Är skilsmässa trendigt?

Jag tror att en viktig anledning att många relationer inte håller är helt enkelt att unga människor ofta inte har den livserfarenheten för att välja rätt person. Och det är bara naturligt. Man vet inte vad som kan hända, man har inte upplevt det själv. Jag undrar ibland om det är de som har haft ett bra exempel av dem egna föräldrarna, som sedan har dem mest stabila relationer. Jag menar: Om man har vuxit upp med föräldrar som varit respektfulla och kärleksfulla mot varandra, så finns det nog mindre riskt att man själv hamnar i ett destruktivt förhållande och inte ens förstår det.

Det händer dock att folk som själva har en bra bakgrund så att säga kan vara lite för naiva där och tror att alla kan vara bra partners. De kanske försöker att ändra på partnern när det inte går.

Enkelt: den bottenlösa besvikelsen över att livet inte blev som man hade föresatt sig. En normbrott helt enkelt.

(Tidernas dummaste trådtitel förresten. Klart som f*n att det inte är nåt trendigt.)

Om man har en bra uppväxt? Visst. Enda risken är att man tror att alla har samma förmåga att vara bra partners. Min man hade en bra uppväxt, men hans första fru var en riktig psykopat, vilket han inte märkte först, för han hade aldrig träffat på såna. Och han försökte allt för länge att få det att fungera.

Och man kan också bli en bra partner om man inte har haft så bra uppväxt. Jag har själv inte haft det inte riktigt så bra, men jag har, efter några kortare relationer i unga år, verkligen satsat på att "göra rätt".

Rent amatörpsykologiskt så tror jag att en dysfunktionell uppväxt kan leda till era val men det kan också leda till att man, som du skriver, kastar sig in i förhållande efter förhållande.

Jag är förvisso uppvuxen med föräldrar som höll ihop (pappa dog när han var 55) och hade garanterat en bra relation, men min mamma har en hel del narcissistiska drag, så jag är faktiskt glad att jag var så pass så gammal som jag var när jag väl stadgade mig, för då hade jag mognat och hade hittat mig själv.

Men jag har en väninna som har föräldrar som är väldigt knepiga, hennes mamma bråkar med allt och alla, hennes pappa är tyst, tyst tills han blir superarg, hon väljer gång på gång knepiga män och vet inte hur en bra relation kan vara, hon har ingen referensram alls

Absolut, bland de unga har jag inga problem med jakten på "pirret". Det hör ju till. Det är när det fortsätter när man borde ha mognat och insett att "pirret" inte är allt i en relation som jag stör mig på det.

Men kan det stämma att man tycker att ens skilsmässa är frigörande och att man känner power över att ha tagit sig ur en relation man inte var nöjd med, samtidigt som man tycker att det är det värsta man upplevt, går det ihop?

Nej, men då tillhör ju du kategorin som mognat och förstått att "pirret" inte = kärlek.