6 år och gråter vid varje nattning

Många barn ser inte trötta ut i den åldern utan blir snarare överaktiva om de sovit för lite. Kan han testa att natta lite senare i en vecka och se hur det funkar? Hur många timmar sover hon per natt nu?

Nästan alla mina barn har haft perioder då det varit ängsligt att somna. Jag har sällan haft möjlighet att sitta vid sängkanten hela kvällen, så vi har bytt sovplats i stället. Barnet har fått somna i kökssoffan eller TV-soffan. Fullt ljus och ljud så har det känts tillräckligt tryggt och barnet har somnat. Ofta har de då vaknat mitt i natten och lagt sig i egen säng.

Stackars lilla tjej. Jag tänker att hon behöver närheten från sin pappa, det är klart att det inte är lätt att bo varannan vecka hos sina föräldrar och behöva vara ifrån en förälder så länge regelbundet. Kan inte din man bara stanna hos henne till hon somnat? Låta henne somna i soffan jämte er? Eller liknande?

Vi har fyra barn och nej, det är inte lätt att få ihop egentid och barnens behov. Vi gett upp egentid just nu för att våra barn inte vill somna själva. En av oss tar den yngsta som är mest svår att natta och den andra tar de tre äldsta och somnar ofta med dem. Vi har en 180-säng plus en 90-säng bredvid (och en spjälsäng bredvid den :) så alla ligger skönt vid nattning. När alla har somnat så bär vi över de barn som kan sova själva till deras egna rum. Men ofta sover vi tillsammans allihop i två olika rum för det blir bäst sömn för alla då att slippa springa fram och tillbaka och trösta eller natta om.

Håller med resterande här. Mina barn vill inte heller somna själva. Vi har försökt men det går inte. Jag vet att det kommer komma en tid då jag kommer att sakna att mina barn ber mig håll som dem när de somnar. Det är en kort tid i livet som denär små. Vi har löst det med att jag och mannen lägger barnen varannan kväll för stt få lite andrum. Ibland tar läggningen en timma. Ibland en kvart.

Då får han sitta hos henne tills hon somnat. Nattning kan vara svårt för en del och det blir garanterat inte bättre av att få barnet att förknippa sängen med rädsla och övergivenhet. Han kan ta med en bok till sig själv om det blir utdraget och långtråkigt.

Jag har läst all era svar och vi får diskutera saker här hemma igen. Tjejen kan inte göra något ensam (leka, pyssla eller liknande) på dagen så jag tänker att det kanske hänger ihop. Hon vill att pappan ska sova bredvid henne i samma säng hela natten helst av allt men det tycker han inte funkar för då sover han inte bra..

Vi får se om vi hittar någon lösning på det hela

Jag har en bonusdotter som snart fyller 8 år. Hon sover i samma säng som sin pappa med hänvisning till att det är mysigt och barnens behov av trygghet och sånt. Hon vägrar sova i egen säng, hon vägrar sova öht. Familjelivskören hejar såklart på med att "lill-tjejen ska ha trygghet."  Jag har släppt det där, hon får väl ligga med pappa och läsa sagor tills hon går ut gymnasiet. Jag slipper i alla fall göra det. 

Jag skulle själv aldrig ha orkat ligga bredvid mitt barn i upp till 3 timmar varje kväll, har lite andra saker som måste betas av. Min unge somnade tryggt vid mycket yngre ålder, och jag är också frånskild. Min slutsats är att sånt här inte har med skilsmässor att göra, utan mer med dåligt samvete-knappen som trycks in på föräldern som går med på rutinen år ut och år in. 

Vi är inte skilda men mina barn har inte kunnat somna själva så tidigt som sex år. Jag tror inte att det behöver ha med otrygghet pga skilsmässa att göra utan vissa barn är ängsligare och andra tryggare i sig själva, en del är blonda andra mörkhåriga, vissa har lätt att lära sig läsa, andra har svårt, osv, osv.

Man får göra det som funkar med det barn man har helt enkelt

För det kan aldrig vara så att människor är olika och har olika behov?

