Mer tid med barn och fattig, eller stressad och hög levnadsstandard?

Jag har precis gjort det - hoppar av ett chefsjobb för att få en annan livssituation. pratade ordentligt med barnen först och de var bara positiva! har sparat ihop en bra buffert också.

Gå ner i arbetstid?

Jag tänker väl att jag bara vill vara en bra förebild för dem... Det är jag som är pappan. Jodå mitt ex har bra ekonomi och de reser, äter ute osv där.

Är ämneslärare och har ingen möjlighet att lägga om schemat något tyvärr, även yrket är en bidragande faktor till att jag skulle vilja byta bana. Ok lön men inte värt det.

Vad intressant och kul att höra. Vad kommer det innebära ekonomiskt för er? Är du ensamstående?

Kanske. Men då skulle det bli samma ekonomiska situation som om jag studerade i stort sett, skulle hellre satsa på det då.

Nu vet jag ju inte vilken typ av kurs/utbildning du tänkt dig, men heltidsstudier kan vara slitsamt och ta betydligt mer tid än ett jobb. Dessutom har du pressen att klara kurserna för att inte bli av med CSN. Om du inte verkligen avskyr ditt jobb och mår dåligt av att gå dit så skulle jag säga att det är bättre att jobba deltid. Du kan jobbet, och kan säkert ta en och annan lektion på slentrian om det kniper.

Jag tycker det låter som väldigt mycket för barnen att först behöva läsa en timme för att komma ikapp och sedan göra läxor på det. Det är ju inte stressigt bara för dig utan även för dem, de måste ju få fritid också. 

Mina barn har bytt till en i princip läxfri skola (inte därför vi bytte och jag var väldigt skeptisk till just det inför bytet). Men måste säga att det fungerar över förväntan. Det finns också extralektion en gång i veckan för de elever som inte hinner göra allt på skoltid. Till 5:an började de få en läxa i veckan med 10 engelskaglosor och i sexan har det plussats på med 10 spanskaglosor också. 

Utöver det så är det enda hemmapluggandet i princip till prov (vilket inte är så ofta, är väl drygt 1 prov i månaden i snitt). Ibland en del träning inför föredragningar för klassen också, men då gör de arbetet med vad de ska säga i skolan och hemma bara tränar de på själva framförandet. 

Ja jag är typ ensamstående (särbo) och har tre barn. Kommer halvera min lön, men vi klarar det. Planen är att skola om mig till lärare, så jag kommer jobba och plugga samtidigt - kanske inte blir jättemycket mer tid med barnen på vardagarna, men en mindre pressad situation totalt sett och jag kände att jag behöver bryta och göra ngt helt annat. Med ett sådant jobb jag har haft är man aldrig ledig och det tär på krafterna.

Jag håller med om att ts ska se över skolsituationen, men han skriver att ett barn har diagnos så det kan också spela in. Mitt barn med asperger hade jättesvårt med själva skolmiljön (även med anpassningar) så det krävdes stor energiåtgång och engagemang från barnet bara att vara där. Att dessutom arbeta i skolan var många gåner för mycket. Så mitt barn behövde göra ikapp skolarbete hemma, trots att hen hade lätt för sig i ämnena (på grund av det gick det dock ganska smidigt). Något som vi förstås har fått jobba mycket med, men det jag tänkte bara att drt inte behöver handla om mycket läxor eller liknande eller att det hjälper med fler lektioner eller läxhjälp i skolan.

Hur ser din möjlighet till flex ut. Jag har en kollega som kör 10 timmar/dag veckor utan barn och 6 timmars arbetsdag då hon har barnen

Har du något CSN kvar då eller hur ska du försörja dig när du studerar? Vilket område är du själv intresserad av för att skola om dig? Är själv ämneslärare och ja det är ju stressigt men jag kan personligen inte visualisera mig själv i något yrke där jag skulle trivas bättre. Skulle nog ha blivit en bra läkare men har inte ens rätt behörighet för det så det känns helt uteslutet att realisera. Jag jobbar 80% med lediga fredagar och det är underbart och känns helt hanterbart.

Ja det min tanke var är att kanske slippa läxbiten så att det "bara" är att läsa ifatt man behöver göra hemma. Vilket visserligen också känns väldigt tungt att behöva göra.

Jag var inte ensamstående, men jag hade samma val som du att göra. Jag valde mer tid med barnen och fattig. Det var mitt livs bästa beslut. Om jag valt att arbeta heltid hade vi troligen skiljt oss mycket tidigare, och det hade väl varit bra på sätt och vis, men jag känner ändå att jag gjorde rätt val just då.
Mitt yngsta barn är 16 år nu, så jag tycker att jag har facit i hand. Ingen av ungarna grämer sig över uteblivna resor eller att vi aldrig hade råd med en massa saker, utan de tycker att de fick en bättre barndom än de flesta. När deras klasskompisar gick hem till ett tomt hus, då gick mina barn hem till ett väntande mellanmål och en mamma som hade tid att hjälpa dem med läxorna. Jag hade barn som inte ens visste vad stress var förrän de kom upp i 9:an, och själv stressade jag aldrig. Det var värt alla ekonomiska uppoffringar.

Nä ingen sån möjlighet tyvärr.

