Extra krävande barn? Hur är era 3,5-åringar?

Tack för fint svar! Det väldigt många påhopp här ja, tror du har helt rätt i att man inte kan förstå om man inte haft ett sånt här barn. Kämpa på du också! Lycka till:)

Hejsan,

När jag läste det du hade skrivit så var det som att läsa om min egen son. ALLT stämmer in, precis ALLT. Han har alltid varit gosig och kärleksfull och haft mycket energi, varit studsig, men ändå hanterbart. Det förändrades och eskalerade kraftigt när lillasyster kom, hon är nu 1 år och storebror snart 4 år. Det senaste året har varit precis så som du beskriver, EXAKT! Och alla menlösa människor här inne som skriver om gränssättningar, regler osv...ni vet inte vad ni pratar om. Jag har i stort sett ALDRIG låtit honom få sin vilja igenom, nu händer det ibland mest pga att jag faktiskt inte har tillräckligt många händer då jag även har en 1 åring som springer runt och klättrar överallt.

Min son är precis som din dotter. Skriker, lämnar bordet 20ggr per måltid, jag äter ALDRIG varm mat då all min tid går år till att försöka få i honom sin mat och undvika olika katastrofer överallt. Skriker om jag försöker prata med någon annan tex mormor vid matbordet för att få full uppmärksamhet och självklart säger man till, vilket har noll effekt, snarare tvärtom. Att säga åt honom, alt lyfta bort honom från bordet är meningslöst då det gör allt ännu värre, då springer han runt och skriker istället, kastar saker allt för att få uppmärksamhet. Han har troligtvis inte en enda hel leksak längre och saker i hemmet går sönder stup i kvarten. Blir han arg så sparkar och slår han och jag har försökt ALLT, hota, lyfta in i hans rum, medla, avleda, erbjuda kramar, prata lugnt, skrika, ge honom utrymme (men då förstör han oftast ngt), håller jag i honom blir han galen och slår ännu mer osv

Han puttar omkull och försöker göra illa sin lillasyster med flit, säger dessutom att han vill att jag ska kasta ut henne i snön. Att hon ska försvinna, att hon ska kastas ut i mörkret osv

Ju tröttare han är desto jobbigare blir det. Han blir som en studsboll och springer nästan runt längs med väggarna, går knappt att få kontakt med honom ibland då han är så speedad och han gör bara en massa dumheter. Hinner inte ta reda på en katastrof innan han har gjort nästa och medans jag går och tröstar lillasyster som han har puttat omkull så klättrar han upp på bänken i köket och tar min telefon och gömmer den eller lyckas få tag på kakor som han äter upp, letar efter telefonen eller tar ifrån honom kakorna medans han då redan har tagit något annat som han inte får eller kastat ut alla blöjor på golvet i badrummet.....

Jag skulle behöva vara en bläckfisk med fler armar. Och ja, jag försöker ha egentid varje dag med honom, då vi leker och har jättemysigt ibland kanske 15 min ibland flera timmar, jag försöker uppmuntra egen lek men han kan INTE leka själv överhuvudtaget, bara om jag är med och det är svårt med lillasyster.

Har läst säkert 10 olika böcker om barnpsykologi, sätt att hantera explosiva barn, 5 ggr mer kärlek osv

Och även om mycket funkar så krävs det tid och tålamod för det mesta och det är riktigt svårt för mig som ensamstående med mina små hjärtan att alltid ha orken, tiden och tålamodet även om jag verkligen försöker så mycket jag bara kan.

Har tagit kontakt med Kärnan på BUP, är en avdelning för barn 0-5 år. Dels för hjälp med råd om vad jag ska göra/hantera honom men även för att se om det är ngt annat än hos mig eller hemmiljön som problemet ligger dvs om det är ngn diagnos (plusbarn). Behöver även hjälp med hans svartsjuka kring sin lillasyster...den är otroligt tuff och jobbig att hantera så jag hoppas på stöd och hjälp på BUP.

Kontakta mig gärna på facebook om du vill.

Med vänlig hälsning, Jessica Brunnberg

Låter som våra barn har mycket gemensamt. Skriver gärna till dig på Facebook! Vi hörs där :)

Så onödiga kommentarer till en mamma med ett uppenbart mer krävande barn än du har. Hört talas om att barn kan vara olika? Det är nog ganska ovanligt att en treåring förstår stränga konsekvenser och uppfostringsmetoder av det slag du föreslår. Låter väldigt stenåldern faktiskt tycker jag. Gissar att du är lite äldre.