Mitt barn gillar att gå till tandläkaren. Jag tror inte för den skull att andra föräldrar gjort något fel med sina som ogillar det. Samma barn vågar åka skateboard från höga ramper så att till och med äldre barn ser ut som fågelholkar. Jag tror inte att de fegare och sämre motoriskt utvecklade barnens föräldrar gjort något fel heller.

Mitt barn kan däremot inte somna ensam. Vissa åker fort i ramper, andra somnar ensamma. Vi är olika helt enkelt.

Jag skulle vilja ha lite mer information. Vilken typ av gråt handlar det om? Är hon rädd och får panik på riktigt så behöver hon verkligen sin pappa och då tycker jag att det bör vara en prioritet för er att försöka möta det behovet.

Handlar det mer om protester och ilska så kommer det att funka bättre att sätta gränser och distrahera med kanske en ny ljudbok eller ett nytt gosedjur. Rutiner är er vän här.

Hur ser hon själv på saken när ni pratar om det (ej vid läggdags då förstås)? Om ni ber henne komma på sätt som skulle hjälpa henne att somna mer självständigt, vad säger hon då? Skulle hon klara av att ge input på olika förslag från er sida?

Skulle det kanske funka att låta barnen dela rum ett tag? Även ett litet småsyskon kan göra mycket för att dämpa ensamhet och få henne att känna sig lugn. Dessutom skulle ni kunna ha läggningen gemensamt så att även om den tog lång tid så behöver ni bara göra det en gång.

Det enklaste är förstås att sitta eller ligga kvar tills hon har somnat. Problemet löst.

Lämna inte den lilla när hon är förtvivlad.

Alla dessa "problem-med-bonus-trådar".

Det jag inte begriper är varför i hela världen man skaffar barn med någon som hönsar med sina redan befintliga ungar. Eller varför man ens flyttar ihop med någon med ungar man bara tycker är jobbiga.

Varför gör man det? Ts?

Min son har exakt samma nattningsrutinger som flickan i fråga. Han har också alltid haft perioder då han har varit ledsen och inte vågat somna själv. Det här eskalerade i somras när han precis hade fyllt 6 år. För oss har det fungerat att sätta på en kort ljudsaga (Sveriges radios poddpaket) som är på ca 15 minuter och sedan går vi in varje kvart för att byta avsnitt - samt att påminna varje dag om att "det här är ett kort program och jag kommer in och byter så fort det är slut." Gradvis under kvällen utökar vi med längre program. Självklart hade vi kunnat styra ljudsagorna från vardagsrummet, men han ser det som en trygghet att vi kommer in och byter ljudsaga så pass ofta.) Dealen är att han inte ska prata för mycket när vi kommer in (om han inte är rädd) och det har han vant sig vid nu.

I vår sons fall tar nattningen extremt lång tid. Nattningen börjar vid 19.30 och han somnar först vid 21.30 så det är ett fasligt springande för oss vuxna att gå in en gång i kvarten, men det gör att han inte blir ledsen i alla fall. Han vaknar klockan 8 på mornarna, och är utsövd, så teoretiskt hade vi kunnat lägga honom senare, men det är som att han inte riktigt orkar det, utan behöver ligga ner en låååång stund innan han somnar. När vi provar att lägga honom senare så blir han istället övertrött och hoppar runt och skriker som en tok.

Ja. Men om mitt barn är olikt ditt och ogillar tandläkaren nöjer jag mig inte med att säga "tough luck med hennes tänder, eftersom hon inte gillar det så går vi inte dit."

Samma tänker jag med nattning. Och godis. Klart, barnet kanske vill ha godis varje dag, barnet kanske vill sova med mamma tills den blir 15 år, etc...men då får man väl jobba lite mer på det? 

Fast nu är det faktiskt så att det är min sambo som tycker att situationen är bekymmersam och jag för frågan vidare för att hjälpa honom, du bara antar att det är jag som tycker situationen är jobbig för att jag är bonus alltså? Är det bara bioföräldrar som har rätt till dessa känslor? Det är inte jag som nattar henne och upplever det inte som bekymmersamt för egen del.

Som sagt, varför ens försätta sig i den situationen?