Barn som dött. Du som förlorat ett barn - dela med dig av din berättelse!

Vi förlorade vår son efter för tidig födsel. Han blev 10 dagar innan han somnade pga infektion i tarmen.

Året efter förordade vi vår dotter i magen.

Man arbetar med sig själv ständigt och pratar mycket om det, både med psykolog och vänner/familj. Att skriva om det och dela med sig till andra hjälper också (detta är vad som är för mig och min sambo, väldigt individuellt.)

Samtidigt som jag är mitt gamla jag så är jag även mitt nya jag som 3barns mamma. Jag orkar inte med lika mycket som jag gjorde innan våra barn blev änglar men jag och min sambo lever vidare för att hedra våra barn. Våra barn ska inte bara anledningen till att vi lägger oss ner och slutar leva, utan vi vill leva för att hedra och hylla våra änglar. Vissa dagar är betydligt mer påtagligare och jobbigare än andra, speciellt högtider och deras årsdagar och namnsdagar.

Vår son hette Dylan, vilket är vanligt men ändå inte jättevanligt och varje gång jag läser att en pojke döps till Dylan så knyter sig det lite i magen. Men sen så tänker man att det barnet inte är vår Dylan.

Tiden precis efter var jobbig och sorglig, speciellt då jag hade tre av mina närmaste vänner som även var gravida. Men på något sätt läkte vi, tack vare nära och kära, bra vård och av vår starka relation som partners

Vi förlorade vår son för 9 år sedan. Han blev fyra timmar gammal. Han hade ett allvarligt hjärtfel som vi inte visste om, och hade vi kunnat ta oss till Göteborg så skulle han ha opererats där. Men läkarna på sjukhuset där vi befann oss var tvungna att få honom i skick först för förflyttning, en ambulans stod utanför och väntade och ett flyg var redo att ta oss till Göteborg. Tyvärr fungerade inte det läkarna försökte göra, och vi kopplade ur honom och fick hålla honom de sista minutrarna.

Hur man går vidare? Man bara gör det. Vi hade en tvååring hemma som behövde oss, så man går vidare, ett andetag i taget. Man kliver upp, man gör det som behövs för att man måste, tills det en dag inte är en ansträngning att kliva upp längre.
Jag klarade inte av att hålla en annan bebis, och vi mådde så klart fruktansvärt dåligt. En kompis till mig var gravid samtidigt och fick sin son två dagar innan oss, hon var på sjukhuset två trappor under oss och visste inget. Efteråt när vi pratade på telefon och jag hörde hennes nyfödda skrika, på det där sättet som bara riktigt små bebisar gör, höll jag på att kräkas. Vi fick aldrig höra vår son skrika, eller se hans ögon.
Jag fick en panikångestattack när vi klätt honom för kistan och åkte till akuten, trodde jag fick en hjärtattack, kunde inte andas.
Vi valde kista, dekorationer, höll en begravning. Efter det var ett kapitel avslutat. 

Vi fick hjälp, gravidförsäkringen gav oss en psykolog att prata med och det gav mycket. Men för mig behövde jag komma vidare. Livet sattes liksom på paus. Så jag blev gravid igen, och i princip ett år senare kom en lillasyster till världen, och med henne gick livet vidare. Fruktansvärt jobbig graviditet med mycket oro och rädsla, men nu, nio år senare så rullar livet på. 
Vi har en grav vi går till, barnen har en bror som de inte känner och jag blir fortfarande väldigt orolig så fort jag hör om någon som ska till att föda. Man vet hur mycket som kan gå fel.

Det sitter nog mycket kvar, jag är inte samma person som innan, men jag har två friska barn som jag gläds åt, och bråkar på, precis som alla andra. 
Jag kan prata om det som hände utan att bli ledsen. Men ibland pratar jag om det och blir ledsen, och det känns skönt. För han har faktiskt funnits. Det är skönt att andra pratar om honom ibland. Att folk ställer frågor. För han fanns ju faktiskt.

Livet går vidare, trots allt.

Jag förlorade min dotter för nästan exakt ett år sen... 3,5 år hann hon bli... hon var inte planerad men åh så älskad och kanske lite mer än andra pga att hon behövde det då hon var kraftigt funktionshindrad men stora besvär redan från födseln.... även om vi spenderade otroligt mkt tid på sjukhuset i olika omgångar fanns det ingen tanke på att hon skulle dö.... På grund av sin muskelsvaghet hade hon upprepade problem med luftvägar och lungor .... dagen innan hon dog var tanken att vi skulle få åka hem dagen efter då hon inte var sjukare än att vi kunde sköta henne hemma... sen försämrades hon snabbt och avled på eftermiddagen i förmodad lunginflammation och sepsis.... 

året som gått har varit tungt.... hon hade ju fyllt upp all vår tid och vi hade anpassat hela livet efter hennes behov.... mina andra barn är vuxna så det finns inte heller någon som behöver en på det sättet.....men man tar sig framåt sakta men säkert en dag i taget.... för mig var det viktigt att komma tillbaka till jobbet så fort som möjligt men periodvis har jag ingen ork till något annat så nu har jag valt att ta semester en dag per vecka och se om det hjälper....

Min dotter lärde mig otroligt mkt framförallt tålamod och ödmjukhet.... samtidigt väckte hon en längtan om att åter igen ha ett litet barn för jag älskar ju verkligen barn....

Jag förlorade min flicka som blev bara 5 dagar gammal. Hon föddes för tidigt vecka 23 (22+5). Hennes tarmar blev infekterade och blev hål i den och blev operera, men hon kunde inte kämpa mer och läkarna gjorde allt dem kunde göra. Hon somnade in 1/4. Farah (glädje) som blev 5 dagar gammal fick somna in i min famn. 

Har sådan sorg och hål I hjärtat att den kommer aldrig läkas. Vi begravde Farah i onsdags, kändes att mitt hjärta begravdes med henne. Det var så svårt att acceptera att hon inte finns. Det var en tuff och jobbig graviditet men jag försökte kämpa för Farahs skull men tyvärr valde farah att lämna mig.. sitter här och skriver med tårarna rinnande och mitt hjärta blöder .. 

En dag är jag uppe i varv och en dag är ja inne i min pöl av sorg.. Jag som längtade efter min dotter efter alla dessa år men fick aldrig ta hand om henne och ge allt hon önskade Sig .. 

Det är så jobbigt, hade gärna dött med henne för att vara med henne min ängel .. 

Min dotter blev 11 år och gick bort  2018 i lunginflammation.  Hon var sk riskgrupp pg funktionshinder.  

Skulle aldrig kunna tänka mig att råka ut för något sådant.
Ni som råkat ut för det - all styrka till er.

All styrka till er som drabbats.

Min moster gick bort när hon var 5 år. Hon skulle operera bort blindtarmen men klarade inte narkosen. Hon var helt frisk innan jag tror det gjorde det till en ännu mer omtumlande resa för min mormor. Hon blev sig inte lik efteråt och spenderade en del tid i slutenvården. Hon fick min mamma några år senare det blev ett sätt för henne att gå vidare även om det inte var syftet.