Hjälp! Jag kan inte låta bli att hata mitt bonusbarns mamma

Du kan också testa acceptera dina känslor för henne och sluta fighta emot dem. Du hatar henne. Ja. Så är det. Vissa människor avskyr vi. Kommer man bara till acceptans så brukar det bli lite lugnare inombords. Där kommer en människa jag avskyr. Nu måste jag ha med henne att göra men så fort jag inte ser henne tänker jag inte ägna en tanke åt henne. Jag avskyr henne så mycket att hon inte får smutsa ner min tillvaro mer än hon redan gör.

Den andra grejen är förståelse. Den här människan väljer inte medvetet att vara en galen obehaglig människa. Djupa sår, hög omedvetenhet och dålig relationsförståelse, säkert med ett gäng känslor hon är oförmögen att hantera - ganska outvecklad människa med andra ord. Inte konstigt att man är skitjobbig. Fråga hur hon mår eller håll förståelsen inom dig, kanske ger det dig mer frid och tålamod att veta att hon är djupt olycklig och har det säkert väldigt jobbigt med sig själv. Tänk att sitta fast i den kroppen liksom. Huu. Stackars.

Inte helt samma situation, men liknande:

Min man har en mamma som är väldigt, väldigt jobbig. Hon vill kontrollera oss. (Vi är båda över 30 och har bott hemifrån i många år, så inga tonåringar). Min man klarar dock inte att bryta helt med henne. Han använde hela tiden mig att prata av sig med. Efter varje telefonsamtal med henne berättade han ordagrant vad för knäppt och konstigt hon sagt. Han tyckte att vi skulle träffa henne regelbundet och att jag då främst skulle vara den som pratade med henne, eftersom han inte orkade.

Efter ett par år sa jag ifrån, att det inte funkar längre. Vi måste få mer distans till henne, hon är för stor del av våra liv. Samt att han måste sluta berätta för mig hela tiden om vad hon tycker och tänker. För jag märkte att jag började tänka på henne mer och mer, jag irriterade mig ständigt.

Så det är det råd jag kan ge.. Skapa så mycket distans som det bara går. Låt mannen sköta kontakten med exet.

Gå och prata med någon om dina känslor. Kanske behöver din kille det med. Älta inte säker hon gjort och sagt. Det är lätt att hamna i det, men då tar hon för stor plats i ert dagliga liv.

Vill lägga till: Förstår att det är jättejobbigt när hon smsar osv. Men kan din kille hänvisa henne till en mail? Att enbart den ska användas vid kontakt? Att ni blockar henne på era telefoner, sociala medier osv. Din kille sköter hämtning och lämning?

Men hur ofta stöter du på henne? Måste ni ens träffas om du känner så?

Måste du ha något med henne att göra då? Kan inte din man ta all kommunikation med henne?

Med tanke på det du skriver kan man ju anta att du inte är särskilt omtyckt av henne heller. Tråkigt när det blivit så och väldigt svårt att förändra om det inte blivit bättre på 3 års tid.

Mitt råd är att du undviker henne helt. Var inte med vid hämtning/lämning när det sker av/med henne. På förskolan är det såklart okej att du är med eller hämtar/lämnar själv om du brukar det. Föräldramöten behöver du aldrig vara med på. Antingen går pappan själv och berättar för dig om det är något du behöver veta och kan inte han närvara för föräldrar alltid mail om vad som sagts.

Be din sambo att inte ens berätta för dig vad hon säger eller skriver om dig i sina sms/samtal. Låt han som är den som valt att skaffa barn med henne sköta precis all kontakt helt utan din närvaro. Han är den ende som MÅSTE ha en god kontakt och om ni diskuterar henne med varandra blir det lättare att elda upp ert/ditt agg mot henne. Det bästa vore om deras kontakt förbättras och det kanske går smidigare om du håller dig helt i bakgrunden.

Om du känner ett lugn och inte blir påmind om hennes existens kommer ditt hat (mkt starkt ordval btw) förhoppningsvis blekna med tiden.

Folk tipsar om att du inte ska ha kontakt med henne. Jag tänker att det inte spelar någon roll eftersom du ändå får höra om henne från sambon och barnet samt att du överlag behöver anpassa dig efter henne. Knappast så att det är en jobbig släkting som du behöver träffa på jul och då stör dig på och sen kan glömma bort, denna person är närvarande i ditt liv dygnet runt även om du inte fysiskt träffar henne. Jag förstår dig. Jag tänker att man får försöka fokusera på sin egen relation med såväl sambon som barnet. Och försöka acceptera henne som en del av ditt liv. Tycker sambon att hon är lika jobbig som du tycker så är det ju något lättare, men det kommer ju alltid vara en intressekonflikt från hans sida i och med att hon är barnets mamma så.. förlika dig med ditt öde, det är typ det enda som går att göra. Och fokusera på att göra dina relationer starka.