Mår illa av att min familj inte finns längre. Vi är skilda och det är mitt fel.
Jag kunde inte hjälpa det. Hade ingen attraktion och jag ville inte vara nära. Det var borta.
Vi gick i rådgivning. Han flyttade.
Jag saknade nåt. Vi var vänner men inget mer.
Och nu har han träffat nån annan.
Ge dig själv tid att läka. Tänk att det kommer kännas bättre och att du reder dig trots att det gör ont. Ibland faller saker och ting isär.
Vad är det som egentligen ger dig ångest? Att han har träffat en ny? Eller ångrar du ditt beslut?
Att familjen inte finns.. samvetet mot barnen.
Visst jämför jag mig också med den nya. Men det är ensamheten som stör mer.
Min ex kanske känner något liknande tror jag. Det var hon som ville skiljas, jag ville verkligen inte men hon var bestämd. Hon träffade en annan redan innan vi separerade. Nu vet jag inte hur det går med honom men jag har träffat en ny och hon är uppenbarligen svartsjuk och drar jämförelser och tror att jag behandlar henne mycket bättre än vad jag behandlade henne.
Jag tror (bara tror), att hon har inte gett sig tid att verkligen avväga utan fattade ett impulsivt beslut. Hon har också kastat sig in i nåt nytt och stoppade huvud i sanden framför sorgen. Men nu kommer känslorna ikapp.
Varför ville du skiljas? Var det någon annan inblandad som det inte funkade med till slut? Har du låtit dig sörja familjen och exet eller försökte du begrava allting?
Ingen attraktion. Kändes bara jobbigt när han ville ha sex. Drog mig undan liksom.
Kanske förhastat men just då kunde jag bara inte..
Har inte sörjt klart.
Kan du inte unna honom att han nu träffat någon som känner attraktion?
Om man ställer en rak fråga - vill du ha honom tillbaka och prova igen?
Jag vet inte vad jag känner. För barnen, trygghet, familjeliv och slippa ensamhet - ja.
Den känslan jag mest har är ångest.
Jag vet inte vad jag känner. För barnen, trygghet, familjeliv och slippa ensamhet - ja.
Den känslan jag mest har är ångest.
Kan inte förstå att det blev så här... sån ångest
Kan inte förstå att det blev så här... sån ångest
Inte så lätt att träffa någon annan. Mår för dåligt också.
Ibland tänker jag att jag kanske lämnade lite för enkelt. Men jag har alltid mått bra i min ensamhet och vv har fungerat över förväntan. Jag mår klart bättre idag än vad jag gjorde när vi bodde tillsammans. men det var ju självklart jobbigt när man var mitt uppe i det. Sen tog det kanske ett år innan jag kände att jag landat. Nu är det fyra år sen och jag mår väldigt bra.
Man får ge det lite tid. När man väl uppskattar sitt egna sällskap så släpper det och livet blir väldigt fritt. Ingen partner att ta hänsyn till när du vill hitta på något. Man kan verkligen göra vad man vill de veckor man inte har barnen. Oftast tar jag barnen lite extra för att ta igen lite tid som försvann vid separationen.
Det här kommer bli bra! Du ska bara komma ut på andra sidan :)
Mår illa av att min familj inte finns längre. Vi är skilda och det är mitt fel.
Jag kunde inte hjälpa det. Hade ingen attraktion och jag ville inte vara nära. Det var borta.
Vi gick i rådgivning. Han flyttade.
Jag saknade nåt. Vi var vänner men inget mer.
Och nu har han träffat nån annan.
Egentligen att det saknades nåt.. Vi hade det bra o lugnt. Inga bråk eller så.
Men var mer vänner än älskande. Vänner är viktigt att vara men åtrå är också viktigt. Tycker jag. Fast jag sitter med ångest.
Är det i dig som det saknas något som gör att du har ångest?