Lämna partner pga otillfredställande sex?

En sak till.

Nä det är väldigt få män som skulle släppa sin fru att ha sex med någon annan. Här på familjeliv är det samma 10-tal personer som skriver om deras älskare vilket får ett helt forum att tro att det är normalt med polyamorösa relationer. Kanske är det ett generationsskifte men den största anledningen till att jag tror att du tror att fallet är så är troligtvis för att du själv håller på med sex utanför relationen. Spola bak tiden några år så var det sällan man föreslog öppna relationer. Dessutom så vill dessa männen vara med och titta när frun knullar nån annan. Det är för männens egna fantasier som de ger sin tillåtelse. Och för att kvinnan i regel hade sagt nej, jag är nöjd som det är och behöver inte ha sex för sexets skull.

Kvinnan är starkare idag. Vi kan säga ifrån, vi kan lämna, vi kan ställa krav.

Du poängterar ju oxå samma sak som jag fast med andra ordval.

Har du nånsin hört att kvinnor kan ha sex med vem som helst? Eller en snabb slick på wc? Det har inte jag. Däremot att en man kan ha sex för att en ?fitta har inget ansikte?. Eller en snabb BJ på wc.

När det gäller kvinnor (ja jag själv tex) hade ONS i min ungdom utan att känna något för killen. Men det berodde enbart på alkohol och att jag ville ha närheten. Hoppades innerst inne att han skulle be om mitt nr oxå. Nu är detta 20år sedan. Min generation är kanske annorlunda än din. Vet inte hur gammal du är. Det jag skriver baseras på egen erfarenhet.

Ja, vad ska jag säga? Det är bar att konstatera att jag har dragit en nitlott i fråga om framtida sexliv.

Om jag inte skiljer mig. Och det tar verkligen emot.

Men varför ska jag anse mig ha rätt till ett sexliv? Det är trots allt ett lyxproblem. Som vit svensk man är jag ju redan så otroligt privilegierad att den detaljen är något som jag bara får tugga i mig. Jag har ett bra jobb, en fin familj och släkt, hus att bo i och inga stora skulder. Vad mer kan man begära? (OBS!, ej ironi!)

Ja, vad ska jag säga? Det är bar att konstatera att jag har dragit en nitlott i fråga om framtida sexliv.

Om jag inte skiljer mig. Och det tar verkligen emot.

Men varför ska jag anse mig ha rätt till ett sexliv? Det är trots allt ett lyxproblem. Som vit svensk man är jag ju redan så otroligt privilegierad att den detaljen är något som jag bara får tugga i mig. Jag har ett bra jobb, en fin familj och släkt, hus att bo i och inga stora skulder. Vad mer kan man begära? (OBS!, ej ironi!)

Och för att möta den sortens argument i förväg så: nej, hon har aldrig dragit det största lasset i vårt hem. Vi delar bra på sysslorna inomhus och jag gör i princip allt utomhus dessutom. Hon ägnar sig däremot åt sina hundar, som är hennes intresse, så en större andel av det gemensamma ligger definitivt på mig.

Och några har skrivit om att uppvakta henne på olika sätt för att få henne att känna sig mer uppskattad och på så sätt tända hennes begär. Det här är egentligen en ganska intressant sak. Vi är ju iofs alla olika och uppskattar olika saker, men varför ska kvinnor få blommor och vin för att de ska klara av att känna känslor för sina män? Om jag är omhändertagande genom praktiska handlingar som att serva, tvätta och byta däck på hennes bil, tar fullt ansvar i hushållsarbete osv., är inte det en minst lika bra sak att göra för att väcka en partners känslor?

Jag ser det här med uppvaktande som går enkelriktat från en man till en kvinna som uttryck för en förlegad kvinnosyn och inget som hör dagens samhälle till. Det är bådas ansvar att visa varandra uppskattning. Jag minns inte att hon nånsin har haft en tanke på att jag behöver nåt slags bevis på att hon uppskattar mig. Då skulle hon t.ex. ha kommit hem med en flaska whisky till mig, för det vet hon att jag skulle uppskatta, men det har aldrig hänt. Däremot har jag faktiskt köpt både blommor och presenter åt henne, på t.ex. vår bröllopsdag, något som hon aldrig har gjort.

Det verkar som att så mycket av det sociala spelet i en relation handlar om att mannen ska anstränga sig på olika symboliska sätt för att bevisa för kvinnan att han älskar, respekterar och uppskattar henne medan kvinnan aldrig har dessa förväntningar på sig. Det är en självklarhet att hon uppskattar mannen, eller åtminstone tolererar honom, bara genom det faktum att hon stannar i relationen.

