Hur är det att växa upp i en familj som förstår sina familjemedlemmar, respekterar och ger kärlek till varandra
Hej!
Jag väl egentligen alltid undrat hur det är att växa upp i en familj där föräldrar och syskon förstår varandra. Jag är medveten över syskonbråk och att man kan väl inte alltid vara överens med sina föräldrar och/eller att man har inte förmågan att berätta exakt allt till sin familj.
Men det finns väl ändå den där kärleken och ödmjukheten fortfarande. Man är medveten över hur ens barn/vuxna-barn vill ha det eller tycker om. Man kanske kan till och med beräkna hur någon i familjen kommer reagera i en eventuellt händelseförlopp, för man kan helt enkelt om personen från och utan till. Man vet vad den tycker om.
Jag har tidigare skapat en tråd om min mor agerat rätt när hon alltid gav bort mina saker. Många höll med om att det var helt uppemot väggarna och så har det alltid varit.
Jag har inte haft mina saker ifred någonsin. Varken jag eller min äldre bror har blivit respekterad. Tyvärr har min broder blivit mer illa påverkad så pass illa att han inte behärska relationer och är allmänt extremt osäker alla sociala situationer.
Idag har jag ingen kontakt med familjen och lever med ett skyddad identitet. Nu kan jag äntligen bygga upp mina studier och strävar efter den utbildningen som skall leda mig till ett yrke för att hjälpa människor i dysfunktionella familjer.
Som rubriken redan avslöjat en massa; så undrar jag helt enkelt hur är det egentligen att leva i en biologisk familj där man förstår varandra fullt ut. Man respekterar varandras ägodelar m.m.
Nu när det har passerat två år utan någon som helst kontakt med min familj, har jag bara tänkt hur det skulle kännas med att besöka varandra för en kopp kaffe och fika. Att redan från grunden förstår sina barn.
Jag känner väl ingen sorg egentligen: Jag känner att jag kan trivas med att avslutat kontakten och lever ett ensamt liv, d.v.s ingen släkt eller familj. Jag känner mig inte farligt ensam.
Men det har ibland slagit mig hur skönt det skulle vara om man hittade någon som var i samma sits. Jag träffade en killkompis som talade om hans ensamhet och att familjen var knasig, men samtidigt firade högtider tillsammans och kom besök på hans födelsedag. Det kändes inte direkt samma sits, även om jag ändå förstod någorlunda hur han menade.
Även funnit två andra som har påstått att de också har avslutat kontakten. Men samtidigt har långt efteråt talat om att de har varit besök hos mamma och ätit middag och pratat, umgåtts och till och med sovit över.
Även en annan har talat om att denne har avslutat kontakten totalt, men för att sedan en vis tid framåt kommit tillbaka till familjen och bott återigen hos dem.
Så alla dessa tre har fått mig att tänka på vilket behov jag egentligen har innerst inne att finna någon som talar samma ''psykologisk-spårk'' som mig. De har inte gjort mig ledsen, utan snarare tvärtom, fått mig att fråga mig själv om jag innerst inne känner en avsaknad att ha en biologisk familj i alla fall. Även om jag inte känner mig ensam utanpå.
Jag har inte ens tänkt på att skapa en sådan här tråd förs ikväll; vilket det återigen kanske finns en tecken i mig att jag vill så innerligt ha en biologisk familj ändå? Eller åtminstone ha haft en god erfarenhet, förstås.
Så ni får gärna berätta: Att inte behöva undangömma saker och ting för att saker skall gå bort. Att i princip låsa in sig själv i rummet för att undvika fysisk våld. Att ens rum inte är ens ''privata-rum'' för där kan vilka saker som helst någon dag gå bort och man får göra sig beredd för't.
T.ex har jag alltid gömt en docka ifrån sjukhuset jag fick som sexåring. När jag fick hjälp ifrån soc, så tog jag med denna docka som jag faktiskt lyckats att inte bli bortskänkt, såld eller vad som sedan sexårs åldern. Jag vet att det låter fånigt och som om jag är galen. Men jag tänker inte ge en djup förklaring om hur jag haft det. Denna docka är viktigt för mig och jag vet egentligen inte varför. Kanske för att den kom ifrån en kärleksfull personal ifrån sjukhuset som gav den till mig? Jag har själv tänkt på vad den gör så speciell. Och jag tror att minnet ligger så pass djupt inne att jag inte minns utanpå. Men för min värld, får den absolut inte gå bort. Jag är så pass rädd den att den ligger i min bostad i en garderob och inte i förrådet utifall att det skulle bli inbrott. Även om tjuvar inte bryr sig om dockan, så kanske de skulle ta kassan full med grejer som dockan eventuellt skulle finnas i. Förstår ni hur jag tänker?
Så dela med ert liv, hur är det egentligen att leva i en biologisk familj som respekterat och förstår er?
Förlåt för en lång text. Jag vet inte ens om någon orkar läsa såhär långt. Jag skriver trots allt som en kratta, trots att jag är född i Sverige.
