Ni högkänsliga med småbarn, se hit!

Det lättar när barnet blir äldre men du måste försöka hitta möjlighet till vila och återhämtning nu för att inte bli utbränd eller fastna i negativa mönster.

Har också insett jag är högkänslig. Vi har 3 barn och det är väldigt tufft i perioder då jag är mycket själv med dem. Är vi båda hemma känns det inte alls särskilt jobbigt och kommer bli mindre av att jag tar kvällarna själv snart. Ska bli skönt för så har det alltid varit pga mannens jobb.

Mina barn är lite större nu men jag minns känslan av att aldrig riktigt slappna av när de var små. Mitt råd är att försöka lära dig hur just du kan varva ner och känna lugn. Kanske behöver du prata med någon? Det är inte bra att ständigt vara på helspänn.

Numera har jag lärt mig hantera saker mycket bättre. Jag är uppmärksam på vad som stressar och jobbar aktivt för att minska press, stress oh oro. Svårt att säga hur just du ska göra men kan du tex jobba lite mindre och ge dig själv mer tid för hämtning och lämning om det stressar? Vad mer kan du göra just nu för att din vardag ska bli lugnare?

Jag har kanske inte så mycket råd att ge men ville dela med mig av min 'story'. Jag har två barn, nu 4 och 7. När jag blev mamma till första så höll jag på att gå under av att konstant gå på helspänn. Jag hörde minsta lilla gnäll och 'vakade' mer eller mindre hela tiden. Inte hjälpte den totala sömnbristen och koliken...Ett år senare började jag tappa allt mitt hår (ej orsak men stressen var en utlösande faktor). Trots allt som varit jobbigt så var drömmen om ett syskon till barnet starkare. Jag fick min tvåa och det var inte jobbigare än första tyckte jag så det har liksom lunkat på. Min stora har alltid varit lite mer krävande och intensiv än andra barn har jag tyckt så när vi träffat barnpsykolog 3 ggr så har jag mer eller mindre kommit på att min stora är högkänslig. Och i letandet efter att stötta mitt barn i sina utbrott och våra bråk hemma så kommer jag på att jag är högkänslig också. Jag hör mina barn konstant, jag kan aldrig stänga av vilket gör mig lättirriterad och jag tänder till direkt. Jag känner av energier och stämningar och ibland känns det som om jag har världens börda på mina axlar. Löjligt kanske men så känner jag. Jag har så klart också dåligt samvete hela tiden för jag älskar ju mina barn mer än allt annat så jag jobbar konstant med mig själv, mitt förhållningssätt, läser böcker mm. Det jag vill säga med det här är att jag har pratat med min man om det här och han stöttar mig jätte mycket i det. Jag får sova ut när jag behöver det. Han ser till att jag går och tränar för han vet att jag mår bra av det. Vi gör saker tillsammans hela familjen som minskar stressen istället för ökar. Tex gå ut i skogen med lite fika istället för lekland eller restaurang. Andningsövningar och yoga hjälper också. Har du pratat med någon om det här?

Efter att ha läst mycket om högkänsliga personer, så undrar jag har en släng av det, är lite för inkännande. Jag har två barn och har alltid varit lite på min vakt med dem och kunde känna stress av skrik, mindre sömn osv. Men det är inget som gjort mig till en sämre förälder, jag hade en jobbig period med mitt minsta barn (främst för att jag var ensam nästan jämt med henne) blev i perioder väldigt orolig. Men inget konstigt med det, det blir alla småbarnsföräldrar, oav om man är högkänslig eller ej.

Jag tror det är lätt att leta fel på sig själv, försök tänk allt det fina du skulle kunna ge ett barn, all kärlek och värme.

Finns inga perfekta föräldrar, det inser man den dagen man själv får barn, men det finns dem som vill vara bra och dem som inte har förmågan/insikten/viljan att vara bra föräldrar..

Hoppas du blev något klokare av mitt svar!