MA - känner mig så otroligt låg

Hej

Förstår dig helt. Ligger själv här och gråter just nu, är däremot gravid i vecka 6. Men symptom har försvunnit och jag är så rädd.

Men har fått 4-6 missfall (4 bekräftade av läkare) alla bekräftade av läkare har varit i vecka 6-7. har testat allt och de vill bara att jag fortsätter försöka. Har haft mitt liv på paus i några år nu. då jag varit antingen gravid eller haft rejält jobbiga missfall. dessutom verkar man inte få äta eller göra ngt alls som gravid om man ska tro på allt o har man fått så många missfall blir man rädd. Badade varmt igår på spa och läste idag att det kanske inte är bra o kan leda till missfall. den stressen .

söker efter en bra gynekolog i sthlm som kan ngt om tidiga upprepade missfall men verkar inte riktigt finnas.

Åh, jag lider med dig :( Jag vet inte alls hur jag ska kunna bli gravid igen utan vara konstant nojig, och jag har bara gått igenom ett missfall =( Till mig sa dom att om jag får tre missfall så gör dom en utredning, dom borde ha liknande rutiner i Stockholm?

Inte för att jag behövde göra någon utredning eller så men hade två misslyckade graviditeter innan jag kontaktade dr Buracki på Aleris Handen (www.aleris.se/har-finns-vi/handen/aleris-specialistvard-handen/gynekologi/). Även om första mötet kändes stressat och snabbt så snappade han upp varenda uns av oro jag hade. Så om du inte har någon annan att vända dit. Han var också noga med att jag skulle ringa så fort jag plussat igen så vi kunde följa det hela från start.

I mitt fall, eftersom vi inte kunde starta en utredning pga för få missfall, så fick jag först tabletter för att hjälpa till att rensa livmodern från eventuella gamla slemhinnerester. Sen tyckte han sig se en polyp i livmodern och skickade en remiss för borttagning av denna samt (tror jag) rengöring och sköljning av äggledarna. detta var sommaren 2012 och på vårvintern 2013 kom plusset som sen gick hela vägen.

Mitt råd, efter två misslyckade graviditeter, är att prata, prata och sen prata lite mer om det hela. Om någon frågar varför du mår dåligt, var ärlig. Det är fler omkring dig än du tror som har samma erfarenhet som du. Det är därför det är så tråkigt att det är tabu att tala om för många. Glöm inte heller bort att ni är två som förlorat ett barn (gissar jag) så glöm inte bort den andre blivande föräldern. 

Vill du ha någon att prata med i övrigt så är det bara att messa mig. Har haft två misslyckade graviditeter och det tog 5 år från start till dess att vi fick levande barn.

*kramar om*

Jag försöker vara öppen med det (jag tror det skulle vara lättare om fler pratade om missfall, även om jag förstår varför många inte vill). Antingen så verkar inte många kring mig varit med om det eller så är det få som vill prata om det.. Jag har en person nära mig (som är gravid just nu - jag skulle ha fått ett par månader efter henne) som varit med om ett missfall precis innan den här graviditeten så hon är ett bra stöd. Min man är också ett helt fantastisk stöd, han var tack och lov lite mer förberedd på att det kan gå fel så han har tagit det lite bättre än mig (hans föräldrar hade svårt att få ett syskon till honom så för honom är det mer en naturlig del av det hela ..och kanske inte lika mycket hormoner som spelar in hehe....)

Tack! Jag är så orolig över att jag ska ha samma problem. Jag fyller snart 34 och det här var första gången jag varit gravid...vill gärna hinna få två barn =(

Har du en bra relation med svärmor så kanske du även kan prata med henne om det hela? Vad skönt att du har din vän att prata med också som varit med om det hela.

Det är absolut lättare om flera andra vore öppna med det hela men jag märkte (och märker än idag när man pratar om det) att om en bara öppnar upp sig och nämner att man haft det problematiskt så är det flera som säger "Vi med!". Det är som att öppna en damm! 

Vi var inställda på att det kanske bara skulle bli ett barn då både jag och sambon är enlingar men det blev dubbelt upp när det väl gick hela vägen. För de allra flesta tar det inte så lång tid innan det går vägen igen (vi hade försök 1 2008, försök 2 2011 och sen tredje gången gillt 2013) så det ska du inte oroa dig för. Och kom ihåg, att går det ett år utan graviditet alls så har ni möjlighet att utredas även då. 

