Min partner förminskar min sorg

Vill börja med att beklaga sorgen, det är inte lätt att först se sin starka mamma bli så sjuk, det tar enormt på krafterna att vårda någon som är döende. Att känna en lättnad när det är över är normalt, att slippa se den man älskar så mycket lida mer. Sen kan processen att sörja börja, det spelar ingen roll om man haft tre år på sig att "förbereda" sig, det gör ändå lika ont.

Två veckor är ju inget. Jag förlorade min mamma i cancer 2015. Samma ålder som i ditt fall, hon var också sjuk några år och jag sörjer än men nu på ett annat sätt än i början. Jag antar att din man aldrig förlorat någon som stått honom nära eller helt saknar empati.

Det blir lättare med tiden även om sorgen är för livet men du kommer att minnas de stunder innan sjukdomen kom och tänka på henne med glädje.

Kram <3

Istället för att se din man som en buffel, även han går igenom en sorg, inte samma som du gör. Men i tre år har stöttat dig, backat för din mammas skull. Nu känner han att det är över och vill gå vidare.

Förringar inte din sorg alls, men ni har varit två i detta. Även om man har egen sorg så måste man se vad de andra gör och har gjort för en.

Jag förlorade själv min pappa för tidigt, så jag har gått igenom detta också.

Sörj, men du är inte den enda som sörjer. Din buffel till man behöver också en kram. Du är tacksam, det skriver du också att du sagt det.

Se honom inte som en buffel, se honom som en person som funnits för dig men behöver en paus i sorgen.

Kram

Det har bara gått 2 veckor så jag tycker nog han får ha lite mer tålamod för din skull. Att kalla dig dum första du fick en impuls att ringa, visar bara att han inte alls kan sätta sig in i dina skor. Det var ju inte hans förälder, kanske hade varit annat om det varit det. 
Jag hade haft lite mer förståelse för honom om det hade gått 2 år liksom

Att han ser dessa tre år som en sörjeprocess får ju stå för honom, för dig är det två olika processer. 

Jag har en kollega vars pappa dog för några år sen. Pappan hade ringt henne ett visst klockslag varje dag och hon sa att hon väntade ju på den där ringsignalen i flera veckor efteråt, trots att hon visste att den inte skulle komma. Det är ju inte så konstigt att det tar lite tid att vänja sig av vid vanor. 

PS. Det kan vara en hjälp att gå in på olika sidor på nätet där man kan läsa om sorgarbetet och hur kroppen kan reagera. På cancerfonden.se står mycket om hur man kan må och känna efter att man har förlorat någon nära. Där kan också din kille läsa anhörigsinformation som vänder sig till de som har en sörjande nära. Det finns ingen som "går vidare" någon vecka efter ett dödsfall.

Känner verkligen med dig som inte får stöd i din sorg. Kan du hitta någon annan att prata med? Din sambo beter sig dumt och okänsligt och du har all rätt att bli besviken. Hoppas han fattar vad han gör och skärper till sig.

Kram

Tack för både konstruktiv kritik men även ni som säger att min partner reagerar och agerar fel. Självklart förstår jag att han är trött på att vårt liv handlade till största del av cancer i 3 år, men jag kan i min själ inte förstå hur jag ska "Sluta sörja" när min mamma de facto dog för två veckor sedan. Jag har inte förrän nu faktiskt insett att hon inte finns längre.

Det är inte heller så att jag är totalt förstörd, utan jag är tillbaka på jobbet då jag tycker att det är viktigt att jag kommer in i rutinen igen, att jag får annat att tänka på istället för att sitta hemma och gräva ner mig. Men det är klart att ibland kommer sorgen i kapp mig och jag måste då släppa garden och gråta.

Han sa senast idag att jag är överkänslig (angående att han kallade mig korkad) och om jag nu är så känslig så behöver jag söka hjälp för det då han menade att han skämtade. Jag försökte förklara att jag tog illa vid mig och blev ledsen av vad han sa, men enligt honom är det inte hans problem då det var ett skämt.

Beklagar sorgen.

Tänk på att din partner på sätt och vis har dubbel sorg. 

Han har sin egen sorg, men han sörjer också över DIN sorg. 

Sorg tar den tid det tar. Sorgearbetet kan inte forceras.