När man inte är nöjd i sin relation

Känns som att du valde din man pga hans yrkesval, hans status. Och länge räckte det, du hade dina vänner för att göra kul saker. Sedan skaffar ni barn och då helt plötsligt upptäcker du det du borde sett för länge sedan, eftersom du själv skriver att han slog sig till ro redan för 10 år sedan, dvs långt innan ni skaffade barn.
Ni verkar inte passa ihop. D

Känns som att du valde din man pga hans yrkesval, hans status. Och länge räckte det, du hade dina vänner för att göra kul saker. Sedan skaffar ni barn och då helt plötsligt upptäcker du det du borde sett för länge sedan, eftersom du själv skriver att han slog sig till ro redan för 10 år sedan, dvs långt innan ni skaffade barn.
Ni verkar inte passa ihop. D

Känns som att du valde din man pga hans yrkesval, hans status. Och länge räckte det, du hade dina vänner för att göra kul saker. Sedan skaffar ni barn och då helt plötsligt upptäcker du det du borde sett för länge sedan, eftersom du själv skriver att han slog sig till ro redan för 10 år sedan, dvs långt innan ni skaffade barn.
Ni verkar inte passa ihop. D

Hahah oh my God! Absolut inte! Vi var 14 år när vi träffades. Jag har alltid vetat att jag vill ha en egen karriär, och pengar har min familj om det skulle krisa. Så att få detta till att jag är en ?golddigger? är helt fel. Hade hans dröm varit att bestiga Mount everest eller starta en hundkennel hade det också varit attraktivt. Just att ha en ambition och en dröm. Vilja någonting mer. Vi lever bara en gång.

Låter ju perfekt!

Då kan du ju få exakt det bröllop du vill ha utan att han sätter käppar i hjulet, få ditt hem som du vill utan att han lägger sig i med konstiga synpunkter. Du kan träffa vänner utan hans åsikt och göra äventyrliga saker med dem och deras barn och så har du en trygg famn när du kommer hem.

Man behöver inte göra allt ihop bara för man är ett par. Visst, mannen visade sig inte vara den du hoppats på när det gäller ambitionsnivå. Men du valde en bra far till ditt barn och där har du vunnit mycket!

Många män skulle vara supernöjda med att kunna umgås med sina manliga vänner med en kramgo tjej hemma i huset. Varför kräver vi tjejer att vår partner sak vara vår bästa vän när inte de gör det?

Var skrev jag att du ville ha en golddigger? Man kan vara attraherad av status utan ekonomisk vinning.

Ni träffades när ni var 14 år, så redan då var han inställd på vilken utbildning han skulle gå? Och det var det du föll för, hans ambitioner? Märkte du aldrig på alla dessa år att han inte hade andra ambitioner? Jag tycker det är konstigt att du inte märkt något av detta alls på alla dessa år.

Så ni är 28 år idag? Och för 10 år sedan blev han klar med sin dröm, utbildningen till statusyrket. Då var han alltså 18 år?

Okej, nej alltså det handlade om att han hade en passion och ett driv efter någonting. Jag menar att det är drivet i sig som är attraktionen. Att sträva efter någonting. Jag har så mycket drömmar och saker jag vill testa på här i livet. Han är typ nöjd med att äta samma fyra rätter, göra mer eller mindre samma sak varje helg och stanna kvar i lägenheten på semester. För mig har det blivit oattraktivt att inte vilja någonting mer än så med livet. Nej, han var väl 24-25 när han blev klar med sin utbildning. Varför nu det skulle vara relevant.

Känns som att allting blir så svart eller vitt i text. Jag vill ju att vi är delaktiga i varandras liv. Att VI åker på semester ihop. Eller alltså bara att vi umgås hemma på kvällarna istället för att sitta i varsitt hörn. Dessutom har jag ju inte möjlighet att umgås med vänner i samma utsträckning längre eftersom att jag både vill och måste umgås med familjen. Jag håller med om att man inte måste göra allt ihop, det är verkligen inte det jag vill. Men nånting. Skit samma - det jag vill är bara prata med någon som känner likadant för det är så mycket mer än vad jag kan skriva ner i ett inlägg. Känns som de flesta kommentarer hittills bara handlar om att jag valt fel och att det är mig det är fel på. Men alltså på riktigt - hur kan man som 30-åring inte ha några drömmar!? Nåt man vill lära sig, nånstans man vill resa, flytta till ett annat boende, lära sig segla, lära känna nya människor, spela ett instrument. Whatever. Ha någonting att sträva efter. Eller är det vanligt att man VILL leva i ekorrhjulet där varje dag ser likadan ut!?

Du är alltså trött på hans avsaknad av driv, och egentligen hans intressen - att titta på serier, sitta hemma, etc. Samtidigt är du också trött på att du är den som tar initiativ hemma.

Finns det någon möjlighet till att lösa det här så att det känns bättre för dig? Skulle du bli mer nöjd om han tog mer ansvar för initiativtagandes hemma, eller om ni hade fler utåtriktade aktiviteter, t.ex. började en kurs i drejning eller danskurs tillsammans, etc...

Hur kommunicerar ni? Kan ni prata igenom det här och hitta förslag på lösningar, eller kör ni fast? Skulle ni vara hjälpta av familjeterapi?

Jag tänker att det är missriktat att anklaga honom för att han t.ex. tycker om serier eller att ta det lugnt efter jobbet och ha liknande dagar. Han kanske upplever det som att han utvecklas på jobbet, och sedan vill vila när han kommer hem. I vilket fall är ju det en del av hans personlighet, och du kan inte ändra den så lätt.

