Partner vill flytta med mig till Sverige - barnen kvar i UK

Jag håller med om att han inte tänker helt klart, men döm honom inte för hårt.
I anglikanska länder är det långt ifrån självklart att pappan har någon mer regelbunden kontakt med barnen efter en skilsmässa, det är i stort sett alltid mamman som tar vardagen och pappan kan möjligen träffa barnen någon helg då och då. Av rent kulturella anledningar är det lättare för honom att tänka sig att flytta än det skulle vara för de flesta svenska män.
Därmed inte sagt att det är rätt.
Tänk dig noga för. OM det blir ni och ni bildar familj, så är det troligt att han flyttar tillbaks till UK om ni skulle gå skilda vägar, och det är då du som måste förklara för era svenska barn varför pappa bara flyttade.

Nu när du berättar mer blir det ännu tydligare att han absolut inte borde flytta. De är nyseparerade och det är inte länge sedan han fick sköta allt i familjen när mamman var riktigt sjuk. Hennes hälsa är inte nödvändigtvis stabil bara för att det har gått hyfsat i något halvår. Hon kan få återfall eller ett bipolärt skov och då pajar ofta vardagen och det är övermäktigt att ha ansvar och omsorg om andra. Farmoderns överinseende hjälper antagligen föga om det händer.

Jag har inte den egna erfarenhet som du efterfrågar. Men det låter riktigt osexigt att han ser så lättvindigt på sitt föräldraansvar.

Hej 5 år senare

TS här

Jag har glömt lösenordet och tagit bort mejlen som troligen var kopplat till kontot. Jag ville ändå svara hur allt gått. Kanske hjälpa någon annan i samma kval.

De första två åren med honom var fina. Men de åren som följde har varit de värsta i mitt liv. Jag kan ändå inte säga att jag ångrar mig, för det skulle betyda att jag ångrar våra två gemensamma barn. Det kan jag ju inte, barnen är hela min värld.

Jag flyttade till Sverige. Han skulle komma efter ca 9 mån när han ordnat med umgänge osv för barnen. Dock så blev han av med sitt jobb och av en händelse så kunde jag ordna ett i Sverige snabbt, så han kom redan efter en månad. Allt gick så snabbt och jag hann aldrig stanna upp och tänka efter vad jag höll på med. Inom några månader var jag gravid.

Han är en underbar pappa till våra barn...men jag tror problemet är att han 1. Inte känner sig själv och 2. Inte känner sina barn. Han målade upp en bild av hur allt skulle vara och av hur hans barn, livssituation osv var, inget visade sig stämma.

Hans äldsta barn kunde ej bo kvar hos mamman och fick väldigt hastigt flytta hit. Mamman hade börjat misshandla båda barnen. Barnet var inte det barn jag sporadiskt träffat i England, ej heller de barn som sambon beskrivit. Barnet som kom hit var allvarligt psykiskt sjuk och de första månaderna i vårt gemensamma barns liv fick jag spendera med att försöka övertyga.min sambo om att mitt bonusbarn var sjukt. Barnet har nu de senaste åren åkt in och ut från slutenvården, vid upprepade tillfällen försökt ta sitt liv, och fungerar inte i samhället alls. "Barnet" är nu 20 år. Det har varit en mardröm. Min sambo är omöjlig att ha att göra med när det gäller problem. Han stoppar huvudet i sanden och kallar mig pessimist. Jag är livrädd för mitt bonusbarn, lider av skuldkänslor eftersom jag slet en pappa från barnen (som absolut behövde honom). Jag mår skit.

Ju äldre mina egna barn går desto mer obegripligt och otänkbart skulle det vara att lämna dem. Det spelar ingen roll hur gamla de blir, vill de att jag ska finnas i närheten så stannar jag. Jag är hellre olyckligt kär i någon på andra sidan jorden än lämnar dem.

Om ni någon gång befinner er i den situation som jag var i England, snälla - ta ett steg tillbaka och fundera igenom det. Se till att ni känner partnern utan och innan innan ni bestämmer er för att bli bonusförälder. 

Jag skulle kunna berätta så mycket mer om de senaste fem åren, det skulle kunna bli en hel bok. Detta var dock kontentan.

Tack för uppdatering och jag är uppriktigt ledsen för att det blev så illa. 

Hej!👋

Det var inte min mening att vara drömmande.  Tänkte bara att det kan vara intressant för många i detta forum att ta del av dina erfarenheter. Vem vet, kanske kan det få någon att tänka efter innan. Men det är ju knepigt när den biologiska klockan börjar ticka, den kan ju vara väldigt stark. 

Om jag hade ställts inför valet att kanske inte få några barn alls eller få barn med en idiot så vet jag inte vad jag skulle ha valt. Jag har längtat efter barn så länge jag kan minnas och som tur är så var jag tillsammans med pappamaterial när det äntligen var dags att bilda familj 

Vill inte uttrycka det grovt men jag hade aldrig valt fitta framför mina barn,
Har tyvärr separerat med barn två gånger och var singel sååå länge innan jag tydligen träffat rätt.  Ungarna älskar henne och hon finns alltid där för deras skull.
Slutsats - allt kan ordna upp sig.
Vi träffades som .... äldre och hade väl en del insikter med oss.  Jag var väl 48 och hon 47. Inget drama alls på typ 11 år.