Lämnad. Men hen säger hen ej träffat nån annan. Är det en vanlig lögn?

TS, oavsett vad ditt ex har för anledning så borde du nog försöka ta tag i dig själv. Uppbrott är (nästan) alltid jobbigt. Men det verkar som om du hängt upp dig på ditt ex på ett ohälsosamt sätt. Om man få tro dina andra trådar så har du varit väldigt beroende av honom på alla möjliga sätt. Det är inte bra. Det kan vara en svår balansgång att inte hänga upp hela sitt liv på sin partner och ändå hänge sig åt förhållandet.
Tyvärr är det så när en relation tar slut, det är sällan man får svar på alla frågor, eller svar som man kan acceptera. Att acceptera att det är så är något man behöver göra för att inte älta i oändlighet.
Gå och prata med någon om det här, eller prata med vänner (din familj verkar ha lite konstiga åsikter i ämnet så de skulle jag inte räkna med).
Det är okej att ett uppbrott känns svårt. Det är okej att sörja. Men häng inte fast vid någon som inte vill ha dig. Hur kommer du att må om han tar tillbaka dig nu? Kommer du inte känna dig osäker på hans känslor då?

Tror inte att det har någon betydelse, vill personen lämna så finns det goda skäl. Skulle det vara så att någon annan finns, så är det kanske så att man vill ha en smidig separation för tex barnen eller pga att den man lämnar är väldigt känslig och då väljer att inte berätta.

Men generellt att lämna för en annan är inte optimalt och lämnar man så ska man nog räkna med ensamhet och att man inte kommer träffa någon ny. Med andra ord så är det så att man ska vara väl medveten om att man ska bygga upp en tillvara med sig själv och inte flytta över fokus till en ny partner. Men finns säkert dom som träffar ny partner där man känner att allt stämmer och även dom som när vardagen kommer så kanske det inte alls funkar. Har sett tusen fall av detta, men grundorsaken att man väljer en separation är det väsentliga här.

Dom allra flesta har barnen i fokus och att inte göra ett helvete för dom. Genom att skapa hat och ilska hos varandra. Så ja det finns båda vägar, man kan lämna för någon annan och man kan lämna för att man bara inte trivs i relationen längre. Oavsett vad som leder till ett uppbrott så måste man hantera den för vad det är.

Att man söker anledningar och svar är en del av prossessen i att acceptera läget.

Bara mina tankar..

Jag förstår absolut att man vill veta anledningen. Och det är fegt att inte ge en förklaring, särskilt om man har varit ihop länge. I det här fallet skulle jag kunna tänka mig att han inte riktigt vet vad han ska säga. Han kan kanske själv inte förklara det. Antagligen är det väl så att ni har haft en lite "ojämn" relation, dvs har haft perioder då det inte verkligen har funkat, och att han nu har kommit fram till att det aldrig kommer att bli bättre, att ni kanske inte passar ihop eller har utvecklats åt olika håll.

Nu känner jag förstås inte er och kan bara gå efter instinkt. Men det förekommer att man har fel partner, att man inte passar ihop, har olika mål i livet. Och sånt kan vara ganska passionerat emellanåt, men det är inte bra i längden. Och om man tänker skaffa barn så småningom, så bör man nog snarare välja en partner osm man kan kommunicera bra med.

Men det är väl klart man vill veta anledningen och anledningen till en separation som kan variera mellan tusen olika ting, allt från att känslor har försvunnit till att dagarna är fulla av konflikter.

Jag tror att man har ett genomtänkt beslut, när man lägger fram en ev separation.

Många blir ändå tagna på sängen och förstår ingenting pga att det har varit en lång prossess hos den andra. Man har bara inte uppfattat att det har varit så illa och helt plötsligt får man sig en kalldusch.. känns som många upplever just detta, att man aldrig förstod hur illa den andra upplevde relationen och då har personen som vill gå vidare bearbetat en långt gången känsla. Jag förstår chocken och paniken och självklart att kommunikation är a och o, i allt.

