Du som blev kär när någon av er var gift

Tack så väldigt och jag önskar dig detsamma!

Jag (kvinna) blev kär i min bästa killkompis när jag var gift. Jag och maken hade hus, djur, endast gemensamma kompisar osv. Han var världens finaste människa, vilket gjorde mig extremt uttråkad, hur sjukt det än låter. Han la även på sig väldigt mycket i vikt och tog aldrig tag i detta, vilket gjorde att bara tanken på sex med honom gjorde mig illamående, mådde alltid jättedåligt dom gångerna jag ?gick med på det? för att vara snäll. Jag bad iallafall honom ta tag i vikten och våga säga ifrån ibland, när jag hade känt så i ca 1,5 år så började jag hänga mer och mer med min bästa killkompis, bland annat eftersom han delade intresset för gym med mig. Han var jävligt självsäker, vältränad och vågade säga emot mig. Jag kände att jag var tvungen att ha honom och sa helt spontant till min man att jag inte ville mer. Sen åkte jag till killkompisen och berättade vad som hänt. Han frågade om det VERKLIGEN var slut och sedan frågade han om jag ville flytta in. Jag tog mina saker och djur och flyttade. Vi har absolut haft våra ups and downs och jag kan tycka att han är totalt dum i huvudet ibland, men jag har aldrig varit såhär kär eller rädd för att förlora någon, och det passar mig bättre än bekvämt och tråkigt. 3 år senare så är jag och ?killkompisen? löjligt kära och har startat bebisverkstad. :)

Fortfarande kompis med exmaken, och tycker fortfarande att han är världens finaste människa och önskar honom allt gott, men han var inte rätt för mig. Det tog lång tid för mig att släppa ångesten över att ha sårat honom så grovt (han blev så deppig att han var självmordsbenägen) men idag säger han också att det var bäst såhär och han har haft en del flickvänner efter mig. :)

Varför tar du för givet att alla som blivit kära i någon när man varit upptagen har agerat på det? Jag tror väldigt många får känslor för andra någon gång i livet men långt ifrån alla väljer ju att agera på det?

Jag har inte upplevt det du frågar efter ts, men en närstående till mig har.
Och när det började hetta till mellan henne och mannen så krävde hon att få hustruns tillåtelse för att ens fika med honom, 
Dom levde i en polygam relation inom äktenskapet men hon ville höra det direkt från frun.
Dom inledde en polyrelation på tre.
Sen sprack äktenskapet mellan frun och mannen och nu är det bara min närstående och mannen kvar som lever som sambos. 
Så kan det också gå. 

Nja, alltså, jag håller helt med dig om att det är helt ok att lämna ett förhållande, men att "det skulle vara ytterst få som lämnar utan att det gör förtvivlat ont" är väl att ta i?

Jag tycker snarare mig se att den som lämnar oftast har huvudet bland molnen och svävar på rosa moln pga av den nya förälskelsen och det är långt ifrån alla som öht bryr sig ett skvatt över vad deras partner känner utan tänker enbart på sina egna känslor. Hur många har inte lämnat för att prova grönare gräs för att sen inse att gräset inte var så grönt som man trodde?

Visst ska man vara försiktigt med att döma, men man bör nog vara lika försiktigt med att generalisera.

Jag hade en relation med en kollega i nästan två år. Vi var störtkära som tonåringar och  diskutera länge hur det skulle funka rent praktiskt att separera med våra respektive och flytta ihop. Jag valde tillslut att avbryta det hela och prata med min man om det. Han förlät mig och vi fick en nystart i vårt äktenskap. Det som gjorde att jag backa var att jag inte fick ihop det, vi bor i olika kommuner med skolbarn och ingen ville offra sina barns uppväxt.  Jag valde att sluta på mitt jobb och lämna den delen av mitt liv och starta om på nytt med min make. Min man är en fantastik person, väldigt snäll, omsorgsfull och romantisk. Men trotts det så tänker jag på min "älskare" minst 1g om dagen, trotts att det gått över 3år sedan vi avslutade. Jag vet inte om jag ångrar mitt beslut, jag har en fantastisk man och ett fint liv ihop med honom, men jag var kär i den andra. Jag intalar mig att kärleken/förälskelsen avtar, vad är det värt då? Jag önska att jag kunde raderat den delen av mitt liv så att jag aldrig behövt fundera över -tänk om.

