Självmordstankar - fast inte självmordsbenägen

Hej! Det jag söker i den här tråden är andra personer som också upplever mycket självmordstankar men som vill leva.

Jag själv har som vana att tänka detaljerat att jag tar livet av mig om något är ångestfylld, när någon är elak eller om livet är jobbigt. Men jag är egentligen en väldigt livsglad person med mycket energi. Jag är alltså inte deprimerad och har inga planer på att göra verklighet av tankarna.

Men det här är ett stort störningsmoment i min vardag och jag vill bli av med tankarna. Jag vet bara inte hur.

Jag kan flika in att jag har varit nära att ta livet av mig. Börjat skära i handleden och stått vid spåret. Men det är inte jag egentligen. Det händer när jag blir väldigt full och ångesten tar över. Men det är något som jag aktivt jobbar med. Min överkonsumtion av alkohol.

Tankarna fungerar som ångestdämpande, som en tröst att det finns en väg ut om ångesten äter upp mig. Men jag tror att tankarna också bidrar till mycket ångest och i och med att jag hela tiden tänker på det så neutraliserar det min bild av självmord.

Finns det någon som känner igen sig? Eller som har tips på hur jag blir av med tankarna?

Jag känner igen mig. När jag var yngre (60+ nu) hade jag rätt ofta precis dessa tankar. Jag föreställde mig ofta exakt hur det skulle gå till, hur efterlevande skulle reagera, hur de skulle känna, allt sånt. Men jag har aldrig haft någon önskan att avsluta mitt liv.
För mig var det, liksom för dig, något som jag tog till när livet var jobbigt. Efteråt så kändes livet betydligt lättare. Jag tror att det har ungefär samma funktion som när vi gråter. Det finns ett gammalt talesätt, gråten lättar, och det stämmer. När vi gråter gör vi oss av med stresshormoner. Kanske fyller dessa självmordstankar samma funktion.
Låt tankarna komma, du vet att du inte skadas eller skadar någon med dem, se dem som en säkerhetsventil för att få bort din ångest och stress.

Självmordstankar - fast inte självmordsbenägen

INNEHÅLL