Döende hund - HJÄLP!!!

När min hund dog var det som om jag började se annorlunda på valpar. Jag liksom insåg hur korta deras liv var, det var som att se på en bukett tulpaner, jag kunde bara tänka att "snart kommer ni också att bli gamla och dö". Nu efter två år börjar jag greppa det lite mer, och verkligen inse att hundars livslängd är kortare än människors och att det är de premisserna man skaffar hund på. Med nästa hund kommer det nog på ett sätt att bli lättare.

Jag tog hand om min hund som om jag trodde att jag alltid skulle kunna rädda honom, eller som att han skulle kunna motbevisa tesen om att hundar dör tidigare än oss. Det var som om jag trodde att han liksom skulle "växa upp". Han var alltid i toppform och var som en valp tills de sista två åren, han dog vid 15,5 års ålder och var då både nästan döv och nästan blind.

Det jag vill säga med mitt långa inlägg är att det vore oklokt att skaffa en ny hund nu. Valpen behöver en trygg och stabil människa, och din vän behöver vara öppen för att valpen är en ny och egen individ och behöver mogna i sin sorgeprocess på det viset som jag gjorde, när man inser att vi är varelser som blir äldre och att vi därför måste skiljas från dem en dag.

Det du kan göra är att finnas där och att ta med din vän ut och hitta på saker, distrahera lite för en stund och genom att visa respekt för hennes sorg.

Men åh... Tack. Det värmer <3 Verkligen.

Jag kommer att åka med henne och hennes hund till veterinären och ta det därifrån. Jag vet inte hur det ska gå, men jag vill vara så förberedd jag kan innan jag gör det.

Tack för bra input. Och ja, självklart kommer jag att finnas (och finns) där för henne så mycket jag kan, men jag kan inte vara hos henne dygnet runt, hur gärna jag än hade velat... 

Jaha så du skulle ta en kula för att rädda din hund?

Om vi leker med tanken att veterinären säger: "din hund har hjärt problem och det enda hjärta som passar perfekt är ditt."

Skulle du då utan att tveka säga: "Lägg mig på operationsbordet doktorn. Hunden får mitt hjärta för hundens liv är viktigare än mitt!"

Älska gärna din hund, men jämför inte någons barn med ett husdjur som du köpt!

Hundmänniskainorr föreslår att: 

"Ett förslag är att du försöker med en hund som måste omplaceras,via hundstall/blocket etc, så att din vän känner att din vän måste finnas till och hjälpa hunden."

Med andra ord att du ska spela på vännens samvete. Det låter inte alls okej på min radar och är Aldrig rätt plattform för någon att skaffa ett djur.
Jag bryr mig faktiskt inte om huruvida jag gör mig ovän med någon eller inte utan står fast vid åsikten att skaffar djur gör man bara om man noga övervägt hur och var och varför och vilket. Det är ett enormt ansvarstagande
Jag förstår var din vän är i livet (tror jag.) och tycker fortfarande att folk kommer med helt tokiga förslag. Initiativet till en ny hund Måste komma från henne. Det är ett nytt liv, ett nytt, stort ansvar. En hund borde inte införskaffas som någon slags flytväst. 

Jag hade inte varit i livet idag om det inte vore för min hund. Mina närmaste och anhöriga är införstådda med detta... det innebär inte att de bakom ryggen på mig försöker förebygga min sorg när hon går ut tiden. 
Sedan kan jag tycka att om din vän inte klarar av vardagen utan konstant stöttning och listor är det inte lämpligt med en ny hund i hushållet. 

Lycka till, hur som helst. Jag hoppas att allt går vägen men också att du och vännen låter den eventuella nya hundens behov styra, inte rädslan för självmord. 

Hur tänker du kring att ta med henne till psykakuten om det skulle landa i avlivning? Jag antar att hon haft en del kontakt med psykiatrin innan? Får hon någon hjälp? Det låter som om du tror att hon skulle göra allvar av självmordstankar så fort hunden är borta, och då kanske det är läge att hon läggs in (eller i alla fall bedöms av läkare), och ev får utökad behandling. Det skall inte ligga på dig att efteråt tänka "jag borde tagit med henne för att titta på valpar direkt" eller "jag borde aldrig låtit henne se de där hundarna". Det låter som om hon är i behov av vård, men du vet ju bättre än jag vad som redan gjorts/görs för henne.

Spelar ingen roll vart lilla livet kommer ifrån. Människa eller djur. Vi är ALLA levande varelser som vandrar på denna jord / planet för ett litet tag och därefter dör vi ALLA!

Går mycket bra att jämnföra sin kärlek till sitt djur som till ett barn. Då kärlek inte har med pengar, makt och kontroll att göra utan för vad ens Hjärta brinner för! 
Ingen kan komma och säga att den kärleken aldrig är tillräcklig utan det är helt och hållet individens egna känslor / brinnande intresse och känsla utav kontakt med samhörighet. Sedan vilka dessa preferenser består utav är upp till ödet! 

