Dejta singelmamma

Är detta ett bra underlag att basera uttalanden på? 
Att det "nästan alltid" blir problem för bonusföräldrar?

Ja det är den slutsatsen jag dragit av alla bonustrådar.

Ok. Du tycker att antal trådar på FL är ett bra underlag. Det kan inte vara så att dom som är nöjda inte bemödar sig att starta forumtrådar? Eller att det är extremt vanligt att missnöjda startar flera trådar när forumets anonymitet tillåter det?
Det finns galet många cuckoldtrådar. Tror du då att majoriteten av landets män är cuckolds? Som i "Det slutar nästan alltid" med cuckolding?

Det roligaste av allt är dom som är maniska i något ämne som sedan hänvisar till alla trådar dom själv startat och hållt igång. 

Absolut. Här läser vi sanningen från ett brett urval av Sveriges invånare.

Nej så är det inte. Du har rätt. Det är oftast bara den som har något att klaga på som skriver. Solskenshistorier är ingen intresserad av.

Men jag har sett i umgängeskretsen och en hel del från jobbet med kollegor som gett sig in i bonusträsket. Det är inte alls ovanligt med konflikter som inte sällan slutar med att man går isär.

Men naturligtvis finns det undantag med solskenshistorier där allt fungerar utmärkt i bonusfamiljen. Men jag tycker absolut man skall tänka sig för både en och två gånger innan man flyttar ihop. Och skaffa för fasen inte en gemensam unge direkt.

Fast det absolut roligaste av allt är när man hänvisar till trådar som man själv inte startat, undersökningar, omröstningar, artiklar, osv.
Och allt avfärdas. 

Då har du inte läst när jag kommenterat om hur det är att leva i bonusfamilj. Hos oss fungerar det väldigt bra. Vi har båda barn sen tidigare och den yngsta var 8 när vi flyttade ihop. Varit ihop ca 8 år nu och det är fantastiskt liv vi har tillsammans. 

Tycker det är synd när många inlägg på diskussionsforum blir kategoriska ,svart eller vitt. Livet är inte sånt, det finns många olika nyanser däremellan och det är ju man själv som skapar sitt liv. 

Mina tips till TS: 
Om du är ganska ung (typ under 30) och tror att du vill ha egna barn en dag, samt att du känner viss ängslan/tvekan över att hon har barn = dra dig ur detta

Är du något äldre, och känner att du kan hantera att det redan finns barn så kan det finnas större möjlighet att ni lyckas tillsammans. Viktigt ändå är att ni måste prata om hur ni ser på frågan om eventuella gemensamma barn - du kanske vill ha barn, hon kanske är nöjd med sina två? Eller tvärtom: du kanske inte vill ha några, hon kanske vill ha fler. osv. 
Du skriver ni mötts nyligen så det kanske inte alls är läge att ta sådana här saker redan - det vet bara du. 

Träffade en man utan barn. Tänkte mest att vi skulle ha lite kul då jag inte var ute efter en ny relation men med tiden så utvecklade vi känslor för varandra. Vi dejtade ganska länge på egen hand innan vi kände oss säkra på varandra och började introducera mina barn för honom. efter 2 år flyttade vi i hop och nu efter 3 år ska vi utöka familjen med en liten till. Det har inte alltid varit en spikrak väg men med hjälp av bra kommunikation och en vilja att vara med varandra har vi fått det att fungera så här långt. Barnen är trygga med honom nu och han har också fått en trygghet i att kunna ta hand om dom. Tänker att det kan vara mycket att prata om och som förälder är ju prioriteringarna lite annorlunda och det kan som barnfri vara svårt att förstå ibland. Hoppas du kommer fram till vad som kan passa för dig. Kärlek är ju ändå härligt!

Hoppar in i tråden lite då detta va väldigt intressant att läsa om.

Jag själv har 2 barn sedan en tidigare relation och idag är jag tillsammans med en kille som inte har barn.

jag har alltid tänkt och sagt till mig själv att jag inte vill ha fler barn och att jag aldrig skulle börja dejta någon som inte själv redan har barn.

killen jag är tillsammans med idag säger att han alltid haft ett intresse för mig och jag har väl alltid tyckt om honom på ett vänskapligt sätt men på något vis så har han har alltid betytt extremt mycket för mig, vi träffades på ett jobb för 5 år sedan (vi är alltså inte kollegor, utan vi jobbar i samma bransch men på olika företag). Redan då klickade vi direkt som vänner och har även setts ibland på luncher om vi jobbat nära varandra och vi har även setts ute på krogen och haft roligt ihop (som vänner alltså och inte något sexuellt umgänge) han har även träffat mina barn under vår tid som enbart vänner.

För ca 1 1/2år sedan så började vi prata mer och mer, vi kunde säga att vi saknade varandra och jag började inse att shit, jag börjar verkligen få känslor för den här killen, hur ska detta gå när jag har barn och inte han, vill han ha barn osv?

Vi har idag varit tillsammans i 1 år, vi bor ihop och barnen är här varannan vecka, barnen älskar honom (det har dom sagt så inget jag bara tror) och min sambo älskar dom så mycket och säger det ofta till mig och dom. Min sambo och barnens pappa kommer jättebra överens så allt har verkligen fungerat jättebra.

Jag skrev ju tidigare att jag inte ville ha fler barn och jag kan väl säga såhär, jag har fel. Jag vill ha 1 eller kanske till och med 2 barn till med han jag är tillsammans med idag. Att se hur han är mot mina barn och hur han har axlat hela rollen som bonuspappa och hela biten med att han gick från sitt barnlösa singelliv till att bli tillsammans med mig och att han vill att jag och min barn ska flytta in hos honom, han tar dessa tidiga mornar och allt som kommer med ?livet med 2 barn?. Wow, jag kan inte tänka mig en fortsatt framtid utan honom och jag är så glad att vi vågade chansa på våra känslor och att vi valde att fortsätta vår känsloresa tillsammans.

Om det har någon betydelse så blir jag 30, sambon 38 och mina barn fyller 8 och 10år.

Jag tror att allt handlar om hur vuxen och beredd man är på att kliva in i ett liv som man inte alls är van vid. Är du beredd på att kliva in i något såhär stort? För det är ett jättestort steg att ta och det kan även innebära väldigt stort ansvar (som t.ex att vara en bra förebild för barnen osv) samma sak, är hon du träffar beredd på att kliva in i ditt liv och respektera att du har ett liv som är barnfritt och kan ta hänsyn till att du inte har ?föräldrartänk? utan att köra över dig totalt med hennes barn?

Lycka till med allt!

Tvivlar på att TS velar fortfarande. 

Om du mår dåligt kommer barnen också må dåligt. Att dra ut på lidandet är självplågeri. Har ni gemensamma intressen förutom barnen?
Annars är det nog kört.

Ja, hon är enormt vacker.

Tråden är från 2020 och TS skrev bara sin TS och försvann sedan. 

Jag vill rekommendera att vara bonusförälder. Att ha en väldigt skötsam och trevlig 17årig bonusdotter är precis lagom mycket mammaansvar för min del. Jag har känt henne i flera år, och det har alltid funkat bra.