Anonym (Förstörd)

Äldre 29 Oct 21:27

143 svar

Ett mer neutralt ord än ”bonusbarn”??

Hej..

Jag är för tiotusende gången helt förintad av min bonusdotters mamma. Bonusdottern tar med så extremt mycket elakheter till oss varannan vecka och vill ju helst bara byta ut mig till sin riktiga mamma.

Jag försöker att se henne som ett offer i allt och upplever inte att jag inte lyckas behandla henne bra. Så jag behöver inte få skäll för det.

MEN.. hon är definitivt ingen ?BONUS? i mitt liv utan det som tär på mig mest.

Vad kallar ni era ?bonusar??

(Det bästa jag kommer på är att kalla henne min sambos dotter).

Brumma

Äldre 1 Nov 07:23

#131

Anonym (JK) skrev 2019-10-31 21:05:16 följande:

Ja, tänk, om ändå alla ville göra så. Varför inte. Gärna för mig. Men tror du att alla har uttryck för alla sina nivåer av graderingar. Och ärligt talat, jag tycker att det här med "bonus", blir inte det lite väl mycket gradering på barn, "du är bonus och du är min vanliga skitunge som jag måste dras med". Nej, skämt åsido, men jag tycker det är så jävla tillgjort att säga "bonus" så jag har lite svårt för det.

Men visst, då önskar jag att alla som tänker efter lite börjar skriva så som de själva känner pch inte efter nån mall som upprättades undet en våg på åttiotalet då vi skulle kvinnor skulle pressas att se sina mäns avkommor som om de vore sina egna barn. (Annars vore de ju som Hans och Gretas föräldrar, ve och fasa.)

Man kan ju börja någonstans.

Har aldrig förstått varför kvinnor som tydligt visar i sin text att de ogillar sin partners barn kallar dem bonusbarn, fast när jag tänker efter är det rätt ofta de skriver "min sambos barn sedan tidigare" ...

Jag skriver redan som jag känner.. styvbarn har för mig en negativ klang (har dock insikt i att det är min högst personliga känsla, när andra använder det brukar det vara i neutrala eller positiva sammanhang). Plastbarn (som det kallades på 80talet där jag växte upp) känns bara löjligt. Och eftersom jag sett min mans dotter som en bonus redan flrsta gången han berättade om henne, förövrigt samma kväll som jag träffade honom, så är det ett naturligt ordval här på FL.

Möter även mkt sällan åsikten att man ska se sin partners barn som sin egen, några få högröstade individer här på FL. Precis som jag mkt sällan möter åsikten att man ser sin partners barn som värsta sortens ungar, förutom av några andra högröstade individer här på FL..

De flesta (i den riktiga världen) inser nog att det ofta är komplicerade situationer när man skall få ihop två familjer, komma överens med ex osv. Ibland går det bra, ibland inte. Och hur man skall se sin partners barn är även det högst individuellt - i den riktiga världen. Vilken roll man har/får är ju upp till varje familj att själva bestämma. Det enda JAG anser att man rent allmänt kan förvänta sig av en ny partner är att hon/han behandlar barnet med respekt och inte försöker förstöra relationen mellan barn och förälder. Sedan är det upp till varje förälder/ny partner att välja vad man "kräver". Tex hade jag, av en ny partner, krävt att de behandlade mina barn som familjemedlemmar, hade samma syn på uppfostran som jag och engagerade sig i mina barn. Om vi flyttat ihop..

Jag hade INTE krävt att min partner tog ett lika stort föräldraansvar som jag eller helt anpassade sig efter oss.

Brumma

Äldre 1 Nov 07:24

#132

Anonym (också) skrev 2019-10-31 22:08:34 följande:

Minusunge

Snarare en negativ klang, om man nu skall hitta ett neutralt ord..

Och det var väl grejen? ;)

Anonym (JK)

Äldre 1 Nov 11:23

#133

Brumma skrev 2019-11-01 07:23:29 följande:

Man kan ju börja någonstans.

Har aldrig förstått varför kvinnor som tydligt visar i sin text att de ogillar sin partners barn kallar dem bonusbarn, fast när jag tänker efter är det rätt ofta de skriver "min sambos barn sedan tidigare" ...

