Är det såhär att vara gravid?

Hej! Hoppas att någon kan ge mig råd alternativt bolla med mig på lösningar gällande denna situation. Är garvid med mitt tredje barn i vecka 25. Har två barn sedan tidigare på 12 och 8 år. Detta är alltså mitt och sambons första gemensamma barn och hans första. Vi har haft och egentligen har ett stabilt och välfungerande familjeliv och vi älskar varandra högt och barnen och han har en otroligt fin kärlek till varandra då deras biologiska pappa ansåg att föräldraskapet tog slut när våran relation tog slut så de har ingen kontakt med sin pappa och min sambo ser de som sin pappa. Som ni kan se så är vi en välfungerande familj och alla längtar till lilla bebis tittar ut. Så nu till mitt problem. Denna graviditeten har varit jobbig från start. Har aldrig tidigare kräkts så mycket varit såhär trött och nedstämd fast jag egentligen är lycklig. Låter konstigt men jag har sådan irritationer och hormonsvängningar att jag bara vill gå i ide till bebis födds. Jag avskyr mitt jobb som jag i vanliga fall verkligen gillar, har t.o.m funderat på att bara gå och säga upp mig därför att varje dag är en kamp att vara där. Det är en psykiskt påfrestande arbete men inget fysiskt och jag bara drömmer om att slippa gå dit. Min mamma som annars är min bästa vän är helt och hållet skitjobbig helt plötsligt. Inte så att hon blivit det för hon är som hon alltid varit men nu tycker jag att hon är det. Jag har ett behov av att sysselsätta mig med städning, rensning osv men blir lättirriterad över att jag är den enda hemma som verkar bry mig om hur vårt hem ser ut. Min sambo är jag så jäkla trött på. Det känns som att vi alltid göra samma saker och denna vardag jag trivdes med är jag så jäkla trött på nu. Han säger att han förstår att saker och ting kan vara jobbiga men då blir jag ändå mer arg för han kan omöjligt förstå. Vi bråkar inte på så sätt att vi skriker men vi kan i flera dagar vara väldigt dryga mot varandra och det gör mig både ledsen och arg i omgångar. Jag helt enkelt tål inte något eller någon knappt mig själv. De enda som inte irriterar skogen ur mig och får mig ur balans är mina barn. Jag tycker synd om dem att dem fått en sådan bitter kvinna till mamma även om det inte är mot dem utan mot alla andra. Snälla vad är det som händer med mig? I vanliga fall är jag en jävligt glad prick som ser positivt på det mesta men nu ser jag problem över allt och livet är svart. Har någon mer varit med om Detta? Är det hormoner eller kommer det alltid vara Så?