Egoistiskt att låta ettåring börja på förskolan

"Much of the research into the developmental effects of daycare on socioemotional development has focused on the potential risk posed by early nonparental care for parent-child attachment. Available data indicate that, for most children, parental attachment processes are not disrupted by daycare participation. Home variables, such as maternal sensitivity, are the strongest predictors of parent-child attachment, even for daycare children. Moreover, research indicates that children can create secure attachment relations with their daycare providers."
(Encyclopedia of Mental Health. 2016; 202-207) 
www.psychologytoday.com/us/blog/insight-therapy/201710/nonparental-daycare-what-the-research-tells-us

Jag tror att korta dagar på en högkvalitativ förskola med välutbildad och engagerad och ej utsliten personal, som barnen har fått möjlighet att knyta an till och som har kontinuitet , kan vara utvecklande från ca två års ålder.

Jag gick själv som liten på en sådan privat förskola tre timmar om dagen, trots att mamma var hemma på heltidoch älskade det och utvecklades massor. Denna förskola var dock bara öppen tre timmar om dagen och det handlade inte om omsorg som mat och sömn utan om pedagogisk lek.

Jag tror att det är bäst för barn att vara hemma tills två år, men jag tror att korta dagar är allra viktigast . Hellre börja lite tidigare och gå sex timmar om dagen än att börja vid två och gå långa dagar typ nio , tio timmar. Bäst är förstås att vara hemma två år och sen gå korta dagar.

Högkvalitativ förskola med hög personaltäthet och små grupper med utbildad personal är positivt för de flesta barn, det finns många studier på det. Tyvärr tror jag inte att vi har så många förskolor idag i Sverige som håller hög kvalitet.

Låg personaltäthet , stora barngrupper, utsliten personal, stress, buller, sjuk personal. Det är inte tecken på en förskola av hög kvalitet.

En förskola av låg kvalitet är självklart inte utvecklande och positivt för våra barn.

Intressant!

Jag kunde inte låta bli att fortsätta läsa i din citerade artikel, och där stod det:

"However, among very young children (i.e., under 2-years-old), less sensitive and attentive parentingcoupled with 30 or more hours per week in low-quality nonparental care is associated with moderate elevations in risk for later developmental difficulties in peer relations, compliance, and attachment."

Och med "hållbar" menar du att föräldrarna får det lite skönare och trevligare på bekostnad av barnet, eller?

Har du någon forskning som stöder din tes, eller är det en syn som baserar sig på en förälders bekvämlighet och ev. dåliga samvete?

Är det t.ex. omöjligt att ha bra rutiner hemma om man väljer att ha barnet hemma till 1,5 - 2 års ålder vilket anknytningsforskningen stödjer?

Jag kommer att tänka på den här forskningen som visar vad som är sämst för ett barn. Man har då gjort en jämförande studie av hur barn mår vars föräldrar ofta är arga och skriker på barnen och jämfört med föräldrar som är känslomässigt neutrala (d.v.s. visar inga lättolkade känslor). Där kommer man fram till att barn med föräldrar som skriker och är arga  blir mindre förstörda än de som blir ignorerade. Tänker då att en lärdom är att de vuxnas "tänk" kring barnen inte alltid stämmer, utan det är först efter vederhäftig forskning som sådana här slutsatser kan dras. (Därmed inte sagt att man inte kan ha en teori/hypotes om hur saker påverkar barn, men man bör vara försiktig!)

Nu har höstens små ettåringar börjat på förskolan och jag kan inte annat än att tycka synd om dem. De kan knappt gå, kan inte göra sig förstådda, kan inte äta själva och ändå ska dessa egoistiska föräldrar lämna barnen på dagis. De gråter hela dagarna och jag hör hur personalen utbyter kommentarer som ?nu har jag burit en timme, nu är det din tur?. Det måste ju vara en oerhörda börda även för personalen när det går åt en person för att passa ett så litet barn och detta ska såklart göras utan utökade resurser.

Mina funderingar är som följer:

- kan man som förälder med gott samvete gå till ett arbete när man vet att ens lilla barn sitter och gråter hysteriskt efter sina föräldrar hela dagen?

- vilken form av utbyte får ett sä pass litet barn av en sån stressande miljö som en förskola oftast är?

- varför väljer man att skaffa barn om man uppenbart inte vill tillbringa tid med sitt barn utan tar första chans att lämna bort det?

Ska tillägga att jag bor i ett hyfsat välbärgat område så det kan omöjligt handla om ekonomiska själv till varför föräldrarna väljer att lämna bort sina barn alldeles för tidigt.

Tycker såå synd om de här små liven! Det gör ont i hjärtat att se dem hel rödgråtna varje dag.

1. Du har ingen aning om varför vissa väljer att lämna sina barn på förskola redan vid ett års ålder.

2. Istället för att vädra dina personliga, dömande åsikter så kan du väl länka till fakta som visar att ettåringar tar skada av att gå på förskola?

Ni verkar ha mycket problem med förskola i Sverige när jag läser på detta forum. Det är synd om barn som är på förskola och det är så hemskt etc läser jag. Varför lämnar ni övertaget era barn där kan man undra?! Jag bor i USA och här är många tvungna att lämna sina barn från 6 veckors ålder (runt 50 timmar i veckan), inskolning existerar ej, men ändå verkar barnen ha det bra och ha bra anknytning till föräldrarna. Här är det mer att föräldrarna sitter och gråter på sitt jobb för dom saknar sin lilla bebis.

Varför är detta ett sådant stort problem i Sverige? Är förskolan verkligen så dålig, eller är det folk som bara vill få andra att få dåligt samvete för de måste lämna sina barn?