Hur accepterar man att den man älskar inte älskar en på samma sätt längre och velar dag till dag om att lämna eller inte. Jag håller på att kollapsa. Jag har försökt klamra mig fast honom nu en längre tid och bett och bönat för att han ska känna som jag.
Hjälp!! Jag kan skriva en del av historien om de behövs och såfort orken kommer för en stund, men tillsvidare, hur accepterar man det här och släpper taget
Hur accepterar man att den man älskar inte älskar en på samma sätt längre och velar dag till dag om att lämna eller inte. Jag håller på att kollapsa. Jag har försökt klamra mig fast honom nu en längre tid och bett och bönat för att han ska känna som jag.
Hjälp!! Jag kan skriva en del av historien om de behövs och såfort orken kommer för en stund, men tillsvidare, hur accepterar man det här och släpper taget
Nu gick han ut en stund och kom tillbaka med tårfyllda ögon och säger att nu vill han satsa på oss på riktigt och att han aldrig kommer att vara elak mot mig igen och att vi ska sätta upp gemensamma mål! Jag är så jävla förbannad allt jag gått igenom för att få honom att älska mig, floder av tårar, gråtit mig till söms, försökt prata med honom när jag vart som mest sårbar och fått tillbaka svar som ? jag känner ingen empati för dig?
JAG ÄR SÅ KLUVEN OCH VILL försvinna under jorden för att slippa ta detta smärtsamma beslut. Tror ni människor kan förändras ? Och till vilket pris
Jag blir så ledsen. Jag är separerad från mitt barns pappa, som var en kamp att acceptera. Och nu igen, när man trodde på det här och involverade min dotter i relationen.
Vi Hr vart tillsammans ca 4 år, och vi träffades i samband med min separation. Alltså var vår start inte den bästa då jag inte hade läkt mitt hjärta än, och sörjde fortfarande många delar.
Men jag älskar honom. vi har planerat barn och allting.
Dock går inte han och min dotter ihop, hon är nio.
Han är väldigt på mig om min barnuppfostran, och det tär för det ända jag verkligen vet att jag vart bra på är att vara mamma!
Hon är trygg med honom och därför vågar hon också bli arg på honom. Men eftersom han inte har barn så tror jag han inte förstår att man inte kan ta alla strider som finns, alltid fe kritik och aldrig uppmuntran. Effekten blir där efter.
Nu i en vecka har jag kämpat och gråtit för att han har sagt att han inte tror han kan älska mig på det sättet jag vill. Och när han bart sur senaste halvåret har han sagt massa nedvärderande saker om mig. Jag normaliserade det tills jag började anteckna och insåg att det här inte var normalt.
Jag förbiser det här hela tiden för att jag älskar honom o vill trots allt inte vara utan honom. Jag har tappat all självrespekt och jag är så vilse.
Tanken att vakna på morgonen utan honom, alla fina stunder, att ingen kommer innanför dörren efter jobbet igen för mig spyfärdig.
Att behöva berätta för mitt barn att vi ska separera och hon igen får gå igenom en sep.
Jag är 29 år och gick min dotter när jag bar 19.
Alltså trodde jag i denna ålder att detta var mannen jag skulle skaffa barn med o syskon till mitt barn.
Varje dag velar han, en sekund säger han att han vill oss, en timme går och han säger bestämt att han vill verkligen inte mer... och sådär fortsätter han, jag hänger bara på.
Han vill ha sex med mig hela tiden och jag gör allt även fast ja ibland inte vill för jag tänker: om jag gör så, eller si så kanske han börjar älska mig igen.
Jag bara kan inte acceptera ock våga säga okej när han väl vill gå
Så ditt tips till Ts är att lä,na först fast hon är den som absolut inte vill att det ska vara slut. Har du Borderline eller?
Nu gick han ut en stund och kom tillbaka med tårfyllda ögon och säger att nu vill han satsa på oss på riktigt och att han aldrig kommer att vara elak mot mig igen och att vi ska sätta upp gemensamma mål! Jag är så jävla förbannad allt jag gått igenom för att få honom att älska mig, floder av tårar, gråtit mig till söms, försökt prata med honom när jag vart som mest sårbar och fått tillbaka svar som ? jag känner ingen empati för dig?
JAG ÄR SÅ KLUVEN OCH VILL försvinna under jorden för att slippa ta detta smärtsamma beslut. Tror ni människor kan förändras ? Och till vilket pris
Nu gick han ut en stund och kom tillbaka med tårfyllda ögon och säger att nu vill han satsa på oss på riktigt och att han aldrig kommer att vara elak mot mig igen och att vi ska sätta upp gemensamma mål! Jag är så jävla förbannad allt jag gått igenom för att få honom att älska mig, floder av tårar, gråtit mig till söms, försökt prata med honom när jag vart som mest sårbar och fått tillbaka svar som ? jag känner ingen empati för dig?
JAG ÄR SÅ KLUVEN OCH VILL försvinna under jorden för att slippa ta detta smärtsamma beslut. Tror ni människor kan förändras ? Och till vilket pris
Det är möjligt att jag är enligt dina Borderline kriterier?
Lider med dig, men mest med hen du hamnar i en kärleksrelation med.
så här skriver Ts i trådstarten iaf...
