Min mor tog priset i sämsta mamma igår

Min mamma förlorade ett barn i vecka 26 på 80-talet. Då var det ett missfall och det var först vid v 28 som det hade blivit kista och begravning. Han hamnade i en brännugn på sjukhuset. Inte prat om någon krishantering där inte.

Jag som är äldst var så pass gammal så jag minns det här. Har fött två barn den månaden han skulle varit född och mamma har rent reflexmässigt relaterat till sitt missfall där veckorna kring jul. Då jag varit i samma vecka och samma tid på året som hon var när barnet dog.

Nu verkar min mor ha bearbetat det hela rätt ok, men hade hon inte det så hade jag verkligen haft överseende med att hon inte kunnat tänka bort det under mina graviditeter. Speciellt inte under de veckor då det hände.

Jag tänker att din mamma inte bearbetat det nog, tänker högt och säger saker du inte villa höra men som hon tänker. Inte så taktiskt när du är gravid men inte helt oförlåtligt heller. Lugna ner er, prata om det igen och var tydlig med att du inte orkar höra om hennes missfall medan du är gravid men att du förstår att det kommer tillbaka för henne när hon ser dig.

Jag behöver lätta på mitt hjärta, igår hälsade jag på min mor, jag har precis gått in i gravidvecka 22 och det är mitt andra barn nu. Vi satt och pratade om bebisar/barn och jag började läsa för henne ur min app om utvecklingen i vecka 22, då hon plötsligt avbryter mig och börjar prata om sitt missfall som hon hade i vecka 20 (för över 20 år sedan), jag har tidigare sagt att jag INTE vill höra mer om hennes missfall när jag är gravid (då jag redan hört historian 100tusen gånger förut). Jag försöker ignorera det och fortsätter med högre röst läsa om utvecklingen i min app (tänkte att hon skulle förstå hinten) men hon fortsätter babbla på i mun på mig... jag avslutar med "från och med denna vecka säger man bebis och inte foster" då kväker hon ur sig: "Då får bebisen en riktigt kista i alla fall" ... jag blev så ställd och shockad och sa: "vafan är det du sitter o säger?!.. osv" ja, jag gav henne en rejäl utställning! hon började gråta och ångrade sig direkt att hon sagt så. Jag sa att jag förlåter henne men att jag är arg och ledsen och det får hon respektera. När jag kom hem grät jag hela kvällen tills jag somnade, min grova ångest och ångestattack kom tillbaka efter flera års kämpande av att försöka trycka undan den. Jag hör hennes röst eka i mitt huvud nu och vet inte vad jag ska göra... vill bara kräka av äcklad och avsky. Hur kan man säga så till sin dotter? Är hon dum i huvudet?! förmodligen.. Vad ska jag göra? har ingen att prata med.

Skumläste kommentarerna lite och jag verkar vara den enda som svarar som tycker att det INTE är okej för henne att säga så hur mycket trauma hon än har. Det ska självklart inte gå ut över dig. Hon är en vuxen människa som skulle ha tagit tag i det tidigare. Om det är så svårt för henne att du är gravid får hon säga det och förklara så ni kan hitta ett mellanting att stå på kring hur/om ni ska prata om din graviditet. 

Tycker hon gick otroligt mycket över gränsen här. 

Skumläste kommentarerna lite och jag verkar vara den enda som svarar som tycker att det INTE är okej för henne att säga så hur mycket trauma hon än har. Det ska självklart inte gå ut över dig. Hon är en vuxen människa som skulle ha tagit tag i det tidigare. Om det är så svårt för henne att du är gravid får hon säga det och förklara så ni kan hitta ett mellanting att stå på kring hur/om ni ska prata om din graviditet. 

Tycker hon gick otroligt mycket över gränsen här. 

Jag vill också säga att jag inte är ARG på henne, jag förstår bara inte hur man kan kräka ur sig en sådan sak. Vi har pratat om hennes missfall som sagt 100 000 gånger när jag inte varit gravid och när jag var gravid med mitt första barn och när alla mina andra syskon blev gravida och fick barn så har vi pratat om det! MEN JAG ÄR INTE EN PSYKOLOG! JAG kan uppenbarligen INTE hjälpa henne med hennes obearbetade sorg trots att hon pratar med mig om det så mycket!

Jag hade två tidiga missfall innan denna graviditeten nu och då pratade vi också om henne och hennes missfall (mest för att hon ville själv) och jag har redan från början sagt att jag INTE vill höra om missfall nu under denna graviditet! För att ett missfall är svårt oavsett vilken vecka man får det i! Men hon förstår inte.. eftersom hon tar upp det igen och igen och igen... och nu sa hon såhär. Nu går hennes sorg ut över mitt barn! Nu börjar hon "fantisera" om hur mitt barn dör och hur fin kista mitt barn ska få!

Då räcker det. Där går fan gränsen.