Jag skriver redan som jag känner.. styvbarn har för mig en negativ klang (har dock insikt i att det är min högst personliga känsla, när andra använder det brukar det vara i neutrala eller positiva sammanhang). Plastbarn (som det kallades på 80talet där jag växte upp) känns bara löjligt. Och eftersom jag sett min mans dotter som en bonus redan flrsta gången han berättade om henne, förövrigt samma kväll som jag träffade honom, så är det ett naturligt ordval här på FL.

Möter även mkt sällan åsikten att man ska se sin partners barn som sin egen, några få högröstade individer här på FL. Precis som jag mkt sällan möter åsikten att man ser sin partners barn som värsta sortens ungar, förutom av några andra högröstade individer här på FL..

De flesta (i den riktiga världen) inser nog att det ofta är komplicerade situationer när man skall få ihop två familjer, komma överens med ex osv. Ibland går det bra, ibland inte. Och hur man skall se sin partners barn är även det högst individuellt - i den riktiga världen. Vilken roll man har/får är ju upp till varje familj att själva bestämma. Det enda JAG anser att man rent allmänt kan förvänta sig av en ny partner är att hon/han behandlar barnet med respekt och inte försöker förstöra relationen mellan barn och förälder. Sedan är det upp till varje förälder/ny partner att välja vad man "kräver". Tex hade jag, av en ny partner, krävt att de behandlade mina barn som familjemedlemmar, hade samma syn på uppfostran som jag och engagerade sig i mina barn. Om vi flyttat ihop..

Jag hade INTE krävt att min partner tog ett lika stort föräldraansvar som jag eller helt anpassade sig efter oss.

Ot, men hur var din partner? Vilka "krav" hade din partner på dig? Jag känner själv att min partner haft orimliga krav på mig. Från början gick jag in i det med en tanke på att hans barn var en bonus, men med tiden fick jag orimliga krav på mig. Så här i efterhand känns tanken på att hans barn skulle leva upp till att vara en bonus onödig och jag hade hellre tagit till mig de svåra sakerna som kan uppstå i ombildade familjer, så att jag hade varit bättre förberedd än att bära på nån slags övertro om hur fint det kan bli.

Anonym (JK)

Äldre 1 Nov 11:55

#134

Brumma skrev 2019-11-01 07:24:36 följande:

Snarare en negativ klang, om man nu skall hitta ett neutralt ord..

Och det var väl grejen? ;)

Malus är ju motsatsen till bonus, inte minus, och plusförälder, plusbarn, då hamnar man på samma konstlade förväntningar igen. De här negativa uttrycken uppstår väl troligtvis som en motreaktion på de orealistiska förväntningar man kan få på styvfamiljen. Jag skulle gärna vilja hitta ett ord som varken är negativ eller positiv, enbart konkret.

Anonym (också)

Äldre 1 Nov 12:05

#135

Anonym (JK) skrev 2019-11-01 11:55:06 följande:

Malus är ju motsatsen till bonus, inte minus, och plusförälder, plusbarn, då hamnar man på samma konstlade förväntningar igen. De här negativa uttrycken uppstår väl troligtvis som en motreaktion på de orealistiska förväntningar man kan få på styvfamiljen. Jag skulle gärna vilja hitta ett ord som varken är negativ eller positiv, enbart konkret.

Innanbarn.

Brumma

Äldre 1 Nov 12:43

#136

Anonym (JK) skrev 2019-11-01 11:23:33 följande:

Ot, men hur var din partner? Vilka "krav" hade din partner på dig? Jag känner själv att min partner haft orimliga krav på mig. Från början gick jag in i det med en tanke på att hans barn var en bonus, men med tiden fick jag orimliga krav på mig. Så här i efterhand känns tanken på att hans barn skulle leva upp till att vara en bonus onödig och jag hade hellre tagit till mig de svåra sakerna som kan uppstå i ombildade familjer, så att jag hade varit bättre förberedd än att bära på nån slags övertro om hur fint det kan bli.