Samma sak med kommentarer kring att bebisen borde tränas till att sova själv och dylikt. Många små barn har svårt för det och behöver närhet för att vara trygga.

TS jag tipssr dig om att lämna det här forumet för såna här frågor. Om du har Facebook finns istället tex gruppen lågaffektivt bemötande där du kan hitta kloka människor.

Nu har jag inte läst hela tråden utan bara trådstarten.

Jag har inte samma problem men en kompis till vårt barn var lite liknande i den åldern? Han skrek och kastade ytterkläderna vid påklädning, papper och kranarna känner jag igen, var sur och vresig som oftast. Han hade svårt med verbal kommunikation. När man satte sig ned och verkligen förstod vad han sa sken han upp som en sol. Nu pratar han bättre och folk runtomkring förstår vad han säger och alla de problemen försvann. Men du skriver att dottern säger mycket så det kanske inte är frustration över att inte bli förstådd?

Hej!

Känner igen min dotter i 99,9% av det du beskriver, när hon var 3,5 år.

Nu är hon 11 och är världens lugnaste och snällaste.

Det där med trots och skrik vände runt 5-6 år.

Hon har alltid varit extremt INTENSIV. Nu är hon lite överspänd, men det är mycket positivt med det också: hon tar inte lätt på läxor/prov i skolan, uppför sig jättebra i skolan och på aktiviteter. Man litar på henne, att t.ex. Hon inte kommer försent till skolan (både jag och min man går till jobbet mycket tidigt, hon är själv hemma och äter frukost, borstar, tar på sig själv.

Hon har enorm självdisciplin och höga krav på sig själv.

Hon tränar väldigt mycket sport, många timmar i veckan.

Kan alltså säga att hon nästan gjorde mig galen i förskoleåldern. Sedan hennes sömnproblem, så fort hon sovit för lite så var dagen körd. Och hon hade mycket svårt att somna.

Alla andra tipsade oss att vara konsekventa, visa vem som bestämmer. Men nu ser vi tydligt att det var FEL att sätta hårt mot hårt.

Bara mjukt mot hennes hårt som funkade i längden.

Typ skämma bort, prata snällt, göra som hon vill och förklara snällt "vi vill gärna, tyvärr är det omöjligt " när det inte går att göra som hon vill.

Upprepar, hon var precis sådan som du beskriver.

Att vara förälder är något helt annat än att vara på jobbet eftersom jag hemma har en känslomässig anknytning på ett helt annat sätt, vilket gör att jag blir mer påverkad av tex "trots". Här hemma har man också en massa måsten och tider att passa vilket gör att man som vuxen blir stressad om barnet vill bestämma, tar lång tid på sig osv.

Förutom det rent utbildningspedagogiska (vi skapar, läser och utforskar mycket tillsammans) så är det definitivt "lågaffektivt bemötande " som jag använder mig av hemma. MEN jag är inte mer än människa och just nu är jag själv så stressad och less på livet att jag oftast glömmer att vara lågaffektiv. Och min man är det absolut inte så det blir lätt kaos just nu. Men imorgon ska jag vara lågaffektiv och en harmonisk mor ;)

Självklart är barn olika. Det är alla människor. Det är ingen anledning att kapitulera som förälder. Du vet dessutom inte vilket barn som är mest krävande. Ja, det är ovanligt att ungar idag får konsekvenser, därför ser dagens föräldraskap ut som det gör.... 

När min fru var hemma med bebis och 3 åring så förberedde hon aktiviteter till det stora barnet. Typ hämta 3 gula leksaker, rita en ko osv. Barnet hade då en uppgift medans hon ammade och barnet fick uppmärksamhet och bekräftelse. Självklart fanns en flaska vatten så barnet kunde dricka när det ville. Detta är kanske omodernt, men vi fick barn innan plattornas intåg i hemmen.
Samma sak gjorde vi i affärer och ute på promenad. Leta stenar, hämta en gurka osv. 

Du menar säkert väl men absolut inget av detta fungerar på mitt barn. Självklart har jag ställt fran dricka (och tusen andra saker) innan jag sätter mig och ammar. Din fru får gärna komma hit och prova att tämja min dotter :)

Men innan du provar något annat så måste ni orka bryta vanan med plattan. Det är många fighter man tvingas ta med barn. Det är några dagars gnäll och sedan blir det bra. Barn är olika men ingen är hopplös. Jag har själv ett barn med diagnoser så vi har inte bara haft lätta barn. Har du provat att säga till på skarpen eller helt enkelt avlägsna dig och säga att ni pratar när hon har lugnat sig?