Min 16-åring är mobbad. Hjälp!

Har han några vänner alls han umgås med? Kan ni annars försöka uppmuntra honom in med en ny vänskap utanför skolan? Om det finns någon 16 åring som är barn till några ni känner så kanske ni kan hitta på saker tillsammans båda familjerna så han får någon vänskap i livet och upplever hur vänner ska behandla varandra?

Om han ska gå på ett gymnasium där det tillkommer fler elever så hoppa jag det blir bättre för honom.

Håller med, utfrysning är inte lätt att göra något åt men var tacksam för att han slipper verbala och fysiska trakasserier. Att försöka tvinga andra elever att vara med honom kommer att göra saken värre. Förhoppningsvis blir det bättre på gymnasiet, annars är rådet att han ska försöka skaffa kompisar utanför skolan/klassen, t ex genom ett gemensamt intresse.

Jag lider med både dig och din son. Mobbing är något av det värsta man kan vara utsatt för.

Skolan har skyldighet att agera mot mobbing och det är helt sjukt att de inte gör det! Har man inte kommit längre 2021? Lärarna ser förstås inte allt särskilt inte om det är mer tyst mobbing som utfrysning. Byte till gymnasiet kan bli en räddning men det är långt dit, och för din och din sons skull är det också viktigt att ni får en upprättelse och inte bara flyr.

Du måste börja bråka med skolan. Kräv ett möte med rektorn och klassläraren och kräv att de kommer med en konkret plan på hur de ska få detta att upphöra. Kontakta Skolinspektionen och anmäl skolan, fråga dem om råd hur du kan agera.

Min äldsta dotter blev mobbad av några tjejer i skolan när hon började högstadiet och fick byta till en större högstadieskola där hon inte kände många sen innan. Hon hamnade i en väldigt stökig klass där en stor del elever hade gått ihop lägre årskurser och min dotter hade lite annorlunda stil utseendemässigt så hon blev mobbad av det "coola" innegänget tjejer med mycket smink och pushup-bh. Hon förändrades snabbt från att vara en glad tjej med enormt självförtroende till att isolera sig, hon liksom stelnade i ansiktet och förlorade mimiken. Jag fattade inte att hon blev mobbad först, jag bara såg att hon var ledsen och var förtvivlad över att se henne förändras. Hon berättade inget och jag trodde hon var deprimerad av andra orsaker. Jag kunde ju inte föreställa mig att min så populära och självsäkra tjej kunde bli mobbad i skolan!

Det var faktiskt hennes lärare som kontaktade mig på vårterminen och ville ha ett möte där han berättade att hon hade det svårt med några i klassen. Precis som det ska vara! Skolan hade en handlingsplan mot mobbing och de började agera kraftfullt. De tog samtal med mobbarna enskilt och pratade i klassen mm. Det blev snabbt mycket bättre men sedan skulle vi ändå flytta till en annan stad så hon bytte skola. Dottern ville inte flytta först, nu hade det ju äntligen börjat funka bra, men vi flyttade till Stockholm och hon fick börja åttan på en skola med konstnärlig inriktning där många elever var lika udda som hon själv, man fick vara och se ut som man ville. Hon fick vänner direkt och blev sitt starka själv igen, men en erfarenhet rikare.

En tid efteråt sa hon att det var jättejobbigt när det pågick men så här i efterhand tyckte hon att hon hade lärt sig mycket, om mänskliga relationer och hur hon själv tacklade det. Man utvecklas som människa av motgångar också, det är i alla fall en tröst i eländet. Jag själv blev också mobbad i grundskolan och jag är ju glad idag att jag blivit den jag är. Kanske mer empatisk och tolerant eftersom jag vet hur det är att vara den som är utanför.

I slutet av gymnasiet åkte dottern tillbaka till den gamla stan en gång och hade då träffat ett par av sina tidigare mobbare. Det var en skön skadeglädje för henne att se att den ena tjejen hade fått barn tidigt och gick med barnvagn och rökte cigg, den andra var arbetslös och de hängde kvar i samma centrum ett stenkast från skolan. Medan min dotter hade gått konstutbildning och hade massor med framtidsplaner och projekt på gång, hon skulle åka till Australien direkt efter gymnasiet och livet låg framför henne.

Hej! Usch vad jag lider med dig! Det vräker i hela hjärtat och maktlösheten skär igenom hela kroppen!

Jag tycker inte att skolan är svaret på problemet helt ärligt. Det här är exempelvis en fest utanför skolan, det är föräldrarnas asdåliga uppfostran på barn som är problemet!

Nu börjar han gymnasiet, tacka fan för det! Han kan välja ett program långt ifrån de här rövhålen. Kanske en helt annan skola? Säg att de går samhäll och han väljer en annan skola som har fordon/hotell & restaurang/ barn och fritid osv. Nu är jag lite ur svängen på skolfronten, så programmen kanske har lagts om. Oavsett så finns det ju friskolor eller liknanden, bara bryt helt med de här personerna så de inte får chansen att förstöra nästa skola med.

Hobby och aktiviteter EFTER skolan är A och O. Se till att inte skolan är hela hans liv utan en del av livet. Är han intresserad av något som han kan börja? Där kan finnas lite likasinnade vänner och kanske bra motion. Bågskytte, karate eller andra roliga saker kanske lockar mer än typ fotboll.

Du gör ett så bra jobb och verkligen allt du kan. Heja dig, alla skulle ha sådan tur att få en mamma som dig <3

Nu tror jag rätt väg är att ta avstånd från de här typerna snarare än att packa på honom ett gäng som inte vill ha med honom.

