Fortsätta leva i förhållande utan sex

Jag skulle gå under utan tillfredsställande sex. Har tillomed lämnat förhållande där det stadigt blev sämre. För mig påverkar det hela livet man har tillsammans om sexet är endera helt dött eller dåligt trots otaliga försök att göra något åt det.

Lämnat äktenskap med barn och villa, eller lämnat särbo utan gemensamma barn?

Jag vill inte bli varannanveckaspappa, jag klarar mig hellre utan sex.

Tufft beslut. Modigt.

Hade ni ett bra sexliv när ni var aktiva? Hur länge var ni aktiva och hur länge har det gått sedan ni slutade ha sex?

Vilka fördomar en del har mot psykologi. Jag hade nog också det, delvis i alla fall. Men det här handlar ju inte om att hjärnskrynklas, att den ene har rätt eller fel, utan brist på kommunikation och samspel i relationen. Vad är viktigast att allt måste vara på mitt sätt och exakt som jag vill eller kan jag jämka och vad ligger i vågskålen, en separation?

Om en vill ligga och den andra inte och ingen vill flytta sin position och man inte lyckas lösa detta själv, kan det då inte vara värt att ta in någon som kan neutralt bena ut knutarna? Hellre än att skiljas utan att ha försökt.

Löser man det inte själva och inte vill ta hjälp så måste man väl vara mogen nog att se att man förmodligen inte man inte vill lösa problemet och då kanske man faktiskt ska separera. Efter många år tillsammans tycker jag ändå att man är skyldiga varandra att försöka innan man checkar ut från relationen.

Så jäkla eländigt är det väl ändå inte att ligga med den man valt att leva sitt liv med? Om det är så kan man väl lika väl flytta ihop med sin kompis istället.

Jag tyckte inte alls illa om att ligga med min man men det hamnade för långt ner i prioriteringen och helt ärligt så behövde jag mer i vardagen än ett ligg någon lördag kväll. Jag behövde närhet och mys och uppskattning. Jag behövde känna att någon lyssnade på mig och inte ignorerade mig eller var oengagerad i relationen. Att endast få mannens intresse när han vill ha sex var så jäkla avtändande. Där var vi.

Jag såg inte kopplingen, inte han heller, och jag har alltid gillat sex men det blev lågprioriterat. Inte så att det gick år, men om det gått år så kan man väl konstatera att det inte verkar som man löser detta själva och är det inte ett sämre val att separera än att ta den hjälp som finns? Vad är det värsta som kan hända?

Hej!

Sitter lite själv i samma sits som ni andra. Lite kort bakgrunds info, Jag är 33 år och är gift med en äldre man, vi har en son på 2 åt gemensamt och jag har två döttrar i skolåldern sen tidigare relation.

Vårat sexliv har gått skapligt utför pga att jag börjar tröttna på att hela tiden ta initiativet till sex då han själv aldrig tar något initiativ eller viljan att ens vilja förändra pågående situation.

Mvh

Jag är man och snart 54 år med en kropp som förändras med åldern. Detsamma gäller min hustru.

Efter många år tillsammans har lusten succesivt minskat till att helt vara borta. Vi har inte haft sex på snart åtta år och den enda beröring vi har är kramar och pussar.

Jag har försökt att få igång sexlivet men inget har fungerat.

Förstår efter min tid på FL att jag inte är ensam.

Det skulle vara intressant att få ta del av andras erfarenheter av detta. Ett sexlöst förhållande.

8 år - det betyder ju att ni var ca 46 år när ni slutade. Fick en blixt rakt in i hjärtat. Det är bara 4-5 år äldre än mig och min man. Är det den vägen man ska vandra. Hur mycket sex hade ni innan det? Tränar ni?

Hej!

Sitter lite själv i samma sits som ni andra. Lite kort bakgrunds info, Jag är 33 år och är gift med en äldre man, vi har en son på 2 åt gemensamt och jag har två döttrar i skolåldern sen tidigare relation.
 

Jag tränar konditionen, men inte lika ofta som för 2-3 år sedan pga att min livsenergi har minskat. Svårt att förklara.

Hustrun tränar inte alls och är två år yngre än mig.

Vi är nu tjocka, men inte direkt feta.

När vi träffades låg vi ganska ofta men detta fasades ut efter något år kanske 2-3 ggr i månaden.

Det var alltid jag som började med att ta initiativ till sex och till slut tröttnade jag. Väntade på att hon skulle få lust och vara den som startade. Visa att hon blev kåt på mig.

