Hur stor del av aktiviteter du gör med ditt barn (0-5 år) är för att du har intresse för aktiviteten??

Lite svår att svara på. Men tex Öppna förskolan. Jag var där massor när jag var föräldraledig med andra barnet. Det var toppen för då kunde äldsta leka, bebisen sov eller kröp runt och jag kunde prata med andra vuxna. Win-win.

Så om jag hittar andra vuxna att umgås med ger aktiviteten mervärde för mig. Annars är det ju enbart för barnets skull men jag kan ju få ut något av att umgås med mitt barn och se barnet ha roligt också. Men det är ju inte aktiviteten jag skulle valt om barnet inte velat/inte funnits/varit äldre.

Jag har varit hemma på heltid med tvillingarna tills de började i skolan. Aktiviteterna var och är ju för barnen oavsett om jag gillar dem eller inte.

För man går ju till samma park trettioelva gånger för barnens skull, en själv kan ju byta varje gång för det blir ju en tristess att se samma sandlåda varje dag.

Sedan blir det ju roligare när barnen intresserar sig för något och man kan göra utflykter, experiment, se filmer, spela osv i den inriktningen intresset flödar åt.
När barnen är glada så blir mamman glad också. Deras glädje är utav intresse för mig.
Mina barn ett hemskt jobbigt intresse och det är smådjur och spindlar så att gå på Skansen-Akvariet och klappa spindel på helgen är ju lite nervpåfrestande för mig men grabbarna älskar det. Det gör vi (tyvärr) alldeles för ofta för min smak.

Men aldrig har vi gått till centrum för att jag ska få ta mig en fika i lugn och ro med någon vän. Bara tanken får mig gråhårig, träffat energiska tvillingar någon gång?
Man Jag gör inte saker som jag vet kommer bli kaos när de tröttnar =)

Tack för svar!

Jag har en kille på två år och vi gör mest sånt som är barnanpassat helt enkelt för att det är smidigast. Jag har inga särskilda grejer för mig ändå just nu så om han vill gräva i sandlådan med sin leksakstraktor i timmar så kan jag leva med det. Jag har även en tonåring som jag kan göra annat med, sånt som att träna, laga mat, gå på bio, som är givande även för mig.

Så jag vet ju att det går över så småningom. Just den här fokus på det lilla barnet-fasen.

För mej känns det rätt naturligt att man gör en hel del enbart för att barnet ska vara glad, nöjd och utvecklas. Även om det innebär att man själv får ut ungefär 0 % nöje av det hela.
Startade tråden pga diskussion då ett av våra barn ville gå på en barngrej och ville fråga en kompis, men fick till svar att de inte skulle gå med eftersom föräldern som hade hand om barnet den dagen "inte var intresserad av aktiviteten".
Vi kom då på att under de år som barnen varit vänner så har den ena föräldern aldrig gått med på något som denne inte har eget intresse av, barnet får följa med föräldern om det är passande att barnet följer med på förälderns aktivitet - men föräldern har aldrig varit med på någon "barnanpassad aktivitet" oavsett om föräldern varit FL med barnet, haft semester, haft helgledigt eller varit ledig på något annat sätt. Om barnet ber om att få göra något så funderar föräldern noga om denne finner eget nöje i aktiviteten och är svaret nej, så går de inte på aktiviteten.
Insåg att jag aldrig träffat någon som varit så kategorisk!

Därför funderade jag på om det var vanligare än jag trodde, att föräldrar inte går på något enbart för barnets skull.
I kombination med att föräldern inte finner något nöje i att träffa andra med barn, så blir det helt enkelt så att barnet inte gör "barnanpassade aktiviteter" tillsammans med sin ena förälder, någonsin.

Ska bli spännande att se hur andra svarar.

Jag inbillar mej också att detta var mer eller mindre standard förr, jag har svårt att se tex en typisk 50-talsfamilj gå iväg på "Babblarna- musikalen" eller "Myriader av världar"- operans babyprojekt. Då var det nog föräldrarnas nöjen som prioriterades och barnen skulle vara snälla och lyda.

På den tiden fick ju barn sällan äta tillsammans med vuxna, vistas i "vardagsrummet" eller överhuvudtaget höras. Eller röra sig fritt i möblerade rum. Så det förekom nog rätt sällan.
Men ja, det ska bli spännande att se om fler svarar!
Som förälder kanske man inte behöver gå med på precis allt. Men den förälder du beskriver som aldrig gör något som barnet vill pga inte intresserad själv, förstår jag inte. Ibland får man väl offra sig, är det inte det som föräldraskapet går ut på litegrann? Saker som man gör med barn och som är för barn gör ju att de växer, får intryck, lär sig nya saker. Sen vartefter (såklart) så kan man väva in sånt man själv gillar och göra det först barnanpassat och sen på en högre nivå. Kanske kan man till slut dela sin hobby och sitt intresse med sina barn?

Ärligt, med min 2,5 åring gör jag nästan 100 % barnanpassat utan att jag själv tycker det är speciellt kul. Varför? För att det som jag är intresserad av är helt omöjligt att göra tillsammans med honom. Han är helt sjövild och väldigt trotsig. Det bästa att göra med honom är att röra sig mellan hemmet, lekparken och möjligen Leos lekland eller såna ställen. Jag älskar att gå på loppisar men han sitter inte still i vagnen (spänner jag fast honom med sele skriker han hela tiden, släpper jag lös honom river han runt och har sönder saker eller försvinner iväg). Så det går helt bort. Jag gillar också att läsa, handarbeta och promenera men det går inte heller av förklarliga skäl. Tur att jag och min man kan turas om. Vi har två större barn också som är 8 och 12 år, med dem kan man göra mer saker som man själv uppskattar. Jag tycker det är roligast med stora barn! Även om den lille är gullig och god.

Sen låter det ju som en märklig förälder om man inte följer med på en barn-aktivitet för att man själv inte är intresserad. För vilken vuxen är på riktigt road av att se Babblarna eller att åka rutschkana i lekparken? Man gör ju det för att se barnet glädjas och att det är lättast att göra sånt som passar barnen. Kan man inte göra det så kanske det är bättre att inte ha egna barn. Det är ju ett val man gör och man får stå ut med det när barnen är små.

Jag barnpassar det jag gillar eller behöver göra. Ska vi till ett köpcenter så väljer vi ett med små lekplatser här och var, så vi kan stanna då och då. Vill vi gå i naturen tar vi en runda som är lagom lång för dottern, eller där hon kan ta med sin cykel. Osv. Sen går vi också på grejer som mest är för dottern, som lekplatser och djurparker men jag blir ju glad av att hon blir glad.

Sen finns det ställen hon säkerligen hade älskat men som vi inte går till eftersom jag verkligen inte är intresserad. Exempelvis öppna förskolan och babysim. Lekland är också ett ställe jag inte gärna går på just nu, hon är för liten att släppa själv eller vilja vara själv, men för stor och snabb för att hinna efter.

Tack till alla som tagit sig tid att skriva och alla 14 som röstat!