Ta sommaren i akt, sök vårdcentral/hudterapeut för hans hy och hitta lite aktiviteter som är spännande och lite motionerande. Så kommer det reda ut sig av att nya skolan och åldern alla har där är mer öppna och mogna. Lycka till! <3

Det kommer inte att leda någonstans. En skola gör vad den kan, men du kan inte tvinga människor att umgås.

Nu hör vi endast den ena sidan-vi vet inget om den andra. Ibland kan vissa personer också bete sig på ett sådant sätt att de inte är välkomna in i en grupp. Däremot behöver man inte vara taskig, men man kan inte tvinga folk att umgås.

Vem vet hur TS är eller hennes son? De kanske själva har skapat en situation som gör att andra drar sig undan?

Det behöver heller inte alls vara så utan att de andra är elaka, men en hel klass? Det låter skumt.

Däremot så skulle jag satsa på gymnasiet, gärna på annan ort så att pojken får en nystart. Att gå med samma människor i tre år till kommer inte att hjälpa.

Jag skriver inte detta för att vara elak utan för att man alltid endast hör den ena sidan. Skolan ser saker i sin helhet. Oftast. Och bara för att en döende säger att skolan inte gör tillräckligt behöver inte vara sant. Det kan däremot upplevas så.

När man vänt sig till skolledningen och det inte ger resultat så ska man göra en anmälan till skolinspektionen.
Vid mobbning ska skolan upprätta en åtgärdsplan. Det är dom skyldiga att göra. Så det är bedrövligt att de inte tagit tag i detta och inget ni ska finna er i.
Anmälan till skolinspektionen kan du göra på deras hemsida.

Fruktansvärt att läsa. Men när du hämtade honom på festen, ringde du inte på huset för att prata med föräldrarna?

Om ni inte får någon respons av föräldrarna heller vet jag inte vad ni ska göra mer än att vara en igel i röven på skolan. Det var det värsta jag läst på ett tag att skolan påstår att det inte är mobbing när er son berättar att han blir mobbad. Anmäl.

Se till att han får komma till en ny skola. I en perfekt värld hade man fått ta i med hårdhandskarna och slått till ungjävlarna som mobbar ut honom, men det får man ju inte. Så se till att ge din grabb en ny skola där han får börja om och lära känna nya vänner.

Håller tummarna för din son.

Jag har inget tips, men jag vill säga till dig och din son att det inte är ditt fel och det är inte din son det är fel på. Högstadiet är helt jäkla värdelöst och folk är idioter. Hoppas att han kommer in på programmet han vill, att han får bukt med övervikten och acnen under sommaren, och att han känner sig som en ny person full av självförtroende när höstterminen börjar.

Sager som manga andra, det blir en nystart i gymnasiet. 

Din son behover inte gora nagot fel. I hogstadiet ar manga omogna och vissa behover en hackkyckling for att havda sig (sedan hakar andra pa) och din son ar tyvarr den de valt som hackkyckling. Det kan vara vad som helst - att han ar snall och inte fraser ifran (tacksamt att hacka pa nagon som inte gor motstand), att han har acne, hans vikt, ibland kan det vara kladstil, kroppslukt eller nagot annat avvikande, men din son verkar helt normal och dessutom snall, sa jag gissar att han blev latt att mobba pga att han ar snall.

Han kommer sakerligen att fa kompisar i gymnasiet, men det kan aven vara bra att starka hans sjalvfortroende under sommaren. Ta tag i hans hudproblem sa att han slipper acnen, forsok trana lite sa att den varsta overvikten forsvinner, kop nya snygga klader (aven gympaklader, skor osv.) sa att han kanner sig fin, hitta ett kul fritidsintresse han kan utova under sommaren och sedan fortsatta med pa fritiden, se till att han duschar varje dag och anvander deodorant (kanske han redan gor, men annars ar lukt nagot folk lagger marke till, sa bra att ha ett lager av deodorant hemma sa att man inte plotsligt star helt utan). Sen nar han val borjar gymnasiet och det blir gymnasiediscon sa kan man som foralder erbjuda skjuts dit och aven lata ungdomarna (de kompisar han skaffat sig) traffas hemma hos er innan for att forfesta. Da har aven ni koll pa vilka han umgas med. 

Hej! Hade han varit mitt barn, skulle jag ha gjort allt som Du redan gjort (bra jobbat där), men jag skulle även sagt åt honom och göra myer briggs psykologi-test, eftersom han verkar vara annorlunda, komplex. Han vet inte vem han är i den åldern. Och det testet är en lathund på hur han bör göra så just hans komplexa personlighet återhämtar sig! Annars när det gäller just mobbning så finns det inte så mycket mer att göra, utöver vad Du har gjort. Han borde undvika de personerna i fråga som elden (de som är elaka)!! Jag var också en individ som inte passade in, men då började jag undvika taskigt folk helt och hållet, även om jag då slutade som en ensamvarg. Det är inget fel med att vara en ensamvarg.

Du låter som en underbar förälder. Vilken tur att han har dig.

Jag håller med de som förespråkar en hobby utanför skolans sammanhang där han kan hitta "sin grej" och sin typ av människor. 

Jag har en släkting som hade det lite som din son, men han har ett intresse som var väldigt bra för honom. Där hittade han sin grupp där han kände sig hemma. Han har noll kontakt med någon från skolan nu. Är gift och har barn och mår toppen.