Låter skönt att du fått det att funka. Jag har CSN kvar, eller rättare sagt, tog aldrig lån då. Kommer skola om mig till juridik/ekonomi på YH. Känner en helt ny inspiration när jag tänker på det. Visst blir det fattigt några år, men på sikt en ovärderlig investering både i mer tid för barnen och det stöd de behöver och även för mig själv i framtiden. Både ekonomiskt och i hälsan. Som jag ser det.

Tack för ditt inlägg. Det gav mig otroligt stort hopp och jag resonerar som du. Tiden i vardagen kommer aldrig tillbaka och jag är trött på att ha det så här. Även mitt liv är för kort för det och inte ett föräldraskap jag vill stå för. Är du ensamstående nu med och hur jobbar du nu om jag får fråga? Hur såg situationen ut hos barnens pappa? Tänker om du fick uppleva tråkiga jämförelser eller så.

Tog du inte CSN-bidrag heller alltså? För veckorna tar ju slut även om man bara tar bidraget men inte lånet. Låter spännande att du hittat något som engagerar dig och det är väl en lite kortare utbildning också då förmodar jag på YH? Låter bra!

När barnen var små var jag inte ensamstående, men jag valde att vara hemma 100% i perioder så vi alltså levde på en lön hela familjen. Hus, många barn och en vanlig arbetarlön innebar att vi inte hade mycket pengar att röra oss med.

Nu är det bara ett barn som är minderårigt, så min lön behöver liksom bara räcka till mig och henne. Hon träffar sällan sin pappa, så hon gör inga ekonomiska jämförelser där. Då, när jag var hemma med barnen, så jämförde de i bland med kompisar som gjorde utlandsresor och åt på pizzerian varje fredag. Det var saker vi aldrig kunde göra.

Kanske dags att börja fundera på om barnet/barnen ska gå om ett år?

Min son hade det precis sådär, slet alldeles för mycket för de få framsteg som gjordes. Skolan gjorde en dyslexiutredning som visade att han verkligen inte var dyslektiker. Däremot visade det jag redan visste att han låg ett år efter i läsutvecklingen. Då startades en cirkus utan dess like.

Han har inga diagnoser men brallorna fylla i myror, dock är det inom normalspektrumet. Det har vi papper på. Vi har massor av papper på hur han är och inte är på gott och ont.

För jag menade och menar att barn inte ska slita i skolan, den ska vara rolig! Skolan ansåg att barnet skulle slita hårdare och de hade aldrig hört taaaaalas om föräldrar som ville att deras barn skulle få gå om! Jag frågade vad som kommer att hända om han fortfarande låg efter då han slutade i 3:an? Tja, då skulle han få hämta ikapp det i fyran och sen, efter nian var det inte deras problem! De sa det sista bokstavligen. De tillät helt enkelt inte normalbegåvade barn att gå om, bara de med IQ under 70 tilläts gå om i den skolan. (Ja, vi fick papper på sonens IQ också...)

Då bytte vi skola och jag hade kravet att barnet skulle få gå om. Rektorn gick med på det OM jag i min tur gick med på att låta barnet börja i ordinarie klass och lärarna där få utvärdera. Självklart gick jag med på det.
Och mycket riktigt fick barnet gå om ett år.

Det han sa, straxt efter att han hoppat ner ett år knep i hjärtat och gör faktiskt fortfarande lite ont!
Han var strålande glad och sa: "Mamma, vet du. Jag är inte alltid SÄMST nu!".

Han är inget läshuvud utan får jobba rätt mycket ändå men nu är det en mänsklig uppgift.
Idag kan han vara ledig på loven och inte fortsätta kämpa med allt som ska ikapp. Precis sådär som barn i skolan ska ha det.

Så fundera på det. Det kan vara en bra lösning på alla dessa mentala krig som ni upplever varje dag.
Jag har inga råd att komma med i dina val kring ekonomin utan jag ser att andra gett bra råd. Det som jag reagerar på och blir bedrövad över är dina barns skolsituation. Så ska inget barn behöva ha det.

Eftersom du verkar motiverad till studier och intresserad av att skola om dig tycker jag att det låter klokt. Det blir ju en investering i både barnen och dig själv.

Men jag håller med många andra om att skolsituationen låter jobbig för dina barn. Det låter inte som de får det stöd de behöver. Och det låter hemskt slitigt för dem att jobba timmar varje dag efter skolan med skolarbete. Jag förstår dig dock. Mitt ena barn har en AST diagnos som gör vissa moment svåra och han får inte alls det stöd han behöver i skolan så jag får jobba hårt med honom hemma för att han ska kunna klara skolan.

Vad gäller ekonomin så tycker jag du ska söka omvårdnadsbidrag för ditt barn med funktionsnedsättning om du inte redan gjort det. Det kan ju ge en viss kompensation i alla fall.

Både jag och min man har valt att jobba deltid och förlorar rejält med pengar varje månad på grund av det. Det är det dock värt, och i vårt fall känns det till och med nödvändigt på grund av ena barnet som inte skulle orka långa dagar på fritids. Men det är fantastiskt att slippa vardagsstressen och att det finns tid att hitta på roliga saker med barnen även på vardagar. Vi hinner med att åka på skogsutflykter, bada eller gå på biblioteket långa stunder innan det är dags att åka hem och fixa middag och göra läxor.