Jag är en galen styvmamma.

Tack. Ja det är absolut användbart lite överallt. Jag kan tala om att allt detta hände för några år sedan, men jag skrev det som om det hände nu för diskussionens skull. Idag är bonus 12 år och fortfarande en glad unge och vi har en jättebra relation. Pappan tog sig en funderare, men det var många och långa diskussioner kring det innan vi kom fram till hur vi ville ha det.

Bonus brydde sig inte ett skit om att det plötsligt bara var pappa som borstade tänderna, faktum är att hen inte ens tänkt på det. Inte heller har hen reagerat på att det alltid var pappa som packade förskoleväskan och inte jag ibland som innan. Vem som planerat aktiviteter visste hen ju aldrig heller innan jag slutade göra det och överlät det helt på pappan. Att jag ibland var iväg på kvällarna var något helt naturligt och inget konstigt. 

Jag fanns ju där och läste saga vid förfrågan och hängde med till lekparken precis som innan, även om det nu var pappan som hittade på aktiviteter. Från mitt håll sett var det ju bara så att jag valde de roliga bitarna med att ha barn. 

Det pappan kom fram till var att det ju faktiskt var orimligt att jag skulle ha samma krav på mig som de som föräldrar har, men utan att ha deras rättigheter. Det tog dock som sagt några diskussioner innan han helt kunde ta till sig hur jag menade, att jag inte alls menade att det 'var hans unge som jag inte behövde bry mig ett dugg om' utan att jag helt enkelt krävde respekt för mig och min tid och skulle bli tillfrågad vid ändringar som påverkade mitt liv.

Om pappan ändrade umgänge på en tid som han själv kunde rodda runt allt spelade det ju mig ingen roll. Visst var det surt om han ändrade till en helg då vi bestämt något annat, men det ändrade han ju sen till att bara göra vid akuta händelser, vilket jag är och alltid har varit HELT ok med. 

Pappan började säga att han inte kunde ta barnet under mammans veckor, men att han kunde höra med mig om jag kunde ställa upp. När mamman då började gapa och skrika om att jag ju visste vad jag gav mig in på när jag valde en man med barn svarade han bara att hon var välkommen att ringa när hon slutade skrika och la på. Det tog inte många samtal innan hon insåg att om hon ville ha hjälp av oss under sin vecka så fick hon vara trevlig och acceptera om vi inte kunde någon gång. (Har bara hänt en gång hittills och det var när vi satt på Arlanda när hon ringde, på väg till Spanien) 

Deras samarbete fungerar idag, men som det var förut, då vi faktiskt kunde kallas för att vara vänner är det dock inte. Det är det enda som bonus har reagerat på och frågat om, varför vi aldrig fikar ihop vid lämning längre. Det gjorde vi ibland när hen var liten, men det upphörde ju då när mamman började bete sig som hon gjorde. Nu sker inga hämtningar/lämningar längre utan bonus kommer hit själv efter skolan när det är vår vecka. Ibland kommer hen även när det är mammavecka och stannar en stund men tar aldrig illa upp om vi bokat in något utan går då hem till mamma eller stannar själv här ett tag och går sen hem till mamma. 
Hen tar heller inte illa upp om det inte finns så mycket mellis här, vi äter mest mjukt bröd på helgerna jag och maken så mjukt bröd finns bara då det är pappavecka. 

Så, det kan bli bra för bonusbarn även om deras styvmamma är helt galen  

Har en liknande situation själv, men jag var väldigt tydlig från början - alltså mot min man - att jag skulle respekteras och bli behandlad som en likvärdig vuxen, även om jag "bara" är bonus. Så mellan oss fungerar det! Däremot är biomamman en mardröm som försöker förbjuda mig att göra saker - hit kommer det sura sms om jag skjutsar barnen istället för pappan! Ojojoj, vilken dålig pappa han är då!

Jag hade blivit fly-förbannad om min man sagt någon sånt där till mig! Jag hade svarat att jovisst får barnet komma närhelst hen vill det! Men du menar att om hon behöver skjuts dit / barnvakt under den tiden så ska jag släppa allt jag har för händerna och ställa upp eftersom jag "visste att du hade barn"? Varför släpper itne DU det du har för händerna och fixar situationen? DU visste väl också om att du hade barn? nej, nu får du faktiskt behandla mig med respekt! Självklart förstår du att du måste kolla med mig först, om du vill att jag ska ställa upp! Varesig det gäller ditt barn eller något annat, så kan du INTE TA MIG FÖR GIVET!"