Haft 4 missfall på raken. Vet hur det känns, men 1 missfall är jättevanligt. Du kommer må bättre snart, risken är stor att det var något fel på fostret.

Haft ett MA och blev helt nere efteråt. Kapade kontakten med vänner och bekanta (orkade inte göra om deras barn och graviditeter), relationen höll på att gå åt helvete eftersom min man inte förstod hur dåligt jag mådde och jag ville bara gräva ner mig. Orkade jobba men i princip inget mer. Jag fick dessutom komplikationer som gjorde att min kropp var helt upp och ner i ca ett halvår efteråt. Värsta tiden i livet verkligen. Det tog tid att komma tillbaka. Nio månader efter mitt MA blev jag gravid igen och det var det som fick mig att må bättre. Nu har det gått snart tre år och jag mår inte dåligt över det längre. För mig var enda lösningen att bli gravid igen och kunna fokusera på det positiva med det.

Tillåt dig själv att må dåligt och sörja!

Beklagar verkligen det du går igenom!  

Dessvärre känner jag igen mig allt för väl. Vi trodde vi var i vecka 14 när vi gjorde vårt KUB test och fick konstaterat MA. Precis som för dig hade graviditeten avslutats tidigare och hjärtljud saknades. Det är skittufft för ens dröm krossas verkligen där och då. Å dessvärre så är vården ganska kall i det hela och det tar ofta lite tid innan man får hjälp att starta igång processen/kroppen.

Mitt råd, försök att inte ge upp. Vet hur tufft det är. Jag försökte fokusera på att något måste ha varit fel för att kroppen skulle ha stött ifrån sig fostret. Sedan försöka blicka framåt(även om det kan kännas svårt).

För min egen del var det värst innan man gått igenom hela processen och innan man visste att man kunde starta om på ny kula. Är inte mer än 1,5 månad sedan för mig och jag känner ändå att jag mår bra även om jag vissa dagar känner mig låg. 

Jag försöker någonstans ge mig fasiken på att jag ska bli Mamma snart ändå och för att kunna bli det behöver jag må så bra jag bara kan.

Tyvärr så har jag knappt träffat henne (min man har inte direkt någon relation med henne idag) =/

Så skönt att det gick för er tillslut. Jag hoppas min äl kommer igång nu direkt så vi kan försöka igen så fort som möjligt..har hört att chanserna är bra då. Måste kännas hemskt att gå så många år =(Ja, har förstått det nu i efterhand, även om det är en klen tröst. Förstår ju att det troligtvis var något fel och på så sätt så är jag ju glad att det hända nu så vi slapp ta beslut om abort efter ett dåligt KUB eller liknande.. Men det går ju inte att låta bli att fundera över om det var något fel jag gjorde... Känner mig nästan bedragen..som att någon gått bakom ryggen på mig i en månad =/
Fy vad jobbigt =( Jag är otroligt tacksam över att min man förstår, det måste varit jättejobbigt utan det stödet =( Hoppas dock jag blir gravid snart för jag tror det är samma här, behöver nog bli gravid igen för att komma över det.. Vill inte "fastna" i det här missfallet..
Ja...det hade varit så mycket enklare om jag bara börjat blöda och förstått vad som var fel ..Inte märka det när jag ligger där och ska se den för första gången..Det var så himla hemskt att se henne dra fram och tillbaka över magen och direkt förstå att det var det där pickande hjärtat, som borde ha synts tydligt, som hon letade efter..

Tack och lov så var dom så himla gulliga där och jag har fått otroligt bra hjälp efter. Hade bokat KUB privat eftersom min kommun bara erbjuder rul.. Hade ringt min bm ett tag tidigare eftersom mina symtom försvann under 4-5 dagar..Fick ingen bra hjälp alls där så jag var rätt orolig över att något skulle vara fel.. Det visade sig stämma bra in på när det gick snett... Hade jag fått ett ul då hade jag fått veta det direkt istället.. Funderar på att skriva in mig privat direkt nästa gång jag blir gravid, trots att det är ganska dyrt...