Förlåt för att det blir lite OT, men det är en diskussion som är viktig i funderingar på krav, känslpr, och benämningar ;)

Vilka krav/förväntningar ens partner har är egentligen ointressanta, sålänge de sammanfaller med ens egna. Problemen uppstår ju när man är i olika fas med varandra gällande detta, oavsett om förväntningarna från partnern är för höga eller för låga.

Min mans dotter var bara ett år när jag lärde känna henne och hennes pappas förväntningar på mig (när vi väl blev seriösa, jag och dottern fått en egen relation osv) var att jag delade föräldraansvaret fullt ut med honom. Naturligtvis växte min roll i takt med att jag och dottern llärde känna varandra, jag tog ingen föräldraroll "dag ett" :)

Grejen är, att för mig var ju dessa förväntningarna/kraven helt i fas med mina egna. Min man hade inte kunnat leva med en kvinna som inte självmant tog en föräldraroll, och jag i min tur hade inte kunnat flytta ihop med en man med små barn utan att ges utrymme att ta den rollen.

Kraven var alltså inte orimliga eftersom vi hade samma syn på det.

Jag har vänner som har kraven/förväntningarna på sin nya partner att partnern behandlar barnen med respekt men sedan "plockar russinen ur kakan", dvs engagerar sig på en nivå som känns mer som "extra vuxen", inte tar ansvar för hämtningar på förskola/skola, vabbar, är delaktig i uppfpstran osv. Med en person som har samma krav/förväntningar är ju detta i alldeles rätt nivå - min mans förväntningar hade med en sådan person varit alldeles för höga, och ur min synvinkel hade de å andra sidan varit för låga. Jag hade valt bort en partner där jag inte fått vara fullt engagerad och delat föräldraskapet.

Jag ville ha biologiska (gemensamma) barn, och att tex inte vara fullt delaktig i uppfostran i det äldre barnet hade inte varit aktuellt. Skall barn leva tillsammans, oavsett vilka föräldrar de delar, måste man ha samma synsätt, behandla dem lika osv. Det funkar inte att ha olika regler, att bara en av de vuxna uppfostrar ena barnet medans båda vuxna uppfostrar det andra barnet. Enligt min åsikt då :D Som självklart är bara min och inte universell :)

Om din partner har högre förväntningar på dig än vad du har gällande din roll så är det ju er kommunikation som behövs förändras. För hans "krav" är ju inte för höga, de är bara för höga för dig. Ni behöver prata, och ni båda måste fundera på vad ni kan ändra i era respektive förväntningar, åtaganden och krav. Kan ni leva med varandra? För antingen får ni komma fram till en gemensam kompromiss ni båda mår bra i, eller så kommer en av er hela tiden må dåligt av att ni vill olika saker.

Brumma

Äldre 1 Nov 12:45

#137

Anonym (JK) skrev 2019-11-01 11:55:06 följande:

Malus är ju motsatsen till bonus, inte minus, och plusförälder, plusbarn, då hamnar man på samma konstlade förväntningar igen. De här negativa uttrycken uppstår väl troligtvis som en motreaktion på de orealistiska förväntningar man kan få på styvfamiljen. Jag skulle gärna vilja hitta ett ord som varken är negativ eller positiv, enbart konkret.

Jo, jag har förstått det. Därav mitt påpekande att minusbarn har en negativ klang..

Anonym (JK)

Äldre 1 Nov 13:29

#138

Brumma skrev 2019-11-01 12:43:40 följande:

Förlåt för att det blir lite OT, men det är en diskussion som är viktig i funderingar på krav, känslpr, och benämningar ;)

Vilka krav/förväntningar ens partner har är egentligen ointressanta, sålänge de sammanfaller med ens egna. Problemen uppstår ju när man är i olika fas med varandra gällande detta, oavsett om förväntningarna från partnern är för höga eller för låga.