Men inte alltid kommunikationen är lätt mellan två personer, man kanske pratar olika språk, värderar olika saker, känner in fel känslor, bekräftar varandra fel.

Jag har alltid skrivit mycket, det kan vara ett sätt att sätta ord på känslor men för mig också ett sätt att tanka ny energi. Sen är jag en person som läser böcker om allt från att utveckla mig själv till att tänka positivt, det hjälper mig i svåra stunder. Är heller inte rädd att hantera nya situationer, för att jag är tränad sen barnsben att hantera svåra situationer. Där är vi olika funtade som individer, pga arv och miljö.

Att läsa här på familjeliv under perioder när man är sårbar och vilsen. Det är bara destruktivt, det ska man ha klart för sig, här väcker det tankar och man påverkas av åsikter, dessa står för väldigt låg procent av befolkningen. Trolltrådar som jag ser det.

Någon har haft det på ett sätt och andra på annat, man blir osäker och utan att man tänker på det så blir man påverkad.

Jag söker ensamhet när stora beslut ska tas, just för att inte låta mina beslut påverkas av andra. Ett sätt att hitta rätt i mig själv, tror fler borde pröva det. Jag ber tex väldigt sällan om råd, jag vet att det bara är min känsla som räknas. Därav är jag sällan oklar när ett viktigt beslut tas, medans andra lyssnar på allas åsikter och råd och tappar bort sig i andras erfarenheter och rädslor.

Så ett viktigt råd från mig till ts, är du lättpåverkad och förvirrad. Sök inte dina svar på alla frågor här på familjeliv, sök bland människor som bryr sig om ditt bästa. Var bland dom som tycker om dig och vill dig väl. Sök tröst, gråt och var förtvivlad. Men snöa inte in dig i ett offer beteende, du är stark och kommer att vara det.

Går relationen inte att rädda så får du acceptera det, går den att rädda då behöver ni jobba åt samma håll.

Men det finns inga garantier att man varar förevigt, man kan bli lämnad och man kan behöva lämna själv. Av många olika anledningar som inte behöver vara att något har träffat en annan.

Stor kram till dig ts, jag har varit på båda sidor, du blir starkare.

Ja måste säga att jag håller med Anta... detta är inte ett sunt ställe att finna svar. För 1 år sen hade detta forum fått mig att må sämre av olika anledningar. Men tyvärr så kan man inte tro att man ska känna sig klarare i sina tankar genom att läsa å skriva här. Hade det inte varit för att jag gått i kognitiv terapi hade jag inte ens kunnat läsa saker på FL. det fyller en viss funktion men inte något man mår bättre av. Mår man däremot inte redan dåligt så kan man ta det för vad det är.

TS: svaret kommer inte finnas hos personer (vi) som har så begränsad info. Nära vänner eller professionell hjälp är det enda. Det finns inga snabba korta svar på forumen som på kan hjälpa. Vi på fl är personer som tycker om att uttrycka oss om allt å inget och är såklart färgade av våra egna upplevelser.

Tack alla

Va? Har min familj konstiga åsikter i ämnet?! Hur då? Vilka åsikter har dem?

Vaddå? Tror du han kan ha dött eller gått under gjorden eftersom du säger att han aldrig kommer tillbaka?

Vet ju inte om exet kommer tbx

Och ang killen jag hade lite känslor för, så försvann dem och han hittade en kvinna jag tror han är lycklig med

Ingen är död

Intressant att du frågade faktiskt. Ingen annan har frågat mig det. Nånsin. Om jag fått känslor för någon annan. Man kan ju kanske bli lite frånvarande så det även påverkar partnern negativt. Men nu var det ju kort tid och längesen. Men annars och rent allmänt.

Var det inte din familj och vänner som tyckte att du skulle ringa till hans familj och be dem övertyga honom att ta tillbaka dig?

Hur kommer det sig att du frågade förresten?

Inte vad jag vet

Ingen skulle nog kunna föreställa sig att jag fick känslor för nån annan, gick på dem och lämnade. De är inte jag. Men borde kanske bli.