Men ja, jag skulle ta en kula för min hund. Frågan är om du o verkligen alla andra med barn verkligen skulle ta en kula för sin unge ? Som det ser ut idag så föds det ungar här o var där föräldrarna väljer att gå varsina håll. Det säger sig självt att det automatiskt minskar säkerheten kring sitt barn. O detta gör man alltså helt medvetet nu för tiden. Det är accepterat med singelmammor t ex men det är inte accepterat för någon utan barn att älska sitt djur lika djupt som att det vore ett barn. Ärligt talat, Det är sådana som du som inte kan se eller förstå att det finns en värld utanför din lilla "människan är gud" liknande box och som vägrar sänka garden för annat liv som är de största idioterna / förgörarna! Ni ska ha era blommor i schack istället för att låta det få växa fritt! - om du förstår min symbolik!

Samhället behöver dig, Världen gör det inte ! 

Gud vad jag önskar att jag hade en vän som dig, speciellt när jag & min syster var tvungna att åka in akut med äldsta katten (född 1999) den 24/11 2016.

Jag trodde I VÄRSTA FALL att hon hade övre luftvägsinfektion och/eller lunginflammation & att hon givetvis skulle följa med hem igen.

Men det visade sig, helt oväntat, vara hjärtsvikt som hade gått så långt att både buken & lungorna var fyllda av vätska. Vi kunde bara avliva henne så snabbt som möjligt för att stoppa hennes lidande

Det känns fortfarande som igår och min skuld (jag borde ha märkt nåt tidigare, hon sov alltid i min säng dygnet runt) är så oändligt stor att jag hellre hade dött den kvällen, bytt mitt liv så att min älskade katt hade fått leva längre. Hon var mycket speciell och vi hade ett särskilt band.

Sedan efter bara 2-3 veckor, natten mellan 10-11/12 så blev vi tvungna att åka in akut med näst äldsta katten, född 2000. Han hade också, fullständigt oväntat, hjärtsvikt, men inte så långt gånget.

Men vi hade inga pengar kvar då, så det enda vi kunde göra var att avliva näst äldsta katten, som också hade tillhört före-livet, och hans död krossade min syster ännu mer (som också har en svår depression).

Han var väl dessutom mer min systers katt eftersom den äldsta katten inte ville ha kattsällskap, som vi hade trott & vaktade mig lite svartsjukt.

I oktober hade äldsta katten haft en svår UVI och legat inne hos veterinären ca 1 vecka. Det gjorde slut på både vår sparbuffert och hennes självriskdagar hos Agria.

Och efter max en månad hemma så tvingades vi ändå avliva henne den 24/11. Hon påbörjade en ny självriskperiod samma kväll som hon dog, liksom den näst äldsta katten

Vi valde även enskild kremering, så det blev sammanlagt ca 8.000 kr att betala för båda katterna inom en månads tid och det förstörde vår ekonomi totalt att skrapa ihop dom pengarna.

Redan i november som jag upptäckte att jag & min syster inte ens kunde stötta varandra i sorgen på något sätt. Vi har glidit isär allt mer de senaste åren, men hon har varit den enda jag har haft, min bästa vän OCH syster, sedan 1999 när vi flyttade hemifrån och hon valde att flytta med mig.

Men hon stötte bara bort mig och vi har sörjt och mått dåligt på varsitt håll sedan dess & ännu mer efter katt nr 2 Men min syster har åtminstone flera olika personer att prata med, medan jag aldrig har haft någon.

Först blev både jag & min syster förkrossade över äldsta katten, särskilt jag som upplevde att vi hade en speciell förbindelse och på sätt & vis var min älskade katt en symbol för mitt gamla liv, ?före?; när jag var en frisk, normal person som precis hade börjat på universitetet och inte hade en utmattningsdepression i botten + klinisk depression, GAD + PA dagligen och sedan 2011 även en kronisk form av PTSD.

DxJag har bott ihop med min syster sedan sommaren 1999, men det var JAG som valde att köpa MIN första katt hösten 1999. Men sedan skaffade VI 3 katter till, mest för att rädda livet på katterna, TILLSAMMANS under årens lopp. De var/är VÅRA katter TILLSAMMANS.

Men äldsta katten valde ju mig (min syster ville inte inkräkta på vår relation), nästa katt kom hösten 2000 och han valde min syster.

Den 3:e katten föddes 2004, blev enda kattungen i sin kull och mamman blev överkörd och dödades efter bara ett par veckor. Familjen orkade inte ta hand om & mata en kattunge dygnet runt så vi valde att rädda hans liv.

Min syster skötte det mesta av matningen osv och ?min? katt var riktigt sur över ytterligare en ?inkräktare?, medan den andre katten bara var nyfiken och mer el mindre ointresserad.