Helt sjukt förresten att biomamman skrev sådana saker på facebook! Hoppas hennes komisar drog öronen åt sig! Det är ju sjukt opassande och, ja just, lite galet beteende...

Det är också intressant att hon verkar acceptera att DIN MAN kan ha förhinder till att ställa upp, men du får inte ha det?? Jag hade förstått mera om hon började ryta på mannen, som inte ställer upp på sitt eget barn - men det kanske slår tillbaka mot biomamman själv, som ju försöker bli av med barnet på sina dagar?

Skönt att ha en bonus-mamma att klaga på! Suck... 

Jo, fast det gjorde hon också, han sa ju att han inte kunde och då skrek hon att han är en dålig pappa och xx är ju hemma. När han då ville kolla med mig först skrek hon att han är en dålig pappa som inte vill ha sitt barn och jag är dålig som inte fattade att bor man med en man som har barn så får man inse att barnet går först. 
Tror hennes vänner svalde allt hon sa med hull och hår, några av de gemensamma också. De som ifrågasatte och frågade oss är de vi umgås med fortfarande. 

Oj... Om någon skrev något sånt där ostabilt på facebook hade jag varit ytterst tveksam till personen i fråga... Sådana som tvättar byken offentligt på fejjan brukar inte vara särskilt nyanserade människor. 

Bra att det fanns människor som insåg att det nog finns två sidor av varje mynt, och frågade er!

Eh va? Varför startar du en tråd om nåt som hänt för massor av år sedan? Men låtsas, bara för diskussionens skull, att det händer nu?

Nu får jag en helt annan bild av dig, du känns nästan lite självgod. Varför vill du plötsligt diskutera detta nu och "få rätt"?

För att jag gång efter annan läser trådar där bonusmammorna nästan hatas för att de inte tar till sig barnet med hull och hår och älskar barnet som sitt eget eller så nästan hatas de för att de gör det, då ska de minsann inte tro att de är barnets mamma osv. 

Givetvis finns det bonusmammor som är dåliga, men det finns också biomammor som är så och det kan även börja bra men braka åt skogen vid i vårt fall vigseln, men det kan även vara att man skaffar barn ihop eller köper bostad eller något annat som biomamman kanske önskat för egen del med pappan. Jag hade stöd av andra så jag lyckades hålla mig lugn och stå på mig. Och ja, det är jag faktiskt stolt över eftersom jag, om jag varit mitt yngre jag och inte haft stödet av nära och kära så kanske jag hade varit en riktig bitch kring detta. 

Jag ville visa att det går att komma igenom en sån här situation utan skilsmässa. 

Hm, ja nu undrar jag lite också även om jag läst din förklaring. Nu känner jag mig som om jag slösat tid i onödan på att svara någon som jag uppriktigt trodde önskade hjälp. 

Det var inte min avsikt. Jag hoppas att någon som är i en liknande sits nu kan se att det finns en ljusning om man orkar igenom det hela. 

Ja det är lite så man känner, trots förklaring.

För det första så är det oerhört fel av biomamman att spy galla över dig och sitt ex på Facebook. För det andra så är det väl givit att man frågor om den andra kan hjälpa till oavsett om man är gifta eller skilda. 

Jag är också separerad, pappan har en ny fru och småsyskon till vår gemensamma. Det händer ibland från båda sidor att man behöver hjälp en dag eller en helg och då frågar vi om den andra kan men det är ju inget man kan kräva. Ibland funkar det och ibland inte, det behöver inte vara svårare än så. Men trist om det alltid går åt ett håll. 

I din berättelse läser jag inget om att du behandlat barnen illa på något sätt, du verkar ha funnits till som en extra vuxen även om du inte tagit det större ansvaret för barnet och det ska du heller inte behöva om du inte vill. 

Viktigast är att barnet känner sig omtyckt i båda hemmen och att man inte pratar illa om varandra till barnen, vilket du inte verkar ha gjort. 