Det finns en annan faktor också som påverkar hennes sexualitet. Vi har ju som sagt diskuterat detta mycket eftersom hennes lust till sex har växlat så mycket genom åren. Det mest framträdande var ju att vi hade så mycket mer inspirerat och varierat sex de första 3-4 åren och sen har det aldrig nått upp dit igen.

Faktum är att det sen föll till nästan ingenting och så har det varit variationer från den nivån upp till hyfsat bra några få gånger under åren. Vi hade en kris när jag i princip hade bestämt mig för att ta ut skilsmässa och när jag förde det på tal så var det som att vända på en hand och hon fick plötsligt tillbaka sin lust och vi hade under en period nästan lika mycket sex som i början och det var hon som tog initiativet och det var inte bara att vi hade sex ofta utan det var också mycket bättre, alltså hon var mycket mer aktiv. Så jag bestämde mig för att stanna och hoppades på att det skulle vara bättre i fortsättningen. Detta var för c:a 10 år sedan.

Men sen dalade även detta tillbaka till en lägre nivå som alltså nu blivit rena istiden efter klimakteriet. Jag tror inte att vi nånsin ska ha nåt sexliv att tala om igen. Då, tidigare, när vi gick i terapi, så sa hon att hon tidigare i sitt liv fungerat likadant och "gått ner i sexuell dvala". Det är som att hon inte har nåt intresse för sex när vardagen går i sina rutiner. Alltså inte för att det är dåligt i relationen utan även när hon mår bra. Det är så hon beskriver det själv. Min tolkning är att hon inte har nåt behov av sex om det inte "har nåt syfte" som att få ett förhållande till stånd eller skaffa barn eller för att avvärja en kris etc. Hon behöver nåt omvälvande, nåt positivt eller negativt, för att väcka det sexuella djuret inom sig.

Så nu, i kombination med hormonella förändringar i samband med klimakteriet, så har hennes sexualitet slutgiltigt dött, helt enkelt. Jag har väl vetat detta innerst inne men hoppet är det sista som överger människan och jag har väl inte velat se det. Nu har hon gått in rollen som mormor och hennes barnbarn är det som är det viktiga och som hon fokuserar på.

Hej, jag läste precis ditt inlägg och jag slås av ett par saker. För det första, jag får uppfattningen att du är en helt fantastisk man. Du verkar lyhörd och förnuftig, reflekterande och klok. Din kärlek för din fru lyser starkt igenom du är utöver allt detta välsignad med en ypperlig förmåga att uttrycka dig i skrift vilket gör att man får en sån stark känsla för det du beskriver. Jag ville börja med att skriva det.

Själv är jag 28 år gammal, en lillgammal själ som redan varit gift i fem år och grubblar mycket. Jag känner igen mig i det du skriver men åt andra hållet. Jag vill ge dig ett litet råd. Ta en period nu framöver då du endast tar i henne lätt, smeker henne på kinden, stryker bort håret från hennes ansikte, kramar henne kärleksfullt men framförallt kravlöst! Gör det ett tag och invänta henne. Den hormonella rubbningen är så pass stor när man kommer i klimakteriet att allt möjligt kan hända i en kvinnas fysik, för att inte tala om den psykiska delen. Låt henne ta denna tiden att anpassa sig till sin nya kropp, för jag kan endast föreställa mig hur tungt det måste vara. Ge henne den chansen, och för sedan en öppen och ärlig dialog med henne. Ni kanske kan testa något nytt ihop? Kanske kan ni ha sex utomhus där det inte är så rutinmässigt eller bekvämt? Det kanske skulle kunna tända en gnista?

Bjud ut henne på dejter, uppvakta och gör verkligen ditt yttersta med vetskapen om att hon HAR hormonella rubbningar just det. Kan det vara så att något annat gnager i henne? Fråga henne vad hon behöver. Jag får uppfattningen att du redan gör allt detta men jag vill ändå uppmana dig till att fortsätta med det. Det viktiga här är att inte skuldbelägga eller sätta press för jag vet av egen erfarenhet att det sätter griller i huvudet och gör det ännu jobbigare. Rör på er ihop, motionera och få upp flåset på andra sätt. Det gör även att endorfinerna kickar in och suget ökar.

En sista sak jag tänker och vill säga är att jag utifrån det jag läser om dig ändå vill gissa att du inte kommer göra något förhastat. Jag tror verkligen på att du är en fin man och jag tror att du oavsett vilken väg du hamnar på kommer nå lyckan igen. Alla förtjänar vi det ??

Stort lycka till!