Låter jobbigt. Träffades ni något på fritiden? Klart att det måste vara svårt att komma över någon du var kär i och träffade så länge..

Nej, han hörde av sig på sms och telefon några gånger efter att jag avslutade. Bland dom sista messen var att han ville satsa livet med mig, han vill inte mista det vi har hans enda kärlek och tänker på mig jämt. Men jag bad honom att inte höra av sig mer så att vi båda kunde gå vidare. Men visst tänker jag och hoppas att han bara ska dyka upp här hos mig och säga vad han känner. Min syster har träffat på honom några gånger i affären och då har hon sagt att han ät väldigt frågvis och vill veta allt, vad jag gör, om jag fortfarande är i relation om jag är lycklig osv.

Jag och min man träffades när vi båda var i andra förhållanden. Jag var gift och han var sambo. Det började med att vi träffades genom våra barns aktiviteter. Vi hade så otroligt kul ihop och hittade på mer och mer saker tillsammans med barnen. Våra respektive var aldrig intresserade av att vara med och satt hellre hemma och tråkade.

Känslor utvecklades och efter ytterligare ca 6 månader så kysste han mig och vi pratade ut om känslor och framtid. Ingen av oss hade ett sunt förhållande och jag lämnade min man på en gång medan han inte lyckades få en lägenhet. Men efter ca 3 månader satt jag ner foten och sa att jag tänker inte fortsätta att träffas så länge han inte har flyttat ifrån hans dåvarande sambo. En timma senare stod han med sina tillhörigheter utanför min dörr och det var 4 år sedan. Nu är vi gifta och har ett barn tillsammans. Han är min stora kärlek och jag kan med säkerhet säga att jag aldrig kommer lämna honom eller vara otrogen. Att det skulle finnas någon slags regel på att man skulle vara otrogen igen om man är i ett förhållande som började med otrohet är bullshit.

Nej det är inte alls bullshit för det bevisar att man hanterade missnöje över sitt förhållande genom att hellre gå bakom ryggen på sin partner än genom genom ärlighet. Det bevisar att när det kommer till kritan så ljuger man och smusslar hellre än lägger alla korten på bordet och ta en jobbig fajt.

Så det enda eran lycka bevisar är att ni är trogna så länge allt funkar som det ska och ni är nöjda, vad som händer den dagen ni inte är lika nöjda längre lär visa sig, men risken att man hanterar missnöjet på precis samma sätt som ni gjorde sist är ganska stor jämfört med en person som hanterat det på ett ärligare sätt i tidigare förhållanden.

Så JA faktiskt ligger det ganska mycket i "en gång otrogen alltid otrogen" eftersom otrohet handlar mycket om hur man hanterar olika situationer och vem som är trogen eller inte visar sig inte förrän man ställs inför en sån situation.

Fast ibland har man faktiskt pratat ut om problem redan och år senare är det fortfarande inget som har förändrats eller förbättrats. Man måste inse att man inte kan lösa alla relationsproblem, och man är okompatibla.. jag tror snarare att de som får känslor för andra och till slut går vidare med dem är såna som har försökt för länge, stannat för länge, inte insett att läget var kört.

Det du kommenterade är över 6 år gammalt så den personen kan ha hunnit upprepa historien igen.
Eller inte.

Dock ger jag dig fel i "en gång otrogen, alltid otrogen". I mitt 60+ år gamla liv har jag varit otrogen en gång för över 30 år sedan. 
Inget jag någonsin kommer att göra igen. Oavsett om du tror det eller ej.

Folk som däremot är otrogna lite här och där, de kommer högst sannolikt inte att sluta med beteendet. Fast omöjligt är det inte.

Håller 100 % med.

Har nu 30 år och barn med "älskerinnan", aldrig varit otrogen med henne.

Blev kär i min chef vare sig hon eller jag var gift men hon var småbarnsmamma och bidde så klart med fadern.
Min chef vad ett år yngre än mig, det ända som hände är på att på två konferens resor grovhånglade vi och hade lite oralsex. Vi fick reda på att vi inte var de enda som hade tillfredsställt varandra. Min chef och hennes sambo hade ett rätt så öppet förhållande men samlag med någon annan var inte okey.