Jag är hans allt och livscoach - medan jag blir bara mer och mer uttråkad och irriterad
Är en tjej, 30+ som driver två företag, är ensamstående förälder och har ett rätt så välfyllt schema. Jag är driven och bra på det jag gör, och älskar min tillvaro på så sätt och med det blir jag också ganska selektiv med vad jag vill lägga min energi på och vilka människor jag har runt omkring mig.
Jag är även den många av de i min närhet vänder sig till med råd och funderingar, och har ett stort personalansvar och träffar väldigt mycket folk i mitt jobb. Det gör att jag har ett stort behov av ensamhet ibland för lite återhämtning och inte tappa bort mig själv helt.
Allt detta var jag väldigt tydlig med när jag inledde en relation med en något yngre kille för ca ett halvår sedan, som uppgav sig för att vara helt införstådd med min livssituation och hur jag fungerar - och det var delvis mycket därför jag i min tur föll för honom.
Han i sin tur har sina egna behov som jag försökt anpassa mig till och även hjälpt honom mycket i; tex så har han haft lite svårigheter i arbetslivet och jag har helt enkelt coachat, hjälpt och styrt honom in på en bana i livet som nu har lett till att han har blivit antagen till ett program värt mycket pengar och som i sin tur garanterat kommer leda till obegränsat med jobb.
Jag är glad över det, för hans skull, men har i takt med detta halvår insett att jag inte får samma sak tillbaka, han tillför inte samma energi och utveckling i relationen. Nu har han nästan blivit lite kvävande för mig, söker min bekräftelse i nästan allt - sådant han borde kunna vara självständig nog för på egen hand.
Jag har märkt att detta börjar ta viss energi från mig och jag har varit uppriktig mot honom med det, att jag mer än gärna finns för honom och hjälper honom, men att jag som sagt behöver vara själv ibland.
Hans inledningsvisa förståelse för det har börjat avta och nu har ju hela hans existens fått en slags motsatt effekt, han har blivit den i raden av människor jag behöver skärma mig ifrån för mental återhämtning och inte den jag kan vila hos och luta mig mot - något som för mig är viktigt i en relation, en jämlike på så sätt.
Jag har tagit upp detta med honom många gånger, mina behov, men det kommer aldrig någonvart och det slutar ofta med att jag får förklara mitt liv för honom nästan i detaljnivå medan han uppger att han bara längtar efter mig och saknar mig, att jag är hans allt och han vill inget hellre än att jag ska må bra.
Men ändå fortsätter hans oförståelse och ifrågasättande när jag svarar att jag blir hemma själv ikväll, men ses gärna imorgon, och det börjar reta upp mig och jag tappar respekt och känslor av det.
Ibland när vi talas vid kan jag uppleva honom på en mycket lägre nivå på något vis också, och den känslan kan ändå göra mig ledsen - såna fördomar vill jag inte ha, som om jag vore bättre än honom på något sätt. Samtidigt som det är svårt att känna att ett samtal om vad hans polare på gymmet har för dieter, innehållsrikt när jag just stöttat och pratat med en anställd om dennes mans dåliga hälsa eller något annat med lite mer djup. Väldigt många samtal tråkar ut mig, allra helst hans brist på motfrågor och engagemang när jag i min tur tar upp något och när han gärna avbryter mig med usel humor, och jag kan ofta känna efteråt att jag hade kunnat gjort något annat som varit mer givande den här samtalstiden istället.
Kan någon ge mig råd eller tips i hur jag kan styra av allt det här eller om jag kan tänka annorlunda på något sätt?
