Oj då. Oväntad skilsmässa.

Låter som karlfan är psykfall -luxe .....

Tack för era svar.

Det har varit en underlig dag med många tankar och funderingar. Vi har egentligen inte pratat så mycket. Han bad barnen om ursäkt på sina bara knän och sa att alla blir arga ibland men att man inte får bli så arg som han blev igår.

Jag vet fortfarande inte vad det var som gjorde att han tände till så sanslöst men jag vill att han går på en läkarundersökning ganska snart. Det är verkligen inte hans vanliga jag och vi har varit tillsammans i snart 25 år så jag känner honom ganska bra vid det här laget. Barnen pratar om pappas utbrott och frågar varför det hände.

Den närmaste tiden blir avgörande för vårt fortsatta -eller avslutade-äktenskap. Vi får se hur det blir. Jag står dock helt fast vid mitt beslut om det skulle visa sig att detta är hans nya Jag. Då kommer jag även att orosanmäla och gå vidare. Barnen ska skyddas i första hand. Jag kommer inte under några omständigheter att leva med en oro att något sådant här händer igen. Normalt sett är han typ drömpappan som sätter sina barn i första rummet, bär på sömniga barn, leker så fort han är ledig och rullar köttbullar på sin lediga söndag.

Mycket skumt. Vi lever även väldigt jämställt och tjänar ungefär lika i lön, jobbar båda 85 % och städar lika mycket hemma.

Tack för att jag får skriva av mig lite här!

Det är ju din man som inte kan bete sig. Kicka ut honom så kan du och barnen bo kvar.
Hoppas verkligen att det löser sig!

Jag kan förstå din reaktion. Jag tror att det handlar om att han är opålitlig när han helt plötsligt kan flippa till en nivå som inte är okej. Arg kan man bli och arg får man bli, men att kasta och förstöra saker och skrika kränkande ord till dig och barnen är inte okej. Ni ska inte behöva tippa på tår i ert eget hem.

Jag levde också med en sådan man, dock i hans hus. Jag gick på äggskal under ett års tid för att inte göra honom irriterad/upprörd och det resulterade i en alltid hög puls och skakningar i kroppen. Jag var alltid så stressad och så ska man inte behöva må. En dag flippade han totalt och skulle kasta ut vår hund från balkongen och när jag räddade hunden gick han till fysisk attack mot mig. Att bo med en opålitlig människa som kan flippa på två röda är inte värdigt.

Jag tycker att du gör rätt i att följa din magkänsla. Känns det inte rätt så är det inte rätt.

Ett tips nu inför det praktiska med seprationen: dokumentera allt han säger/gör som inte är okej - exempelvis att beskylla barnen för skilsmässan. Det kan underlätta om han sedan börjar använda barnen för att bråka och ni behöver gå till familjerätten. Bostad och likande löser sig alltid.

Ställ kravet att han söker läkare och talar om hur han beter sig, följ gärna med till hälsovården.

Kontakta kvinnojouren och berätta och be om råd. Försök att dokumentera vad som har skett.

Tycker inte att du ska gå till torgs och berätta för alla innan du/ni vet om det finns nån bakomliggande sjukdom 

Ja, en enkel fråga- har han tagit ngt? Fått i sig ngt?

Är han deprimerad?

Det är något i det här som påminner om min situation. Jag blev oväntat attackerad av min partner nu i söndags, jag sade att jag var skeptisk till hens kraftiga svartsjuka, rätt som det var fick jag från ingenstans ett stenhårt knytnävsslag i ansiktet och blev sedan jagad genom min lägenhet. När hen till slut var ute ur lägenheten låste jag illa kvickt och ringde polisen.

Exet har också precis som din man en vana att släppa all kontroll och gå riktigt lågt vid gräl, inget är heligt. Nu är vi ju historia efter attacken men om jag var du så hade jag tagit det mkt försiktigt och garderat mig på alla sätt. Alla människor beter sig inte normalt vilket är svårt att ta in men så är det. Det här exet har också varit världens snällaste vilket gör det så svårt att förstå.

Var rädd om dig...jag tänkte själv på Wilmafallet och att hon helt säkert med kände sig trygg med sin mördare, precis som jag gjorde innan mitt ex attack. Usch.

För att vara rak på sak, bra om du får honom till en läkare, men spelar det verkligen någon roll...? Även om han har något fysiskt fel så är det för det första inte säkert man kan behandla det utan det kan vara något permanent, och för det andra även om man kan så lär det ta lång tid, ska du utsätta dig själv och barnen för hans ilskeutbrott under den tiden...? För det kan vara år det är frågan om, eller i bästa fall månader.

Jag skulle sätta en stor slant på att det inte är något fel på honom alls. Den här sidan av honom har du ju redan sett länge nog, sedan skärpte han sig ett långt tag, nu lyckas han inte längre. Han är inte sjuk, han har bara ett riktigt uselt temperament.

Vad vidrigt. Har du bevis inspelat? Tänk om ni har varannan vecka och barnen behandlas så...

Tufft o tio plus av dig att stå för det du beslöt. Inte många som skulle göra det. Alltför många velar i flera år om skilsmässa o ingen mår bra. Det blir bra i slutändan.

Vad handlade svartsjukan om? För om det handlade om att du upprepade ggr varit otrogen efter att ha lurat i hen att det aldrig ska hända igen, så kan jag delvis förstå att en annars snäll person tappar det tillslut..

Svartsjukan gällde ingenting, hens misstankar om att jag träffar andra bakom ryggen. Grundlösa misstankar alltså, jag har aldrig varit otrogen på något vis, skulle aldrig någonsin vara det. Men även om jag hade varit det så finns det aldrig någon ursäkt för att slå ett stenhårt knytnävsslag helt oprovocerat i någons ansikte. Det finns dom som har dött av sånt, nu har jag snygg blåtira och smärta i ansiktet "bara" så det är nästan ingenting turligt nog. Men inombords känns det gräsligt.