Jag tror inte det bara är EN sak som gör att man lämnar sin partner i en längre relation. Det är många små saker, som gör att man kan ha svårt att ge en förklaring till varför man vill göra slut. Det kan vara alla de där sakerna man stör sig på som tränger bort de positiva sidorna. Det kan vara en kärlek som falnat och inte känns meningsfull längre. Det kan vara en längtan efter ett annat liv eller en annan person. Eller så kan det vara alltihopa på en gång, eller lite av varje iallafall. Det måste inte vara en plötslig förälskelse som är orsaken till att man lämnar någon annan. Det kanske alltså inte FINNS någon enstaka förklaring som du kommer acceptera som duglig.

 När jag lämnade mitt ex handlade det inte om någon ny partner eller någon enstaka sak hos honom. Vi hade helt enkelt inte något gemensamt längre, utan levde varsitt liv under samma tak. Hade jag stannat så hade jag också stått och stampat i samma hjulspår, utan någon möjlighet att bli den jag är idag. Allt jag hade stört mig på hos honom kändes som oöverstigliga hinder för en framtid tillsammans. När jag förklarade att jag ville göra slut var han helt chockad, vilket jag inte hade väntat mig. Han tyckte allt var jättebra, han såg inte det jag såg i vår relation. Han ville ha en kram när jag hämtade mina saker, men det kändes fel mot både mig och honom. Det var bättre att kapa banden totalt, eftersom vi inte hade några barn eller liknande som gjorde att vi behövde behålla en civiliserad relation.

Nu har det gått 15 år sedan vi separerade och vi är båda gifta med barn på varsitt håll. Vi har båda utvecklats som människor och jag både tror och hoppas att vi båda känner likadant kring vår separation, nämligen att den var en god sak, som gjorde att vi kunde ta steget in i våra egentliga liv. Vi träffas numera ibland på vissa sociala tillställningar och har en neutral relation till varandra. Tiden efter ett uppbrott är oerhört svår, men det kommer bli bättre med tiden. Se detta som din möjlighet till en nystart också, en chans att hitta nya vägar i ditt liv.

En del killar kan se på tjejer att de fått känslor för någon men avvaktar och säger inget

Haha låter som nån slags super power!

jadå jag kan läsa.av folk rätt bra:) Va gör du annars då?

Jag kan förstå att tusen frågor snurrar i ditt huvud, och att du behöver få svar - en slags "closure". Det är svårt och tungt att bearbeta en förlust.

MEN, tyvärr är det så att de här svaren du skulle vilja få, är ingen "rättighet" som du har, även om det kan kännas så. Även om det känns som att en person inte borde FÅ lämna, utan att ge en föklaring! ...Men vem ska ta hand om det ärendet? Moralpolisen?

Att "hjälpa" sitt ex genom en sån här kris är alltså ingen skyldighet ågon människa har... HAN kan ha ett starkt behov av att lämna allt bakom sig raskt, och att inte älta det mera (om han fattade beslutet så har han säkerligen redan bearbetat det hela under en längre tid, inombords). Det "rätigheten" - att få hålla orsaken till sitt eget beslut bara för sig själv - är nog lika stor som det som du upplever som din "rätt att få veta".

Som någon annan sa: kärlek är ingen rättighet. Ingen behöver vara kvar i en relation ifall man inte vill... Men behöver inte förklara sig inför någon...

Du har ingen "rätt" till att veta orsaken, hur skulle du kunna ha det?

Däremot förstår man ju att du gärna skulle vilja veta, men det är inte samma sak som att ha "rätt till att veta".

Men å andra sidan... Du skrev att du skulle bli "sjukt arg" om du fick veta att det var på grund av någon annan..? Varför jaga efter en anledning att vara arg? och vad spelar det egentligen för roll? Det är ju ändå så att han har rätt att välja med vem han delar sitt liv, ch det enda som möjligen skulle kunna angå dig är ifall han vill dela livet med dig... Vilket han inte vill...

Men jag beklagar sorgen :(