Tji fick jag.

Under åren har vi pratat om bristen på ett sexliv som jag ser som ett problem. Har tagit upp att vi kan besöka en terapeut men det går hon inte med på.

Vi har annars ett bra liv och samma livsvärderingar.

Det som fattas är sex och beröring.

Jag väljer att vara kvar i detta förhållande.

För oss var det ännu tidigare. Det tog slut i och med att barnen kom.

Orkar inte läsa igenom hela tråden men svarar ändå. Jag känner igen mig i mycket av det som TS och andra män skriver här. Min fru sedan 20 år tar aldrig initiativ till sex längre. I början kunde hon vara otroligt krävande och ville ha sex varenda dag, ibland både morgon och kväll. Men med tiden har det ebbat ut. I perioder sade hon aktivt ifrån och vi diskuterade varför hon kände så. Hon kunde inte förklara det utan det vara bara att hon inte hade lust. Det som gäller nu är att hon visst vill ha sex, men tar aldrig någonsin initiativ själv. När vi ligger med varandra så får hon ibland vaginalorgasm, ibland använder hon vibrator för att komma. Men allt oftare, när hon inte fått vaginalorgasm, så avböjer hon att få en orgasm på annat sätt. Det var länge sedan nu som hon ville ta emot oralsex och evigheter sedan hon gav mig nån. Hon har liksom retirerat på detalj efter detalj inom sexlivet men nu säger hon aldrig nej längre. Men det faktum att hon numer är i princip passiv under sexet och att hon allt oftare avstår från orgasm själv har fått min lust till att ta initiativ till sex att minska.

Jag väljer allt oftare bort sexet trots att tillfälle ges. Jag ska vara ordentligt utsvulten nu för att orka ta initiativ. Med några månaders mellanrum har jag tagit upp vårt sexliv till diskussion, men det är som att vada i kvicksand. Hon är undvikande, säger att hon visst vill ha sex men att hon inte tänker på sex och därför aldrig tar initiativ själv, men hon njuter när vi väl har det. Jag kommer liksom ingenvart med att göra det man ska göra - kommunicera. Jag frågar om det är något som bekymrar henne, om det är något jag gör eller om hon tycker att jag är oattraktiv etc. men hon säger att inget är fel och att hon älskar mig.

Så jag tror att hon inte är helt sanningsenlig. Hon har valt en strategi för att försöka hålla mig på gott humör och inte lämna äktenskapet eller vara otrogen. Det är en läpparnas bekännelse och hon ställer upp på sex för husfridens skull och ibland råkar hon också få ut något av det.

Men för mig räcker detta inte. Sex är en viktig del i ett förhållande för mig. Det är ömsesidig bekräftelse och njutning på ett plan som inte går att ersätta med något annat. Så länge som jag har en sexdrift så kommer jag att lida av att inte min partner också har det.

Jag onanerar därför så ofta jag får tillfälle. Det är dock bara en tillfällig lindring i avhållsamhetens helvete. Onani kan inte ersätta sex med ens partner utan det är bara ett sätt att minska lidandet en smula.

Jag känner hur jag drivs allt närmare den brant som innebär skilsmässa. Inget jag vill ha, men jag känner också att om jag skulle råka träffa någon som visar intresse för mig så skulle jag vara ett lätt byte, min moraliska styrka skulle inte klara av att rå på min saknad efter sex och bekräftelse och det är inte heller något som jag vill vara med om.

Men som det nu är så är våra tillfällen för sex mer är att betrakta som personliga nederlag. Den lust jag har byggt upp förbyts i obehag och skamkänslor när jag har fått orgasm. Allt oftare drabbas jag också av att tappa ståndet mitt under sexet när jag känner av att hon inte är där utan bara ligger och väntar ut mig. Det är så fruktansvärt förnedrande. Bättre då att hon säger att hon inte vill ha sex.

Ja, jag vet och förstår att kvinnor i större utsträckning än män tappar sexdriften med tiden men det hjälper ju inte mig. Jag står fortfarande här med mina behov, min längtan, min frustration. Att veta att min frus ändrade attityd till sex beror på att hennes hormonsystem har förändrats hjälper inte mig ett dugg. Jag anklagar inte henne för något. Ingen av oss har fel, men ändå skriker jag inombords av sorg och förtvivlan efter att åter få ha ett fungerande sexliv.