För att ge en vinkling från en biommammas sida så kan jag kort dela med mig om hur vårt barn stundtals känt det att ha en bonusmamma. Hon har valt att inte ta några hämtningar/lämningar på dagis/skola, aldrig köra till träning eller se en match mitt barn spelar men hon går på deras gemensamma barns matcher. Hon hämtade småsyskonen tidigt på dagis och mitt barn fick stanna kvar tills pappan slutade jobbet. När hon var ledig fick vårt barn gå upp tidigt och lämnas på dagis medan hennes barn fick vara hemma. Är pappan borta en natt när han har barnet så lämnas barnet till mig eller till barnvakt medan hon är hemma med deras gemensamma. Hon finns till i vardagen men aldrig det där lilla extra. Det har gjort att de idag inte har en särskilt särskilt kärleksfull relation till varandra, hen känner sig inte som en riktig del av familjen. Då är det rätt jobbigt att vara biomamma och inte kunna påverka situationen. För de väljer hur de vill göra i sin familj. Det jag kan göra är att lyssna och informera pappan om barnets känslor, men hur de löser det sinsemellan ligger utanför vad jag kan påverka. 

De har givetvis bra stunder också, allt är inte svart eller vitt, hon är bra på många andra sätt men just denna biten har ibland varit jobbig för barnet. Pappan tar alla dessa bitar och är väldigt delaktig men hen hade önskat att även bonusmamman ibland gjort även detta. 

Det var, som sagt, aldrig min avsikt. I inlägg fem svarar jag på en fråga i inlägg två om vad jag ville ha feedback på. Där svarade jag inget utan att jag ville ge min story. 

Jag förstår dock era känslor och jag ber om ursäkt för att min tråd fick er att känna så. 

Det kanske är så att TS har en man med galet ex.Eller hennes bonusbarn har konstig biomamma.

Så har det aldrig varit här. Nu var mina barn så stora så de har skött sig själva hela bonus tid med oss så att säga. Nu är de vuxna. Men jag hade aldrig hämtat bara mina om jag inte också någon gång hämtat bara bonus ifall det hade varit så att mina varit små då. Då hade jag sett till att hämta mina tidigare/ha dem hemma när bonus hade mammavecka isf. 

Vi har aldrig talat illa om mamman framför barnet, eller ens när barnet har varit här. 
Bonus vet att han är älskad i båda hemmen och kommer som sagt efter skolan ibland fast det är mamma vecka. Ibland hinner hen gå hem till mamma innan pappa kommer hem så hen kommer ju för att träffa mig också, det tar jag som ett gott betyg!  

Bonus är trygg med att vara så där jäklig och nu lite tonårsdryg här hemma med som barn kan vara ibland, så jag tolkar det som att hen är fullkomligt trygg med att jag inte kommer att avsky hen bara för att hen är besvärlig emellanåt. Fast vi bråkar ibland har hen aldrig skrikit att jag inte är hens mamma så hen behöver inte lyssna på mig. Men hen var så pass liten när jag och maken blev ett par så hen minns inte att mamma och pappa någonsin har bott ihop, så det kan vara det också. 

Jag hoppas ditt barn en dag, eller redan nu känner och kan förstå att hen inte är fel på något vis, utan att det är bonusmamman som valt detta och kanske inte ens förstått att ditt barn känner sig lite utesluten. 

Varför nämnde du inte i TS att du har egna barn? Det tycker jag gör situationen annorlunda och mammans sätt mindre konstigt. Hon tänkte väl att om du ändå var hemma med dina barn så kunde du ju ha bonusen också.

Det har väl inget med saken att göra, mamman får ordna sin egen barnvakt.

Läs om läs rätt. Mina barn är vuxna nu, när detta skedde var de i början av tonåren/i tonåren. De skötte sig själva. Jag skrev att OM mina hade varit små...

Där kan ju du som förälder gå in och berätta för barnet att när du är ledig så får hen va hemma eller gå tidigare och inte pappans små barn. Likadant att du ser hens matcher men inte pappans mindre barns.
Hennes barn är hennes (och pappans) ansvar och ditt barn är ditt och pappans ansvar, så så länge pappan inte gör skillnad så får alla barnen samma uppmärksamhet från sina föräldrar.
Det ligger på dig om du vill förklara verkligheten eller få ditt barn att känna sig utanför genom att förstärka hens känslor.

Så himla bra skrivet! Håller med dig!

Ja faktiskt där håller jag med dig fullkomligt. Det var som nån sa om arv, vår gemensamma son ärver mer än sina syskon (halvsyskon från bägge håll) från hus och hem och det är fullkomligt rättvisa. För de syskonen har ju i sin tur egna föräldrar som de ärver, vilket de inte skulle dela med sig med vår son. Ett perspektiv bara att se det ur. Som mamman där du svarar, hon hämtar ju inte pappans småsyskon när hon är ledig. Vad är skillnaden?