Försöker tänka framåt nu och det blev lättare när jag fick veta att jag inte alls behöver vänta 1-3 månader innan vi kan försöka..så fort jag slutar blöda så kör vi igång igen... Men så är det som att kroppen ger mig en käftsmäll och tycker att "men vafan, det här skulle ju bli vår bebis!" =(

Jo absolut, jag har gjort 2 utredningar och de hittar inget direkt som de säger påverkat. däremot när jag läst själv om kromosomanalystestet (faktor V) och sköldkörtel och hjärtformad livmoder mm kan det visst påverka.

Alla läkare jag träffat säger att immunproblematik och aggressivt immunförsvar är bullshit men när man läser här verkar många fått kortison för att lugna immunförsvaret när dom åkt utomlands.

det fick inte jag i Sverige däremot skrev dom ut levaxin, trombyl o progesteron (ifall att) dock missfall på det också.

Jag har även gått ner mycket i vikt, äter bättre etc.

vet inte om jag kan lugna så mkt då jag är ett vrak och mest gråter. Men det finns fler i alla fall.

Jag blev sjukskriven i somras efter senaste missfallet. bara blivit värre o värre. jag reagerade inte så hårt första gången då alla sa att det ät vanligt men efter 3ggr är vi nere på 1% och det känns hopplöst, ensamt och som ingen läkare bryr sig tyvärr. Framförallt har det sociala livet blivit kaos. så det jag ska göra nu är att börja prata med folk i min omgivning då jag tidigare hållt allt för mig själv då jag inte orkar frågor, nu blir det att testa en annan metod.

ta hand om dig o försök få stöd o utredning så fort som möjligt!

Beklagar TS! Inget MA här med fick ett MF tidigare i år i v7. Tog en mens emellan sen plussade vi och jag nu i v28.

Jag mådde uruselt efter missfallet. Kände mig värdelös som kvinna. Det var helt otroligt nu så här i efterhand hur hård jag var mot mig själv och min kropp. Jag kände mig tom och uppgiven. Hade dock ett jätte fint stöd runtomkring mig. Hade ca 5st kompisar som väntade barn samtidigt som stöttade mig.

Jag vet än idag inte varför jag blev så nere för jag är en logisk person. Tänkte allt det klassiska att hellre tidigt missfall än sent osv, att det var naturens sätt att avsluta ngt som inte stod rätt till. Tror i efterhand att jag sörjde mkt det som inte blev, planerna och tankarna.

Jag hade inte kommit över missfallet när jag plussade och det drabbade min nuvarande graviditet. Jag grät och mådde ännu sämre och kunde inte glädjas åt att jag var gravid igen. Istället fick jag panik av att ens tänka på graviditeten och grät om ngn pratade om den. Det började långsamt gå över efter v12. Men släppte helt i v20. Är nu i v28 och känner mig jätte glad! Jag var så nere att jag tom funderade på att avbryta graviditeten. Idag känns det helt galet.

Sörj, var ledsen, prata om det! Försök att bearbeta det så bra du kan. Helst innan du plussar igen. Du kommer nå ditt mål. Det är jag övertygad om!

Jag vet hur det känns. Jag fick mitt andra missfall i fredags. Va i v.12+5
Idag skulle vi på ultraljud så idag är det en sån bitter dag.
Har fått återbesök den 28/12 för att kolla att allting är bra.
Vi blev gravida rätt fort efter vårt första missfall, hade en mens emellan bara så man trodde verkligen att den här gången skulle det gå bra.
Men jag har hört med barnmorskan och läst att ett tredje missfall är väldigt ovanligt men då har man iaf rätt till en utredning.

Tillåt dig själv att gråta, vara bitter, vara arg, va apatisk, va alla känslor som du vill vara. Jag vet att de närmsta dagarna kommer man vara bitter, sen får man bara ta tag i sig själv igen och försöka som vanligt. För mig så lönade det sig inte att gräva ner sig för mycket och vara bitter. Att fokusera på att bli gravid igen. Men det är jobbigt, tro mig.
Alla mina vänner har bebisar och ska ha sitt andra barn, så jag har det runt om mig hela tiden, så det gör inte det lättare.

Jag önskar dig all lycka till!