Min mans dotter var bara ett år när jag lärde känna henne och hennes pappas förväntningar på mig (när vi väl blev seriösa, jag och dottern fått en egen relation osv) var att jag delade föräldraansvaret fullt ut med honom. Naturligtvis växte min roll i takt med att jag och dottern llärde känna varandra, jag tog ingen föräldraroll "dag ett" :)

Grejen är, att för mig var ju dessa förväntningarna/kraven helt i fas med mina egna. Min man hade inte kunnat leva med en kvinna som inte självmant tog en föräldraroll, och jag i min tur hade inte kunnat flytta ihop med en man med små barn utan att ges utrymme att ta den rollen.

Kraven var alltså inte orimliga eftersom vi hade samma syn på det.

Jag har vänner som har kraven/förväntningarna på sin nya partner att partnern behandlar barnen med respekt men sedan "plockar russinen ur kakan", dvs engagerar sig på en nivå som känns mer som "extra vuxen", inte tar ansvar för hämtningar på förskola/skola, vabbar, är delaktig i uppfpstran osv. Med en person som har samma krav/förväntningar är ju detta i alldeles rätt nivå - min mans förväntningar hade med en sådan person varit alldeles för höga, och ur min synvinkel hade de å andra sidan varit för låga. Jag hade valt bort en partner där jag inte fått vara fullt engagerad och delat föräldraskapet.

Jag ville ha biologiska (gemensamma) barn, och att tex inte vara fullt delaktig i uppfostran i det äldre barnet hade inte varit aktuellt. Skall barn leva tillsammans, oavsett vilka föräldrar de delar, måste man ha samma synsätt, behandla dem lika osv. Det funkar inte att ha olika regler, att bara en av de vuxna uppfostrar ena barnet medans båda vuxna uppfostrar det andra barnet. Enligt min åsikt då :D Som självklart är bara min och inte universell :)

Om din partner har högre förväntningar på dig än vad du har gällande din roll så är det ju er kommunikation som behövs förändras. För hans "krav" är ju inte för höga, de är bara för höga för dig. Ni behöver prata, och ni båda måste fundera på vad ni kan ändra i era respektive förväntningar, åtaganden och krav. Kan ni leva med varandra? För antingen får ni komma fram till en gemensam kompromiss ni båda mår bra i, eller så kommer en av er hela tiden må dåligt av att ni vill olika saker.

Jag håller med dig: det är en jätteviktig diskussion.

Jag vill gå helt emot dig om huruvida partnerns krav är intressanta. Så länge allt funkar så brukar det inte finnas ett behov, men så fort det inte fungerar så faller det tillbaka på vilka krav och förväntningar som finns. Du kan jämföra med vilken arbetsplats som helst. Trivs du på din arbetsplats så tänker du inte så mycket på vad chefen gör, men så fort något inte stämmer så vet du vem det är som är ansvarig.
Det som jag tycker är viktigt att framhålla här är att det inte är alla stackars styvmammor, kvinnor som blivit ihop med en man som har barn sen tidigare, som ska ta på sig någon slags bild av att de är den elaka styvmodern utan de behöver lämna över ansvaret där det hör hemma, nämligen hos barnets förälder, den som har ansvaret att hålla ihop alla medlemmar, den som valt att skaffa barn, och den som valt att ta in en person till i sin konstellation. Han har ansvaret. Hon också, om det är en kvinna med barn sen tidigare och som väljer att ta in en ny partner, men kvinnor tror jag generellt har en större ansvarskänsla för att se till att deras barn "sköter sig" och att se till att alla trivs. När det är en manlig förälder med barn sen tidigare tror jag att de tenderar att vilja lämna över det ansvaret till den nya partnern, hon som är så bra på att vara social.

Brumma

Äldre 1 Nov 21:31

#139

Anonym (JK) skrev 2019-11-01 13:29:03 följande:

Jag håller med dig: det är en jätteviktig diskussion.

Jag vill gå helt emot dig om huruvida partnerns krav är intressanta. Så länge allt funkar så brukar det inte finnas ett behov, men så fort det inte fungerar så faller det tillbaka på vilka krav och förväntningar som finns. Du kan jämföra med vilken arbetsplats som helst. Trivs du på din arbetsplats så tänker du inte så mycket på vad chefen gör, men så fort något inte stämmer så vet du vem det är som är ansvarig.

