Hur ärlig ska jag vara om barnens pappa?

Men d e ju skit om jag säger sanningen. När de frågar mig förr har jag sagt att vi skildes för det var bäst så. Har aldrig sagt att d e för att han sket i de och var aggressi och slog sönder huset och hotade att slå mig.

Så jag har alltid ljugit mer eller mindre och sitter och håller god min när vi ses, bortförklarar det när han inte träffar de som han lovat. Men ja, ska ta ditt sista råd där att jag vet inte hur pappa tänker ska jag säga, det var bra.

Men d e ju skit om jag säger sanningen. När de frågar mig förr har jag sagt att vi skildes för det var bäst så. Har aldrig sagt att d e för att han sket i de och var aggressi och slog sönder huset och hotade att slå mig.

Så jag har alltid ljugit mer eller mindre och sitter och håller god min när vi ses, bortförklarar det när han inte träffar de som han lovat. Men ja, ska ta ditt sista råd där att jag vet inte hur pappa tänker ska jag säga, det var bra.

Men d e ju skit om jag säger sanningen. När de frågar mig förr har jag sagt att vi skildes för det var bäst så. Har aldrig sagt att d e för att han sket i de och var aggressi och slog sönder huset och hotade att slå mig.

Så jag har alltid ljugit mer eller mindre och sitter och håller god min när vi ses, bortförklarar det när han inte träffar de som han lovat. Men ja, ska ta ditt sista råd där att jag vet inte hur pappa tänker ska jag säga, det var bra.

Eftersom vi bor i hus kommer han ofta till oss då barnen vill hänga i trädgården och också ta ut hunden som vi har osv. Så även om jag inte tar initiativ att umgås så är han hemma hos mig. Då blir det att vi äter och fikar ihop osv.

Jag tycker att du ska fortsätta med att inte tala illa om pappan. Däremot måste du sätta gränser och skydda dig själv. Du behöver inte umgås med honom, du behöver inte låta honom hänga i din trädgård, du behöver inte stanna kvar i telefonsamtal där han är otrevlig mot dig och du behöver inte släta över hans dåliga beteenden.

Det är skillnad på att tala illa och tala sanning. Du behöver inte berätta vad han gjort mot dig varken förr eller nu eller hur du känner för honom. Däremot får du vara ärlig om han avbokar något som drabbar barnen och lägga det på honom att förklara varför han gjort som han gjort. Det senare är inte att tala illa om honom.

Det finns ingen anledning att bidra med att få barnen att må dåligt genom att berätta om elaka saker han gjort mot dig förr. Det drabbar inte dig negativt av att era barn har en bra syn på deras pappa. Däremot drabbar det dig när du känner dig tvungen att umgås med honom eller han skapar situationer som gör att du måste ljuga för att barnen inte ska bli ledsna. Dessa saker måste du få bort ur ditt liv och lägga ansvaret och skulden där det hör hemma.

Han blirt agressiv när du bråkar?

Nuff said...

Mina föräldrar skildes som vänner. Pappa har aldrig tagit något större ansvar gällande skola etc genom åren utan varit mer "lekpappa". Han har tagit många beslut under min uppväxt som mamma inte alls gillat. Han har aldrig blivit "vuxen" och tagit ansvar. Mamma har periodvis varit väldigt arg på honom men aldrig någonsin sagt något till mig. Hon har vetat att förr eller senare kommer jag att se igenom det hela.

Det gjorde jag när jag blev vuxen. Jag älskar min pappa men jag kan inte lita på honom på samma vis som jag kan med mamma om det skulle storma. Blir jag tex arg eller irriterad på pappa så kan jag inte säga det för då tycker han att vi inte ska höras på ett tag. Mamma och jag kan bli osams och sen löser vi det, det går inte med pappa.

Dina barn kommer att se sin pappa för den han är när de blir stora. Låt dem ha kvar sin oskuldsfulla syn på pappa till dess.

Om det varit för över 20 år sedan så hade jag svarat som de flesta gjort men nu med mitt facit i hand så ........

Har varit i ungefär samma situation som dig med en pappa till mitt barn som under hela barnets uppväxt betedde sig som en oansvarig tonåring. Allt umgänge utgick från hans behov och själviskhet. Kunde ställa in umgänget med 5 min varsel för att det kom något roligare istället. Åkte utomlands 2-3 gånger om året utan att ta med sitt barn en enda gång. Struntade i sin umgängeshelg om inte jag kom och lämnade barnet i hans dörr och hämtade. Lovade saker de skulle göra för att svika i sista stund. Kom inte på avslutningar eller föräldramöten mm...mm ....

Och jag tänkte precis som du. Barnet älskade sin pappa över allt och jag sa aldrig ett ont ord om honom utan tvärtom försökte skona barnet från sanningen genom att bortförklara gång på gång på gång.

Gjorde precis allt för att inte barnet skulle känna sig bortvald genom att säga att pappa i sista minuten var tvungen att jobba denna helg trots att jag visste att det var en fest med polarna han inte kunde avstå från t.ex. Eller att farmor blivit sjuk så att han måste åka dit osv....osv... år efter år.

Var så rädd att barnet skulle känna sig oälskad och bortprioriterad.

Gick inte att prata med honom vilket jag försökte åtskilliga gånger under åren.

Han betalade underhållet och aldrig en krona till vid inköp av dyrare saker som t.e.x cyklar och sportutrustning.

Sanningen var att han egentligen struntade i sitt barns behov och endast utgick ifrån sina egna.

Men så blev ju barnet vuxet och började se tillbaka på sin barndom och ifrågasätta situationer under den.

Fortfarande så var pappa den stora idolen och vad jag förstått i efterhand tog barnet upp dessa funderingar om varför pappan hade så lite kontakt och umgänge under uppväxten. Och den fega jävla karln SKYLLDE på MIG! Det var alltså JAG som hade saboterat umgänget! JAG som förbjudit honom att ta med barnet på semestrar! JAG som ställt in umgänget i sista minuten! JAG som inte tillåtit honom komma på avslutningar, matcher mm mm!

Och eftersom jag aldrig yppat ett negativt ord om pappan utan istället urskuldrat honom så blev han trodd och mitt barn har inte förlåtit mig än idag.

Så jag hade nog tänkt några varv till nu med facit i hand och agerat på något annat sätt. Hur vet jag inte däremot.