Ess skrev 2018-04-26 15:08:47 följande:
Vad är skillnaden mellan att tex jag utövar min hobby varje dag, och då är mina barn ensamma hemma fast jag älskar dem.
När makens barn var här så utövade jag också min hobby varje dag, fast jag drog ut på det mer så att jag var borta längre och inte behövde tillbringa så mycket tid med hans barn. På ytan är det likadant, det var bara inombords det var skillnad. Jag skyndar mig hem till mina barn.
Sen får man ju se hur umgänget ser ut. Att bo på heltid med några man inte gillar kommer inte att funka i längden. Men att träffas vh är iofs irriterande, men inte värre än att det gick att dölja och stå ut med.
Varför skulle det vara någon skillnad? Har jag påstått det?
Ser inga som helst problem med att bonusföräldern lever sitt liv och inte "leker familj"; umgås konstant med bonusbarnet eller åker iväg för att sporta, resa, arbeta, gå på after work eller vad man nu vill göra med sin tid.
Bonusföräldern (extravuxna/den nya/pappas tjej osv) behöver inte ta ansvar för barnet eller anpassa sin vardag efter barnet (mer än att ta hänsyn till vissa grejer osv). Om du tror det är vad jag menar har jag fullständigt misslyckats att föra fram min poäng :)
Men nej, att låtsas gilla någon funkar i korta stunder. Inte med någon man lever med. Håller med om att det skulle kunna fungera för vh eller sporadiskt umgänge men när jag skriver "bor/lever med" menar jag minst vv. Man känner av om någon ogillar en - vi vuxna gör det och det är sällan man är helt bekväm med att umgås med människor som till ytan är trevliga och låtsas som om de gillar en när det märks att det är ett spel. Likaså är jag helt säker på att barn känner av det med någon de tillbringar en längre tid med, även om de inte kan beskriva känslan med ord.
Mitt syskon har ett bonusbarn som är rent ut sagt omöjlig för mig att tycka om. Jag FÖRSÖKER se barnets bra sidor men ärligt talat är de sidorna försvinnande små. Självklart kan man, som du säger, dölja det under de stunder vi möts. Jag är noga med att visa mig glad o trevlig och jag är rätt säker på att barnet inte märker något då hen verkligen gillar mig men jag är alldeles sur, irriterad och utmattad efteråt. Jag kan inte säga att jag tycker illa om barnet men eftersom jag inte tycker om det alls så finns det inget tålamod att ta på. Inget överseende som finns naturligt om man tycker om någon. Att dölja det en längre period vore omöjligt - att leva med de känslorna och tro att barnet aldrig känner av det är att lura sig själv. Barn känner av det, precis som vi vuxna gör.
Jag har lyckats lura vuxna oxå gällande vilka känslor jag har - tydligen är jag "så jäkla trevlig och det känns som om vi känt varandra sååå länge", men det är som sagt med människor jag träffar i kortare perioder ;)
Mitt syskon älskar förresten sitt bonusbarn och kommer högst troligt adoptera barnet i framtiden då det bara finns en förälder. Så det är ju tur att man kan gilla olika ;)
