Är man misslyckad?

De flesta kvinnor som väljer att lämna gör det inte av otrohet, en inte helt ovanlig orsak är att de har tröttnat på att stå för hela maekservicen själv och på att deras man inte gör något för deras gemensamma hem utan att bli påmind

Tack, då vet jag det. Förstår dock inte vad det har med mitt inlägg och mig att göra.

Jag tror det hade att göra med att du lade över allt på kvinnan, dvs att du inte verkar se att du själv kan påverka om din kvinna ska stanna eller ej. Man är två i ett förhållande.

Nej, det är inte en mans enda uppgift här i livet. Man har ett ansvar mot sig själv också, tycker jag, att leva ett liv man trivs med med drömmar och mål. Familj och barn måste såklart vara prio ett, men det behöver inte betyda att man prompt måste leva kvar i kärnfamiljen till varje pris. Dessutom är det inte bara mannen som ska vara den som håller ihop familjen, det är lika mycket kvinnans ansvar. Med det sagt så är det jag som nu lämnar min man eftersom han är helt hopplös att leva med. Jag vet dock om mina egna brister och kommer jobba på dem framöver.

Jag har aldrig lagt över allt ansvar på en kvinna i en relation, det är något du själv tolkat in.

Tack, det är exakt vad jag tänkte. Han lade över allt på kvinnan. Fast då är det ett misslyckande, att den andra inte känner sig sedd och tas för given.

Jag känner så i alla fall..... Gjorde "rätt" enligt de regler som gäller på denna sidan: hade en lång relation innan barnen, och valde en snäll man. Trots detta så orkade jag inte stå ut med att bara vara vänner i en relation där vi efter massor av år hade olika mål kring hur livet ska levas. Jag lämnade för min skull - inte p.g.a misshandel eller för att (de relativt stora) barnen skulle slippa bråk. För vi bråkade aldrig. Jag hade ingen giltig anledning.

Känner mig som en usel och misslyckad människa som aldrig kommer kunna bli glad igen. Önskar att livet kunde dras tillbaka och jag kunde fixat problemen i tid....

Så du läser ett konstigt uttalande och genast är det vad du tycker?

Hur man tagit hand om sitt förhållande. Klarar man inte av att vara trogen så är man misslyckad t ex.

Om problemet ligger i att man inte klarat av pressen som småbarnsåren faktiskt innebär då? Att man visserligen är en bra förälder men att man inte räcker till åt sin partner och att relationen blivit lidande för att sen gå i kras. Är man misslyckad då? För det är så min situation ser ut. Nej jag var inte otrogen en enda gång. Inte ens mikrootrogen

Man har ju misslyckats med att hålla ihop, men lyckats med att hitta en lösning på de problem som fanns i relationen.

Jag tänker att facit inte infinner sig omedelbart. Kanske man efter skilsmässan blir en bättre människa och hittar lycka och kärlek på annat håll. Då har man ju verkligen lyckats i livet.

Eller också så kanske man blir bitter och börja supa ihjäl sig. Det får nog sägas vara ett misslyckande.

Jag tycker det kan vara viktigt att se det som en motgång i den meningen att man  behöver analysera vad man själv kunde ha gjort för att inte försätta sig i den situationen som uppkom. Detta för att lära inför framtiden så att man undviker att göra samma typ av misstag igen.

Motgångar har ju den fördelen att de kan sporra en till att revanschera sig och bli bättre, starkare och visare.