Olycklig kärlek

Klassiska läget som många hamnar i och lärdomen är att man inte ska engarera sig i någon som inte är helt färdig med det gamla. 
Låter hårt, jag vet, men det gagnar dig inte att vänta och hoppas. Bryt helt, så får hon höra av sig om hon vill, om hon till slut faktiskt tog steget och skilde sig. 

Du var nog mer en tröst i ett svajigt läge men det var inte "tillräckligt dåligt" för att hon skulle vilja lämna. 

Jo jag borde ha väntat och bett henne avsluta. Men det är lätt att vara efterklok.

Men att jag var en tröst stämmer inte. Vet till 100 % att hon älskar mig, därför mår hon dåligt också. Det är det som gör det så vansinnigt svårt.

Hade varit lättare att acceptera, bryta och gå vidare om hon tappat känslorna för mig. Men det har hon inte!

Ibland önskar jag konstigt nog att det hade varit så.

Men det spelar ingen roll, eller hur? Uppenbarligen var kärleken för dig inte tillräckligt stark, då hade hon väl lämnat? 

Om hon vet att hon till 100% älskar dig, vad håller henne då kvar hos maken? Skylla på barnen är inte ok idag när vi genom forskning vet att det mycket väl går att ha lyckliga barn trots skilda föräldrar. Visst är det jobbigt just när man genomgår processen men det finns rapporter om att barn som bor varannan vecka med föräldrar som mår bra och kan samarbeta efter en skilsmässa är bättre än när barn bor kvar med olyckliga förädrar som håller ihop "för barnens skull"

Kan det vara att hon är lite bekväm? 

Hon kan verkligen inte bestämma sig och hon kan verkligen inte släppa mig.

Det där med att äta kakan och ha den kvar...

Mitt hjärta säger ?vänta ett tag till? men min hjärna inser nog att jag måste gå vidare.

Men vad ska jag göra - bryta kontakten helt eller kan jag ha kvar henne som en vän?

Vad mår jag minst dåligt av?

Skaffa nån annan som ?tröst??

Nä har ingen energi till det. Inte så lätt heller då man närmar sig 50

Om hon ska kunna ta ett beslut måste du ställa krav/ultimatum.

Hon kommer aldrig lämna så länge hon har er båda två. Hon har ingen anledning att välja eftersom hon vet att du väntar på henne oavsett.

Sätt hårt mot hårt.

Jag tänker så här också att hon har valt att stanna hos sin familj, hon måste då också ta konsekvenserna av det valet. Dvs att hon inte längre har valet att gå till dig. Hon har gjort sitt val och måste stå för det.

Hon måste välja dig 100% eller sin man 100% . Och sen ta konsekvenserna.

Så vad tycker ni... ska jag säga att hon måste bestämma sig nu. Antingen separerar du nu eller så tappar du mig för alltid?

Låter ju onekligen som ett det kanske smartaste alternativet. Men det är ju bara så svårt att komma till skott och sätta hårt mot hårt och riskera att tappa varandra för alltid eftersom vi älskar varandra så galet mycket. Som sagt hade det varit enklare om hennes känslor hade svalnat...

Detta handlar ju inte om att hon måste välja mellan TS och sin man. Eller om barnens lycka. Hon säger att hon inte själv klarar vara utan barnen. Har inget med vad barnen klarar att göra. Jag förstår att det är ett jobbigt läge.

Ts detta är dina val:

- Kolla om ni kan vara ihop trots att hon bor med mannen. Om de bara är vänner är det kanske okej. Så att ni kan ha ett "vanligt" förhållande utan att bo ihop och mannen räknas bara som en kompis. Om han fortfarande har känslor för henne kan det bli jobbigt dock. Här blir det ju lättare när barnen blir äldre och kanske han träffar en ny. Också när hon vänjer sig i tanken. Men om ni ska vara ihop trots att de bor ihop så finns ingen anledning att hon fortfarande är gift med honom. Ifall de skiljer sig på papper så kan du se det som att hon faktiskt är ärlig med att det är en kompisrelation de har. Bra också om hon är öppen med er relation.

- Vill mannen ha varannan vecka. Vet hon ens det? Kanske han är ok med varannan helg och då klarar hon det nog.

- Det är nog ingen idé att du väntar ut henne om hon inte kan/vill vara med dig när hon bor med mannen. Då kan det vara bättre att försöka gå vidare med ditt liv. Träffar du någon annan och glömmer henne så är det ju ok för dig. Skulle hon sakna dig så mkt att hon ändrar sig och lämnar så är det ju ok för dig med.

Betvivlar inte att hon älskar dig men kan vara tungt att vara ifrån sina små barn. Hon älskar ju dem med.

Tack för råden.

Jag blir inte klok på deras relation, de är inte gifta, han vet om oss sedan tidigare men vill inte att hon träffar mig längre. Han vill nu att de bor ihop för han tycker också det är jobbigt att ta steget och lämna barnen. Han hoppas kanske att de kan reparera förhållandet.

Jag ser tyvärr inga vinnare i den här historien. Inser bara att någonting måste hända - väldigt snart. Det är sååå plågsamt med ovisshet!

Han hoppas säkert kunna reparera deras relation då. Hur känner hon inför det? Tror hon att det kan gå? Eller säger hon att det är omöjligt? Ifall omöjligt, hur känner hon inför att det här gör det svårare för honom att gå vidare? Hon lät väl bry sig om honom fortfarande och inte vilja såra honom mer än nödvändigt.

Hon är blockerad av tanken, bara barnen i fokus, tror nog inte riktigt att det går att reparera deras relation men älskar honom som en kompis eller syskon.

Jag har ytterst svårt tänka mig att de ska lösa det med tanke på vad hon känner för mig. Men jag kan ju inte plåga mig själv och vänta ut dem...

Vi båda skulle bryta ihop om vi tog beslutet att aldrig mer ses. Men ändå kanske enda sättet. Tiden läker ju alla sår?

Såret kommer inte läka så länge du petar i det genom att vänta,tro och hoppas.

Hon har gjort sitt val. Nu får ni båda ta konsekvenserna av det valet genom att acceptera faktum. Hon kommer aldrig lämna honom frivilligt.

Varför inte träffas alla tre (du, hon, mannen) och prata om saken?

Vad har du och hon för relation nu? Har hon sagt att hon vill bryta med dig men kommer tillbaka hela tiden för att hon inte klarar att bryta?

Vad har du för bevis att mannen ens vet om dig? Eller att de är bara vänner nu? Förutom att hon säger det.

Jag tänker att detta hon gör nu är ju elakt mot mannen om han vill ha tillbaka henne. Kanske du kan trycka på det?

Vi pratar varje dag med varandra. Träffas då och då för en kram, inget sex även om vi båda egentligen vill.

Nej hon vill inte bryta med mig men hon kan inte heller tänka sig vara utan sina barn. Med andra ord helt omöjlig situation!

Jag vet med all säkerhet att han vet om oss. Känner inte honom men vi ser varandra då och då, han drar sig undan då vi möts.

Även han var under flera månaders tid inne på att de skulle separera - och även han fick kalla fötter då de skulle ta det definitiva beslutet.

Men ingen aning hur hans tankar går nu när de har ett platoniskt förhållande. Men antar att han hoppas att de ska hitta tillbaka på nåt sätt.