"Hur accepterar man att den man älskar inte älskar en på samma sätt längre och velar dag till dag om att lämna eller inte. Jag håller på att kollapsa. Jag har försökt klamra mig fast honom nu en längre tid och bett och bönat för att han ska känna som jag.
Hjälp!! Jag kan skriva en del av historien om de behövs och såfort orken kommer för en stund, men tillsvidare, hur accepterar man det här och släpper taget"
Tack för alla kloka råd!
Nu har dagen passerat som om inget hänt försöker samla mod men märker snabbt att man faller in i bekvämlighets zonen när allt är lugnt.
Ska stå på mig tills imorgon, för hur mycket jag än älskar honom så har han skadat mig mer än jag tror, och jag romantiserar honom/oss från förr, inte den han är nu.
Jag är nog även rädd för ensamheten och den smärtan
Jobbigt läge, TS!
I dina skor skulle jag nog kräva att han bestämde sig. Vill han ge förhållandet en chans, eller vill han göra slut? Bestämmer han sig för att göra slut, ja, då tycker jag att du inte ska ge honom fler chanser. Bestämmer han sig för att försöka igen, då tycker jag att du ska föreslå att ni går i familjerådgivning.
Det är skadligt för dig att kastas mellan hopp och förtvivlan. Givetvis kan man tappa sina känslor och bli osäker på om man vill vara kvar eller ej. Men att hålla på så en längre tid, blir bara destruktivt. Sätt en gräns, även om det känns jättesvårt.
En annan viktig sak är att du inte ska ha sex med någon människa om det inte känns bra. Det är viktigt för din självrespekt. Det är säkert bara nyttigt för honom att få känna på hur det är att vara utan din fysiska närhet. Det ger honom tid att känna efter vad han vill.
Ett annat tips är att ni kan komma överens om ett framtida datum om t.ex. två veckors tid. Det är då ni ska besluta om ni ska fortsätta eller ej. Innan det datumet får ni gå och fundera lite på egen hand, men inte göra slut eller säga att ni ska fortsätta, utan bara ge tankarna och känslorna tid att komma ikapp. Då slipper du hans eviga svängande av känslor, men ni får båda ändå tid att smälta och fundera över era känslor.
Jag tycker också att du ska stå upp för din, klart mer mogna, uppfostringssyn. Det är ditt barn och det är du som bestämmer hur det ska uppfostras. Har han synpunkter får han ta upp dem på ett respektfullt sätt, tycker jag.
I övrigt så tycker jag att du kan fundera över varför det är så viktigt för dig att ha en partner. Du valde att gå in i den här relationen nästan direkt efter att din förra tagit slut. Du har alltså inte tagit dig tid att landa och vara ensam. Står det för något särskilt, tror du? Är det din självkänsla som är låg? Tror du inte att du klarar dig själv, ensam? I så fall kanske det är något du kan jobba med att förbättra, oavsett vad som händer i din relation!
Lite tankar, bara. Hoppas att du hittar ett konstruktivt sätt att klara din jobbiga situation, nu!
Jobbigt läge, TS!
I dina skor skulle jag nog kräva att han bestämde sig. Vill han ge förhållandet en chans, eller vill han göra slut? Bestämmer han sig för att göra slut, ja, då tycker jag att du inte ska ge honom fler chanser. Bestämmer han sig för att försöka igen, då tycker jag att du ska föreslå att ni går i familjerådgivning.
Det är skadligt för dig att kastas mellan hopp och förtvivlan. Givetvis kan man tappa sina känslor och bli osäker på om man vill vara kvar eller ej. Men att hålla på så en längre tid, blir bara destruktivt. Sätt en gräns, även om det känns jättesvårt.
En annan viktig sak är att du inte ska ha sex med någon människa om det inte känns bra. Det är viktigt för din självrespekt. Det är säkert bara nyttigt för honom att få känna på hur det är att vara utan din fysiska närhet. Det ger honom tid att känna efter vad han vill.
Ett annat tips är att ni kan komma överens om ett framtida datum om t.ex. två veckors tid. Det är då ni ska besluta om ni ska fortsätta eller ej. Innan det datumet får ni gå och fundera lite på egen hand, men inte göra slut eller säga att ni ska fortsätta, utan bara ge tankarna och känslorna tid att komma ikapp. Då slipper du hans eviga svängande av känslor, men ni får båda ändå tid att smälta och fundera över era känslor.
Jag tycker också att du ska stå upp för din, klart mer mogna, uppfostringssyn. Det är ditt barn och det är du som bestämmer hur det ska uppfostras. Har han synpunkter får han ta upp dem på ett respektfullt sätt, tycker jag.
I övrigt så tycker jag att du kan fundera över varför det är så viktigt för dig att ha en partner. Du valde att gå in i den här relationen nästan direkt efter att din förra tagit slut. Du har alltså inte tagit dig tid att landa och vara ensam. Står det för något särskilt, tror du? Är det din självkänsla som är låg? Tror du inte att du klarar dig själv, ensam? I så fall kanske det är något du kan jobba med att förbättra, oavsett vad som händer i din relation!
Lite tankar, bara. Hoppas att du hittar ett konstruktivt sätt att klara din jobbiga situation, nu!