Men vi fick en tuff & orädd kattunge som t ex genast blev rumsren genom att härma de andra katterna när de gick på lådan. Den lille stackaren lyckades hoppa i de höga lådorna, men vi fick lyfta ur honom i början när han var klar

Han valde egentligen ingen av oss på något tydligt sätt, men han tog hand om mig genom att bli väldigt gosig & flyttade in i min säng varje kväll efter att min älskade katt hade dött...

Den 4:e katten föddes 2006 och köptes från ett katthem, då det tillfälliga hemmet inte längre ville ha kvar henne, katthemmet var överfyllt och man hotade med att avliva henne om ingen var intresserad. Och tydligen var vi de enda som brydde oss

I början så sprang den lilla kattungen fram & tillbaka mellan oss i soffan, fullständigt utsvulten på kärlek, uppmärksamhet & mat.

Eftersom äldsta katten alltid hade sovit inne hos mig, ju äldre hon blev, desto mer blev det i min säng (som hon hade gjort som kattunge. Men hon ville vara ensamkatt och förlät mig aldrig för att jag släpade hem 3 till...) så valde 4:e katten allt mer min syster.

Och de senaste ca 10 åren blir hon helt förtvivlad så fort min syster lämnar lägenheten. I början gick hon även och ylade och matvägrade. Det var/är bara ibland jag duger som tröst och tyvärr började hon tröstäta istället och väger nu alldeles för mycket

Så nu har vi 2 gamla katter kvar och jag kommer inte ens att leva 6 mån till. Det som oroar mig mest är hur min syster ska klara av allt själv när jag har dött.

Hon förlorar lägenheten vi har bott i de senaste 12 åren, hamnar hoa kronofogden för första gången pga våra skulder och förlorar halva inkomsten (min) på ca 10.000 kr/mån.

Hon är redan svårt deprimerad, vad händer när jag inte finns där och alltid fixar allt (trots mitt eget dåliga mående)? Kommer hon ens att kunna ta hand om katterna?

Jag har som sagt ingen, mina föräldrar har valt att skita i mig nu när jag inte ens kommer att överleva till min födeldedag i maj, de tror att jag ljuger/överdriver & att ett mirakel kommer att rädda mig.

Mina två bröder har aldrig brytt sig särskilt & jag har inte fått ett enda ord el handling som stöd eller tröst från varken mina föräldrar, syster eller bröder. Där ser man hur starka blodsband är...

Jag är som vanligt ensam, deprimerad och rädd, precis som jag kommer att vara den dag snart då jag inte längre står ut med att leva med den svåra kroniska smärtan. Som pga för låg smärtlindring, som är så låg & i depotform att min kropp pga en gastric bypass inte hinner att ta upp något av varje dos = i praktiken ingen smärtlindring alls och då jag inte ens kan uppfylla människans mest basala behov: dricka, äta och sova, pga alltför svår smärta i buken (och även i resten av kroppen).

Vem dör på det här sättet i Sverige år 2018?

Men INGEN bryr sig, inte ens IVO, trots att jag har anmält att min (numera fd) läkare på vc har brutit mot minst 10 olika saker i lagen om patientsäkerhet. Som tydligen inte betyder något då IVO inte bryr sig.

Alla kommer bara att stå och titta på under tiden som jag dör av uttorkning/svält. Jag har inte ens rätt till tillräckligt med smärtlindring för att kunna leva ett normalt liv med värdighet & livskvalitet, jag som människa är så värdelös att jag inte har rätt till att leva längre.

Detta har pågått sedan i september/oktober 2017 och jag har nu gjort precis ALLT för att få någon hjälp, men inte ens någon tidning vill skriva om min situation.

Så nu är jag så utmattad att jag bara vill dö. Jag vill inte gå och lägga mig om kvällarna, för när jag vaknar dagen efter så gråter jag av sorg av att behöva vakna till ännu en dag i smärthelvetet och ändå ska min dos fortsätta sänkas ända till första veckan i april.

Snart gör jag slut på helvetet i förtid, ingen bryr sig ändå, ingen anser att jag är värd att leva eller att älskas, och jag längtar bara efter att få träffa mina älskade katter igen.

Och de saknade 2 hundar, kaniner (en var väldigt speciell) och ett marsvin som jag växte upp med; mina enda vänner under 10 års mobbning som mina föräldrar låtsas som de aldrig visste om, trots att det började vid 5 års ålder. Nej, jag ljuger visst om det också

En tråd som väcker starka känslor. Jag saknar ÄN vår första och absolut sista hund som vi fick ta bort för tio år sedan. Vi skaffade nästan i "panik" en liten valp direkt efter men den hade vi bara ngn vecka och det var säkert illa för den men vi klarade inte att ha kvar den utan uppfödaren tog den tillbaka. Vi ville fly sorgen men jag tror inte en ny hund hjälper........! Men det är MIN ensidiga syn.

*PS självklart efter en viss tid men inte direkt. Vi vill dock aldrig mer ha hund.