Det som jag tycker är viktigt att framhålla här är att det inte är alla stackars styvmammor, kvinnor som blivit ihop med en man som har barn sen tidigare, som ska ta på sig någon slags bild av att de är den elaka styvmodern utan de behöver lämna över ansvaret där det hör hemma, nämligen hos barnets förälder, den som har ansvaret att hålla ihop alla medlemmar, den som valt att skaffa barn, och den som valt att ta in en person till i sin konstellation. Han har ansvaret. Hon också, om det är en kvinna med barn sen tidigare och som väljer att ta in en ny partner, men kvinnor tror jag generellt har en större ansvarskänsla för att se till att deras barn "sköter sig" och att se till att alla trivs. När det är en manlig förälder med barn sen tidigare tror jag att de tenderar att vilja lämna över det ansvaret till den nya partnern, hon som är så bra på att vara social.

Håller inte med om att det går att jämföra med en arbetsplats - i en relation är alla parter ansvariga för att det skall fungera, och skylla på att partnern har andra förväntningar än en själv och lägga ansvaret på partnern, ja det är ju bara att själv frånsäga sig ansvaret för både sin relation och sitt liv. Man får kommunicera, ställa motkrav osv. Inte bara luta sig tillbaka, släppa ansvaret och kunna skylla på någon annan..

Föräldern har det övergripande ansvaret att introducera sin nya partner för sitt barn på ett bra sätt, ge dem förutsättningarna för en bra relation, stötta båda. Men ANSVARET för en relation mellan två människor kan knappast sedan läggas på en tredje part. Den nya får ta ett eget ansvar för att relationen till barnet fungerar.

Och båda vuxna har LIKA STORT ansvar för DERAS relation. För att förväntningarna på varandra, på livet tillsammans som vuxna, samt livet tillsammams med ngn annans barn är förväntningar alla parter mår bra av. Precis som i alla relationer..

Trivs du inte med de krav din partner har - ställ motkrav. Sluta ställa upp på sådant du inte mår bra av. Likadant i alla relationer, oavsett om det dinns barn med i bilden eller inte.

Ess

Äldre 2 Nov 00:17

#142

Passar det inte att komma som gäster så går det alldeles utmärkt att hålla sig borta. Jag vet vilket jag föredrar i alla fall...,

Ess

Äldre 2 Nov 09:33

#141

Brumma skrev 2019-11-01 21:31:41 följande:

Föräldern har det övergripande ansvaret att introducera sin nya partner för sitt barn på ett bra sätt, ge dem förutsättningarna för en bra relation, stötta båda. Men ANSVARET för en relation mellan två människor kan knappast sedan läggas på en tredje part. Den nya får ta ett eget ansvar för att relationen till barnet fungerar.

Men sen kan inte föräldern komma och klaga om barnet och partnern struntar i varann, vilket man läst i vissa trådar här på forumet. Det krävs nog kontinuerlig teambuilding för att få ihop personerna någotsånär.
Lämnar han över ansvaret för deras relation så får han också finna sig i att de kanske inte matchar och väljer att ha så lite kontakt med varann som möjligt.

Om man ser till hur jag valt så har jag insett att vi inte har något gemensamt och inte matchar alls, så jag har valt att ha så lite kontakt det går. Nu funkar det ju lättare när de är vuxna, för då kan man välja bort varann på ett annat sätt än när de kommer på umgänge. Det gnisslade rätt rejält under umgängena kan jag säga, i alla fall när jag lärt känna dem.
Om det hjälpt med teambuilding här vet jag faktiskt inte eftersom vi stod och står väldigt långt från varann. Risken är stor att det ökat sprickan ännu mer om vi tvingats till samarbete.

Brumma

Äldre 2 Nov 11:40

#142

Ess skrev 2019-11-02 09:33:54 följande:

Men sen kan inte föräldern komma och klaga om barnet och partnern struntar i varann, vilket man läst i vissa trådar här på forumet. Det krävs nog kontinuerlig teambuilding för att få ihop personerna någotsånär.

Lämnar han över ansvaret för deras relation så får han också finna sig i att de kanske inte matchar och väljer att ha så lite kontakt med varann som möjligt.

