Anonym (Tjena) skrev 2018-04-05 15:38:24 följande:
Kommer ihåg en tråd för länge sedan, minns inte om det var här eller på något annat forum, där en dagisfröken skrev att hon minsann anmäler allt som verkar "misstänkt". När hon skulle berätta mer detaljerat skrev hon (och jag citerar fritt nu, det var ett tag sedan) "Jag går på magkänslan". Hon behövde alltså inget konkret, hennes magkänsla var nog för henne.
Man kan undra hur många föräldrar hon knäckte...
Anonym (M) skrev 2018-04-05 15:08:47 följande:
Tanken är nog lite att det är bättre med en orosanmälan för mycket än en för lite. Socialen har ju expertisen för att kunna reda ut om våld förekommer i hemmet eller ej.
Det jag undrade över var om en polisanmälan redan hade gjorts.
Problemet är att soc inte är så jävla bra på att utreda som alla tycks tro. De är ofta underbemannade och överarbetade, vilket ökar risken för felaktiga beslut. För att utreda om våld i hemmet eller omsorgsbrist föreligger kan familjen skickas till ett utredningshem, och på de ställena går saker inte alltid röätt till (har pratat med folk som jobbat på utredningshem och de har berättat hårresande saker).
"Bättre med en orosanmälan för mycket än en för lite", hur ofta har jag inte hört det... Jag gissar att du aldrig blivit falskt anmäld? Det är nästan bara de som aldrig hamnat i situationen själva som säger så. Det och "Ingen rök utan eld".
Vi hade en rektor på skolan som uppmanade föräldrar att anmäla till soc vid minsta lilla bråk. Jag blev också uppmanad att göra det, plus att vi blev anmälda. Anmälningarna flög kors och tvärs från föräldrarna till soc.
Jag är lättad att den tiden är förbi.
Och det där med soc skulle vara så bra på att utreda.. en gång när vi träffade soc då vår 15-åring varit i slagsmål i skolan var "soc-tanten" en nyexad småtjej på max 25 år... hon var utsedd att utreda ungdomar upp till nästan sin egen ålder.
Om de åtminstone hade som krav att utredarna var gamla nog att vara förälder till barnet!
Det går att lura dem hur lätt som helst, inga problem.
I vårt fall var det inte nödvändigt men en bekant till mig lurade nästan kläderna av sin sekreterare.
De frågar om saker som ingen annan en man själv kan svara på, och varför skulle man då säga sanningen om man hade något att dölja när de ändå inte kan överbevisa det?
En gammal bekant till mig fick stryk mer eller mindre varje dag när ungarna såg på, soc frågade om det förekom våld i hemmet och hon sa nej. Sen var det bra med det.
Det var väl inte världens smartaste sak att ljuga om, hon hade säkert kunnat få hjälp att lämna karlskrället... men hon ljög och soc svalde det med hull och hår.
De använder liksom inte lögndetektorer.
