Fortsätta leva i förhållande utan sex

Jag saxar ur ett annat inlägg jag gjorde, men lösningen är att våga prata om det och känslorna kring detta, inte resignera o acceptera läget om detta är viktigt fö dig .

Jag känner igen mycket av det du skriver och jag tror att din fru inte prioriterar sex och får hon inte inramningen, t ex närhet o uppskattning i vardagen, typ mys osv så är hon definitivt inte sugen på sex när du närmar dig. Så var det för mig.

Dessutom så föder sex lust, men är man svältfödd på det så är lusten i dvala.

Jag vet inte hur ni ska nå varandra. Ni pratar förmodligen på olika frekvenser och når inte varann. Att inte ha sex på flera år gör ju att man tappar i närhet.

I mitt fall försökte jag prata med men man om vad jag saknade, han kopplade inte ihop det med mitt ointresse för sex och kanske förstod inte heller jag kopplingen. Han tog inte till sig av vad jag behövde, han tyckte sig vara perfekt och att problemet låg hos mig och att jag hade massor av problem. Han blev en egoistisk zombie med väldigt lite intresse för oss. Han pratade inte med mig om vad han saknade och behövde. Detta trots att jag vet att han älskar mig, det var hans sätt att skydda sig, det har framkommit att han har dålig självkänsla men det hade ingen av oss koll på då. Jag levde inte det liv jag ville och var i princip beredd att skilja mig, men han förstod inte och tog fortfarande inte till sig, tyckte mest jag var hysterisk och tog inte detta på allvar, trots att jag försökte prata med honom, men han bara var i sitt skal. Han hittade en massa anledningar till varför jag inte ville ha sex, t ex min ålder osv, att det inte hade något att göra med honom, och som sagt han pratade inte om det eller frågade mig om mitt ointresse osv.

Sedan hände något som slungade in oss i en kris. En kris som nästan gjorde att vi separerade. Jag vet fortfarande inte om vi klarar detta men förutsättningarna finns. Vi är nu mycket mer öppna och ärliga, jag har fått n man som nu uttrycker sina känslor och ger uppmuntran i vardagen, gäller även mig mot honom. Vi älskar ju varandra egentligen, men efter många år tillsammans så slutade vi ta hand om varandra och vår relation. Vi har fått en djupare och mer innerlig relation. Nu ligger vi betydligt mer, flera gånger i veckan och ofta på mitt initiativ. Jag tycker att vi alltid haft bra sex, men nu är det ännu bättre.

Jag tror aldrig vi hade nått hit utan krisen, vi hade kunnat gå på familjerådgivning, jag tror att vi hade kunnat förbättra vår relation men inte nå där vi är idag.

Mitt råd är inte att skapa en kris :) det är väldigt jobbigt... men fortsätt prata och jag tror att det vore bra att blanda in en tredje part typ familjerådgivning för jag tror att ni kommunicerar på helt olika frekvenser. En sund parrelation borde även inkludera sex för det skapar också närhet.

Jag är man och snart 54 år med en kropp som förändras med åldern. Detsamma gäller min hustru.

Efter många år tillsammans har lusten succesivt minskat till att helt vara borta. Vi har inte haft sex på snart åtta år och den enda beröring vi har är kramar och pussar.

Jag har försökt att få igång sexlivet men inget har fungerat.

Förstår efter min tid på FL att jag inte är ensam.

Det skulle vara intressant att få ta del av andras erfarenheter av detta. Ett sexlöst förhållande.

Jag var 47år när jag lämnade ett sexlöst förhållande. Det var fyra år sedan, de flesta ser tillbaka och då har man många fina minnen tillsammans, men jag började tänka att jag har ca. 30 år kvar av mitt liv. Ja precis, 30år

Terapeut? Varför ska hon tvingas till en terapeut?

För att hon inte vill ha sex?

Är det inte hennes rätt att bestämma över sin egen kropp?

skulle min sambo försöka få mig till en hjärnskrynklare för att jag inte vill ha sex så hade vi haft två alternativ. Antingen flyttar han eller så flyttar jag.

Terapeut??? På allvar???

Som sagt, jag separerar hellre än att gå till en hjärnskrynklare. Speciellt för en sak som rätten till min egen kropp.

Den typen av hjälp finns för dem som vill ha det, vilket är bra.

JAG vill INTE ha den, vilken är min fulla rätt.

Så du kan spara på dina försmädligheter och börjar respektera din frus ovilja till sex istället.

Att det ska vara så jäkla synd om er män som inte får doppa, det fanimig sjukt.

Är kvinna, 44 år, hade aldrig stannat i ett helt sexlöst förhållande. Skiljde mig från min förra man efter 18 år, en stor del var urkasst sex och noll attraktion. Det är en så viktig bit.

Samma här, skiljde mig när jag var 40. Har aldrig ångrat mig. Nu har jag en fantastisk man och ett fantastiskt sexliv. Sa samma sak, tänker inte se tillbaka på mitt liv om x antal år och ångra att jag inte gjorde något

Ni som valde att skilja er, vad var det som gjorde att ni till slut tog steget och hur såg det ut fram tills dess?

Vårt sexliv har varit nästan obefintligt under ett antal år och jag har funderat på skilsmässa men vi har det bra i övrigt och jag har rätt svårt att hantera situtationen. Hur var det för er?

Vilka fördomar en del har mot psykologi. Jag hade nog också det, delvis i alla fall. Men det här handlar ju inte om att hjärnskrynklas, att den ene har rätt eller fel, utan brist på kommunikation och samspel i relationen. Vad är viktigast att allt måste vara på mitt sätt och exakt som jag vill eller kan jag jämka och vad ligger i vågskålen, en separation?

Om en vill ligga och den andra inte och ingen vill flytta sin position och man inte lyckas lösa detta själv, kan det då inte vara värt att ta in någon som kan neutralt bena ut knutarna? Hellre än att skiljas utan att ha försökt.

Löser man det inte själva och inte vill ta hjälp så måste man väl vara mogen nog att se att man förmodligen inte man inte vill lösa problemet och då kanske man faktiskt ska separera. Efter många år tillsammans tycker jag ändå att man är skyldiga varandra att försöka innan man checkar ut från relationen.

Så jäkla eländigt är det väl ändå inte att ligga med den man valt att leva sitt liv med? Om det är så kan man väl lika väl flytta ihop med sin kompis istället.

Jag tyckte inte alls illa om att ligga med min man men det hamnade för långt ner i prioriteringen och helt ärligt så behövde jag mer i vardagen än ett ligg någon lördag kväll. Jag behövde närhet och mys och uppskattning. Jag behövde känna att någon lyssnade på mig och inte ignorerade mig eller var oengagerad i relationen. Att endast få mannens intresse när han vill ha sex var så jäkla avtändande. Där var vi.

Jag såg inte kopplingen, inte han heller, och jag har alltid gillat sex men det blev lågprioriterat. Inte så att det gick år, men om det gått år så kan man väl konstatera att det inte verkar som man löser detta själva och är det inte ett sämre val att separera än att ta den hjälp som finns? Vad är det värsta som kan hända?

Mycket bra skrivet. Jag misstänker dock att de som hårdnackat vägrar försöka med vare sig parterapi eller något annat för att få tillbaka sexlusten egentligen inte älskar sin partner såsom de borde, men är kvar i förhållandet av andra anledningar, t.ex. barn eller ekonomi.