Det är ju inget som säger att man utvecklas mer om man hoppar på tusen olika saker. Det kan ju i slutänden leda till pannkaka där inget händer. Din man kanske har valt att utvecklas inom en smal del av sitt yrke, och kanske gör framsteg där.

Vad är den värsta egenskapen hos din man, tycker du?

Ja vad ska jag säga. Känner igen mig. Jag är sambo med min bäste vän, älskar honom även om jag varje gång jag tänker den tanken börjar fundera på om jag verkligen gör det och det gör mig ledsen. Vi har två fantastiska barn och lever ett ganska bra liv. Skäms för att jag då ifrågasätter det hela. Han tar inte heller initiativ. Och det handlar om allt från litet till stort. När jag tänker efter är det väldigt sällan han gjort det även om han Har gjort det... Men känner att jag är den drivande, den stora tryggheten för barnen och den som ska få allt att bli till en familj. Jag skulle så gärna vilja kunna luta mig mot min partner men känner inte den styrkan hos honom och inte heller tilliten. Säkert orättvist tänkt av mig ibland men det är så jag känner. Han tar inte initiativ till att rensa i barnens garderober, tror inte han gjort det sedan dom föddes. Inte till att göra en helg aktivitet förutom fika på stan. Men jag skäms när jag skriver detta för han är ändå så fin stundtals men det känns som om han i långa perioder checkar ut. Förra semestern satt han inne i stugan med sin dator hela tiden. Jag och barnen badade och promenerade och myste.det var som om han var med på ett litet hörn. Åh det gjorde mig fruktansvärt ledsen. Det var även jag som betalade för stugan helt själv å det kändes väldigt orättvis. Men mycket är oxå fint. Jättefin pappa även om initiativförmåga är svag och tryggheten inte rockhard. Vi har det ganska ok och stundtals bra, vi skrattar och har roligt ihop men räcker det i längden?! Ska jag leva lite som på vänt.jag ansvarar så mycket för allt annat att jag inte längre vet vad jag vill. Känns ibland som jag släpar på en långtradare. Jag skulle önska att jag kunde sätta mig i passagerarsätet och bara åka med ibland.

Finns annat som sviktar som ekonomin och gemensam ekonomiska planer, delandet på hushållssysslor osv osv

Men mest känner jag mig trött, klassiskt osedd och ledsen. Skyller ibland på det men kommer alltid tillbaka till tanken och undrar när det i så fall ska gå äver. Men beror det på att jag är en sliten småbarnsmorsa eller är det kanske JAG som checkat ut...

Jag är själv skilsmässobarn och har aldrig riktigt förlåtit min mamma för att hon lämnade mig för det var så det kändes även om vi idag står väldigt nära varandra.så hur skulle jag kunna göra det mot mina egna barn?!

Drömmer ibland om att vinna massa pengar så jag kan köpa mig ett hus och bo i nära vår lägenhet och så att jag kan hjälpa honom bo kvar i lägenheten för barnens skull. Vårt boende idag är för dyrt för att ngn av oss ska kunna bo själva där. Men jag vill inte att barnen ska slitas upp från sitt hem till NGT sämre. Har lovat min dotter att hon inte ska behöva flytta om det inte är till NGT vi tycker är bättre.

Suck, vem sa att livet var lätt?!

Jag tänker att man behöver ta ansvar för sitt liv och sina handlingar. Vad har du gjort för att åstadkomma en förändring? Tar du upp din upplevelse med honom och lyssnar in och försöker hitta lösningar?

På en nivå är det inte hans initiativlösa beteende som är det primära problemet. Om ni kan kommunicera och hitta lösningar som båda går med på som för relationen vidare är ju problemet löst. Om ni inte kan kommunicera eller inte lyckas enas i lösningar, är det ju det som är problemet.

Jag tolkar din text som att du ser väldigt statiskt på situationen. Det finns ju möjligheter att förändra situationen genom att jobba med lösningar/kompromisser som för relationen i rätt riktning. 

Jag försöker säga dig att det viktigaste i en relation är att man har en ständigt pågående kommunikation som ständigt utvecklar relationen och löser problemen. Det betyder ju givetvis att det samtidigt ställer krav på både dig och din partner. Skulle det visa sig att din partner är oförmögen att kommunicera och vara delaktig i att hitta lösningar till er situation eller helt enkelt inte vill - då saknar ni potential att få en utvecklande och givande relation, och då blir skilsmässa ett alternativ.

Och du har konstiga tankar om att separera. Att hålla fast i en relation som är dålig är skadligt för barnen. Och du behöver hålla barnens bästa i fokus. Samma sak gäller om du behöver flytta till ett mindre boende. Det gör du för barnens bästa - de mår omöjligt bra av att få en icke-fungerande föräldrapar som modell. Oavsett vad du lovat dem, behöver du agera i det fall du inte ser något hopp ang. att förbättra den relation ni har. 

 

Jag tycker du ska prata med honom om detta! Kanske par terapi? För att förstå varandra o kompromissa. Men ja fattar, gjorde precis med min sambo som är av samma sort... Jag är själv ambitiös o vill mycket! Han var tvärt om o de höll inte. Alla mina ambitioner dog i förhållandet tillslut o då dog förhållandet också. Lämnade men vi hade inga barn o är mellan 25-30. Ni kanske inte passar ihop längre? Man kan ju utvecklas på olika håll :)