla fel med sömnen, han somnade under amningen, på oss och vaggades till sömn. Än idag har han jättesvårt att somna själv och han är 5 år gammal! Så med Nr 2 var vi supernoga att lägga henne vaken sedan BB. Och det lönade sig, hon somnade alltid själv och sov i eget rum genom hela natten sedan 6 månaders ålder. Nu är hon 1 1/2 och började klättra ur sin spjälsäng så vi var tvugna att byta till den stora sängen fast utan ben. Och allt vårt hårda jobb är som fulkomligt bortblåst!!! Hon vill inte somna själv och springer ut till oss och vi bär bort henne och så håller det på i 87 gånger på en timme och sen måste vi ligga bredvid för att klockan blivit för mycket. Och då vaknar hon ju naturligtvis på natten och undrar vart vi är. Det är ett jävla helvete åter igen. Jag pallar inte det här. Jag har inte sovit på 5 år och nu ska det här helvetet vi upplevt med sonen upprepar sig trots att gjort allting rätt!!! Vad gör vi nu? Några förslag =(

Det som är orimligt är att tycka "allt går åt helvete" för att barnen inte kan somna själva.

Fast om du läser mitt första inlägg försökte jag vara precis det. Dock så fick jag direkt höra att jag minsann har så stora barn (yngsta är 1 år) att jag inte minns hur det är. Då blev jag lite sur:)