Om man ser till hur jag valt så har jag insett att vi inte har något gemensamt och inte matchar alls, så jag har valt att ha så lite kontakt det går. Nu funkar det ju lättare när de är vuxna, för då kan man välja bort varann på ett annat sätt än när de kommer på umgänge. Det gnisslade rätt rejält under umgängena kan jag säga, i alla fall när jag lärt känna dem.

Om det hjälpt med teambuilding här vet jag faktiskt inte eftersom vi stod och står väldigt långt från varann. Risken är stor att det ökat sprickan ännu mer om vi tvingats till samarbete.

Klart föräldern kan klaga. Om den nya partnern kan klaga på förväntningar och beteende från föräldern så kan förälderm självklart göra likadant. Då får man kommunicera och har man inte samma syn på det får man fundera över om man är villig att rucka på sina förväntningar.

Jag hade inte blivit kvar hos min man om jag inte klickat med dottern. Hade jag träffat en ny idag hade han inte blivit kvar om han inte klickat med mina barn.

Teambuilding absolut, som jag skrev bör föräldern ge förutsättningar till en bra relation, stötta både barn och partner. Dvs INTE lämna vind för våg (har aldrig påstått ngt sådant), men inte heller vara den som tar ansvaret för en annan persons engagemang. Underlätta, bygga en gemensam plattform, men inte ta det fulla ansvaret. Vuxna männiakor får ta sitt eget ansvar.

Hade min partner och mina barn stått så långt ifrån varandra hade jag fått vara särbo tills barnen flyttat ut. De skall inte behöva ha en person i sitt hem som ogillar dem. Men visst är det skillnad på små barn och äldre tonåringar.

Ess

Äldre 2 Nov 16:10

#143

Brumma skrev 2019-11-02 11:40:06 följande:

Klart föräldern kan klaga. Om den nya partnern kan klaga på förväntningar och beteende från föräldern så kan förälderm självklart göra likadant. Då får man kommunicera och har man inte samma syn på det får man fundera över om man är villig att rucka på sina förväntningar.

Jag hade inte blivit kvar hos min man om jag inte klickat med dottern. Hade jag träffat en ny idag hade han inte blivit kvar om han inte klickat med mina barn.

Teambuilding absolut, som jag skrev bör föräldern ge förutsättningar till en bra relation, stötta både barn och partner. Dvs INTE lämna vind för våg (har aldrig påstått ngt sådant), men inte heller vara den som tar ansvaret för en annan persons engagemang. Underlätta, bygga en gemensam plattform, men inte ta det fulla ansvaret. Vuxna männiakor får ta sitt eget ansvar.

Hade min partner och mina barn stått så långt ifrån varandra hade jag fått vara särbo tills barnen flyttat ut. De skall inte behöva ha en person i sitt hem som ogillar dem. Men visst är det skillnad på små barn och äldre tonåringar.

Jag anser att föräldern har det största ansvaret för att få ihop partner och barn, ser han att något skär sig så bör han gå in och ta tag i det innan det eskalerar. För har det väl skurit sig så är det svårt om än inte omöjligt att få rätt på relationerna igen.

Blir jag själv så kommer jag välja att bo ensam, för jag kommer aldrig vilja ha andras ungar i samma bostad som jag själv. Även om det gäller vuxna ungar så kommer jag hellre att va särbo. Men vuxna barn är lättare att välja bort om man inte gillar dem, är man dessutom särbo så behöver man aldrig träffa dem om man inte vill.
Mot mina egna så förväntar jag mig normal artighet när/om de träffas, annars är han fri att välja bort att umgås med dem.
Jag har inget intresse av att leka mamma, pappa, barn. Det låter jag andra göra.

Jag har en släkting som maken inte gillar, det lustiga är att hen är precis lika bortskämd och dryg som hans egna ungar....
Men lyckligtvis så behöver man inte älska hela släkten bara för att man lever ihop. Han är fri att välja bort att umgås med min släkting, precis som jag är när det gäller särkullarna.

Ett mer neutralt ord än ”bonusbarn”??

INNEHÅLL