Hur länge är det normalt att all kommunikation om ”barnen” förs mellan föräldrarna?

Det är ett misslyckande från honom. Han skulle väga upp mammans tokigheter istället för att bara spela med så hade det inte sett ut så här.

Istället har han hjälpt till med att förstöra X. X kommer aldrig vilja flytta hemifrån nu o X kommer hela livet vara helt beroende av mamma eller pappa.

Så sorgligt.
Det är ju något han måste förhålla sig till och bearbeta nu, hoppas han söker hjälp för att göra det.

TS, om du har fått nog så har du ju fått nog. Men kan ett alternativ till att ställa ultimatum om att X ovillkorligen ska ut vara att X kan bo kvar under förutsättning att både X och X pappa tar utomstående hjälp. Eftersom du har ett barn tillsammans med pappan så har du och ditt barn allt att vinna på att deras relation blir så bra som möjligt.

Tack för ett mycket bra inlägg. Jag har gjort en del misstag gentemot mina unga vuxna barn. Bl.a. lånat 120 000 totalt på bank för att de skitit i det blå skåpet...De betalar inte till mig som utlovat utan jag betalar för att inte få problem själv. 
Ditt inlägg fick mig att säga till son på 18 att jag fixar ingen middag idag, han får lösa det själv. Han är visserligen lite olik syskonen men kommer inte svälta ihjäl. 
Tack 

Ja det vore intressant om din man kunde förklara hur han tänker när han ställer upp på dessa stollerier.

Och hur klarar sonen sitt övriga liv? Packar föräldrarna träningsväskan och bombarderar lärare/Univ med frågor kring planering också? Sköter inköp av blommor till flick-/pojkvännen?

Jag har verkligen försökt under så lång tid men nu går det inte längre. Mitt barn är sex år gammalt o är fortfarande liten men så stor att hen känner av alla lustigheter.

Frågar ofta mig varför pappa alltid är med X och inte med hen. Tittar på sitt äldre syskon när denne höjer rösten o skapar drama om maten inte serveras eller om nåt normalt gått emot.

Mitt barn börjar ställa frågor o vill inte att hen tar efter beteendet.

Så mitt svar är nej, jag kan inte ha X boendes under samma tak längre av just den orsaken. Att komma o hälsa på eller umgås är en sak men vårt barn börjar påverkas av allt det här.

Tack själv.

Döm dig inte själv för hårt för vi gör alla misstag som föräldrar. Den som inte gör misstag är inte människa.
Men som förälder ställer man upp för att man inte överger dem. Det är ingen svaghet utan en styrka.
Sätt dig ner med den vuxne ungen och ta dig ett snack om att han får fixa middag i familjen ett visst antal dagar i veckan.
Jag menar, han bor väl inte på hotell? Då ska han ju ta sin del av ansvaret. Jag är smått allergisk mot uttrycket "hjälpa till" för det associerar att man har en hushållsslav som man är vänlig mot och "hjälper till".
Man delar på arbetet, man tar sin del av ansvaret.

Jo nu bor han på hotell....Han dukar och tömmer diskställ varje dag men inget annat. Det är bara han och jag så det är ingen stor affär att laga middag till oss. 
Idag ska han fixa själv. Jag tar en promenad eller en biltur. Behöver komma ut....

Din man verkar ju ha en störning om han tror det är normalt att behandla vuxna barn så.

I ärlighetens namn kan det mycket väl vara möjligt att barnet varit normalt från början men han och hans ex har förstört barnet genom deras beteende, man får hoppas barnet får hjälp av psykolog och kan bli självständig, din man däremot är antagligen a 'lost case'

Jag hade antagligen dumpat honom direkt men om du vill ge honom en chans be honom ta kontakt med psykolog så att han får hjälp med att förstå att hans beteende inte är normalt.

Fy vad pinsamt om han hade påstått detta till era bekanta och släkt, jag hade skämts som sjutton.
Nej han får skärpa till sig annars tycker jag du ska dumpa honom för han låter inte normal

Mina barn är 13 och 15 år. Båda två packar själva, jag och pappan har ingen aning om vad de får med sig. Har de glömt något eller kommer på något de vill ha går de hem till den andre och hämtar saker själva.

Det är gångavstånd mellan oss så de promenerar själva, men det händer att vi skjutsar dem om det spöregnar eller om de har extra mycket grejer, som skridskor tex. Det är av omtanke, inte för att de är curlade. Som man hjälper vem som helst som man bryr sig om.

Nej, din man förstår nog inte att hans vuxna barn faktiskt har stora problem. Visst behöver han kommunicera med mamman - de behöver prata om hur de från och med nu ska stötta sitt barn att bli mer självständigt!

Vilket tyder på att även mannen har stora problem.

Sedan min son var 11 år, har jag haft ytterst lite kommunikation med hans pappa. Sonen har varit fullt kapabel att packa med sig ett par byxor eller minnas vad han ätit.  Under de 12 senaste månaderna har jag haft kontakt med pappan två gånger, båda gånger var det coronarelaterat. 
Väldigt underlig situation i ditt fall TS!

Den det är  mest synd om i det här sammanhanget är ju dottern. Hon är så söndercurlad att hon inte är kapabel att klara sig själv eller att ha en relation med någon (om hon inte hittar någon med låg självkänsla som blir störtförälskad och gör allt för henne). 

Jag tycker du borde ha ett allvarligt snack med pappan utifrån perspektivet ovan att det faktiskt är synd om dottern som blivit helt hjälplös. Hur ska dottern klara sig i livet? Hur ska hon kunna ha en bra relation där man kompromissar sig fram till lösningar som funkar för båda?

Och om han har den insikten ta vidare diskussionen till nästa steg. Hur ska han göra nu för att ta igen de förlorade åren och lyckas förbereda henne för vuxenlivet och klara sig själv? Behövs det professionell hjälp? Eller kan det räcka att han tar ett allvarligt samtal med dottern där han dels ber om ursäkt för att han har hjälpt till att skapa den här situationen och dels att de tillsammans kan ta fram en plan för hur de går vidare? Kan han alls komma till den insikten? Och kan dottern komma till insikten om han pratar med henne?

Ha, ha, jag trodde det gällde ett förskole- max lågstadiebarn ????????????

Frågetecknet skulle ha blivit storskrattande emojis